|
|
  Om fienden kommer är en roman om en engelsk familj under sensommaren 1940. Den handlar om John och Hillary Baxter, som bor i sitt hem Rosegarden i den lilla staden Bath, och den handlar om deras barn, Thomas, Louise, Andrew, Geoffrey och Linda, som alla kommer att uppleva skakande händelser dessa dagar eftersom tyskarna invaderar England. Det är ingen sann berättelse, familjen är uppdiktad. Historien som bildar bakgrunden till deras öden är inte heller den sann, för de flesta av oss vet ju att Hitler aldrig gjorde verklighet av sitt hot att invadera Storbritannien. I stället handlar det om en så kallad alternativhistoria – en fantasi om någonting som skulle ha kunnat bli verklighet, men aldrig blev det. Boken har aldrig publicerats i någon form tidigare och är mer att betrakta som ett experiment av en framtida författare än ett seriöst litterärt verk. Beslutet att publicera den här på HQ har kommit som en följd av vissa medlemmars enträgna böner.
Ur boken: Linda och Geoffrey såg hur räddningsmännen bar ut den skadade kvinnan och hur läkaren knäböjde bredvid henne. Efter en kortare undersökning lyftes hon upp i ett provisoriskt ambulansfordon som sedan körde iväg genom parken. En räddningsman kom fram med en filt som han lade över Lindas axlar. ”Så där, miss. Vi vill inte att ni ska bli förkyld. Det har ju blivit kallare nu när det inte brinner så ihärdigt längre.”
’ ”Tack.” Från den plats där de stod, kunde man se både ut i parken och längs med Queen's Parade. Hon kunde inte upptäcka några lågor; endast vit rök. ”Vad har hänt härute?”
’ ”Det kom några brandfordon från Bristol”, förklarade Geoffrey. ”De släckte elden genom att hämta vatten från dammarna i parken. Det brinner fortfarande runt Kingsmead, men det är ingen risk att elden når gasverket.”
’ ”Bra.” Linda kände hur marken var på väg att försvinna under henne. Hon skakade på huvudet för att få hjärnan att klarna. ”Jag är så trött”, mumlade hon. ”Jag tror det är bäst att vi går hem.”
’ Geoffrey såg ned på henne: den syster han älskade så mycket; den syster med vilken han delat så många äventyr. Trots allt som hänt de senaste timmarna kunde han inte låta bli att le. ”Geoff och Linn”, sade han. ”Som förr i tiden, eller hur.”
’ Hon svarade med ett trött leende, men det bleknade så gott som genast bort. ”Du och jag, Geoff”, instämde hon och såg sorgset bort mot Monmouth Street där ett moln av gnistor steg ovanför taken och spred sig som en svärm eldflugor i natten. ”Det är som det alltid varit. Men ingenting annat kommer att bli sig likt igen. Aldrig någonsin.”
Fakta
Författare: Michael Tamelander
Förlag: Endast HQ, boken har aldrig publicerats tidigare
Utgiven: 2006
Antal sidor: 712
Utgåva: PDF-fil, 12 delar
Länk till nedladdningssidan
Viktigt att notera:
Om fienden kommer liknar inte de publicerade böckerna. Till skillnad från dessa, vilka är historiska verk, är detta en roman. Boken speglar inte författarens åsikter vad som hände, vad som var sannolikt eller ens vad som var möjligt under den period som boken behandlar. Den riktiga historien finns att läsa i Slaget om Västeuropa.
Denna roman är ej avsedd för publicering i bokform. Berättelsen är komplett, men har inte genomgått det slutarbete som skulle ha varit nödvändigt för att alla trådar, dialoger och logiska följder skulle hänga ihop. Det var ett experiment och ett övningsobjekt och skall därför betraktas som sådant.
Texten har ej genomgått ett förlags språk- eller faktagranskning, ej heller slutlig korrekturläsning. Den skall därför ses som ett oredigerat manus.
Varning!! Detta är ej en berättelse om fiktiva personer och händelser baserad på verklig historia, det är en berättelse om fiktiva personer och händelser baserad på fiktiv historia, om än mot en bakgrund som skulle ha kunnat bli verklighet. Läsaren bör därför ta sig i akt. Att läsa Om fienden kommer kan ge denne skenbar faktakunskap som sedan är svår att skilja från den verkliga.
Författaren om boken:
Idén till denna roman fick jag strax efter nyår 1995 när jag och Charlie, en vän som umgicks mycket med mig och Niklas Zetterling vid denna tid, spelade Britain Stands Alone. Det är ett strategispel om en möjlig invasion av England som saluföres av spelföretaget GMT. Det är ett ganska bra spel, om än lite grovt på sina ställen, som framför allt har en väl avvägd interaktion mellan sjö-, flyg- och markdelen. I enlighet med en vana som jag hade sedan tidigare, noterade jag det mesta som hände under spelets gång i ett block. Det var när jag efter några sittningar gick bakåt bland dessa anteckningar som tanken slog mig att man kanske skulle kunna skriva en berättelse baserad på spelets förlopp. Så snart idén slagit rot i huvudet gick den självfallet inte att få bort.
Kort kan man säga att min avsikt var att skriva berättelsen som en serie av frikopplade scener, där de olika aktörerna var och en upplevde händelseförloppet på sitt speciella sätt. Genom att scenerna placerades i kronologisk ordning skulle en läsare också förstå det större händelseförloppet. Vartefter spelet pågick dök ett antal sådana scener upp i sinnet och gradvis började också en grov, mellanliggande handling att växa fram. I slutet av samma månad bestämde jag mig för att göra ett försök med projektet. Jag och Niklas hade skrivit klart Avgörandets ögonblick vid denna tid, även om boken skulle publiceras först samma höst. Ingen av oss trodde då att vi skulle komma att ge ut fler böcker efter detta, så romanprojektet var inledningsvis endast en fritidssysselsättning utan annan målsättning än att ha roligt. Jag ville se om jag kunde sätta ihop någonting som åtminstone skenbart liknade en roman.
 Berättelsen, som fick arbetsnamnet Om fienden kommer, skulle handla om en familjs öden under det att tyskarna invaderade Storbritannien. Eftersom jag ville att man skulle få uppleva slaget från såväl flyg- som mark- och sjöperspektiv, var det nödvändigt att familjen hade tre söner, där var och en befann sig i en av dessa försvarsgrenar. För att göra bilden komplett och infoga personer som kunde uppleva slaget via radion och andra informationskällor var det bra med döttrar. Jag insåg snabbt att jag hade skapat en ”Ashton”-familj, vilket inte var helt bra – det var irriterande att det inte gick att undvika den parallellen med TV-serien. Men hur jag än vred och vände på problemet var det svårt att komma ifrån det. En lösning hade varit att ha två familjer, men det bara komplicerade saken och skulle göra aktörernas känslomässiga förhållande svagare. Det fick bli ”familjen Ashton” med tre söner och två döttrar, fast i min berättelse skulle den heta Baxter.
Den första svårighet jag stötte på gällde givetvis den kvinnliga delen av boken. Hur skulle de två döttrarna och deras mor i familjen vara? Vad höll de på med och vad tänkte de på? Sönerna var ju inte direkt något problem eftersom de skulle vara fullt upptagna med kriget, men jag stod lite handfallen inför frågan om kvinnfolket. Min lösning var att försöka involvera fästmön i historien. Hon är duktig på att skriva och jag tyckte det kunde vara kul om vi hade ett gemensamt projekt. Eftersom hon då skulle ta hand om de kvinnliga trådarna och jag de manliga, och det enda kravet var att vi bägge underordnade oss de större dragen i spelet, borde det inte vara omöjligt att få ihop någonting. Med jämna mellanrum skulle våra respektive aktörer självfallet ”vara i samma rum” och då blev det mer komplicerat. Men det gjorde bara utmaningen större.
Ja, det var hur jag hoppades att det skulle förlöpa. Jessica skrev emellertid bara ett kapitel (det med Louise och Debbie i Kensington Gardens) sedan avslöjade hon att ”det här kanske inte riktigt är något för mig”. Jaha! Där stod jag – med närmare 100 sidor gjorda och de kvinnliga aktörerna lika livlösa som om någon dragit kontakten ur väggen. Vid denna tidpunkt hade jag dock kommit för långt för att sluta. Det fanns ingen annan lösning än att jag fick ta mig an kvinnorna också. Det gick lite trögt på det planet, det här med känslor är inte riktigt mitt bord, men på något vis lyckades jag tänka ut några handlingstrådar som förde berättelsen framåt. Jag fick också hjälp av några av tjejerna på jobbet. Den som bortsett från Jessica var allra mest aktiv i att bistå mig var Carina Carlius. För varje parti som blev färdigt läste hon igenom det och kontrollerade så att de kvinnliga karaktärerna i boken inte blev alltför ”manliga”. På det hela taget hade hon knappast några invändningar, vilket efterhand gav mig självförtroendet att försöka utveckla kvinnorna i berättelsen lite. Carina hade även ett annat inflytande på boken. Eftersom jag visste att hon skulle gå igenom materialet så snart jag var klar med ett parti, så började jag omedvetet att skriva historien på ett sätt som jag trodde att hon skulle uppskatta. Det dröjde ganska länge innan det gick upp för mig att denna process var i spel. Det gjorde dock ingenting för att minska värdet på dessa episoder, snarare tvärtom.
Arbetet med boken gick på det hela taget förbluffande snabbt. Jag och Charlie kunde inte spela varje vecka, så efter en tid insåg jag att jag snart skulle vara ikapp spelet. Det var därför tid att sakta ned en aning och jag började kombinera själva tråden med research kring tidsperioden. Jag utvecklade också flera tekniker för att hantera beskrivningar av det ”historiska” förloppet blandat med mer spännande inslag, någonting som jag skulle ha stor nytta av i senare böcker.
 Efter cirka en tre-fyra månader med Om fienden kommer (namnet hade nu fixerats) inträdde en ny fas, för det var här någonstans jag började umgås med villfarelsen att det kanske trots allt gick att skriva en bok av det här slaget och få den publicerad. Efterforskningar av alla de slag blev nu mer ingående, främst vad beträffade engelsmännens livsvillkor vid denna tid. Samma sommar for jag och Jessica till England - en årlig tradition som vi inlett många år tidigare. Denna gång var vi där i två hela veckor och jag fick chansen att göra lite efterforskningar på de ställen som skulle vara med i boken. Flera besök på muséum kombinerades med en två dagars bilresa i Kent och Surrey, där vi besökte fiktiva slagfält och några av de ställen som Donald och Louise passerar sedan de lämnat London. Ett av dessa var till exempel the Couch & Horses (se bild), där Donald och Megan Trevelyan hamnar efter att Donald förlorat sin bil, och Hastings, som Geoffrey flyger över under en av flygscenerna. Vad gäller muséerna besökte jag en utställning som jag vill minnas kallades ”The Blitz Experience”, som gav mig många uppslag beträffande ransonering, kläder, krigsaffischer eller hur det såg ut i hemmen och i utbombade hus. Vi hann också med ett kort besök på HMS Belfast. Vi besökte även Richmond Park (där Jessica lyckades med konststycket att gå rakt in i ett träd), men ingen av scenerna i boken förlades dit.
 Vår andra vecka i London detta år kröntes med en resa till Bath där vi stannade över natten. Vi hade varit där tidigare och besöket var extra viktigt med tanke på boken, eftersom det var där de flesta scener skulle utspela sig. Under två trevliga, men hektiska dagar sprang vi fram och tillbaka genom staden för att hinna titta på alla de platser som skulle vara med: Pulteney Bridge (se bild överst till höger på denna sida) brunnssalongen; Parade Gardens och Parade Bridge; Royal Crescent; Queens Square; och slutligen Bathwick (till höger) där Rosegarden, familjen Baxters hus, var beläget. Allting fotograferades eller kommenterades med fickbandspelare.
 Att besöka Bath var nyttigt för berättelsen. Jag hade ju redan skrivit många scener med hjälp av mina egna minnesbilder, kartor och några fotografier ur reseguider och liknande (detta var före Internet). I många fall var jag tvungen att ändra någonting som jag insåg var fel eller osannolikt. Ett exempel på detta var Andrews och Janes promenad efter att de stött på varandra utanför tvättinrättningen på Bartlett Street. I originalversionen går de en sträcka från Upper Borough Walls ned mot Parade Gardens som jag ansåg lämplig för att dialogen skulle fungera, men väl på plats i Bath insåg jag omedelbart att gatan var alldeles för kort. Samtalet skulle aldrig hinna äga rum. Tvättinrättningen fick därför flyttas till Bartlett Street.
En annan plats som vi var tvungna att besöka var brunnssalongen vid de romerska baden. I boken användes den som ett provisoriskt fältlasarett. Idag är det en restaurang, så den sal där merparten av de sårade hamnar i boken var vid tillfället fullbelamrad av lunchgäster. Jag väckte nog en del uppmärksamhet där jag snokade runt och fotograferade väggar, fönster och tak (saken har aldrig bekräftats, men jag var troligen den ende personen i hela England som vid tillfället gick runt i ett par shorts). Besöket vid brunnssalongen ledde till samma avslöjanden som promenaden till Parade Gardens och de stackars sårade fick flyttas runt mellan olika rum i boken.
 En av de sista besöken medan vi fortfarande var i Bath var förstås Sally Lunn’s, enligt traditionen det äldsta konditoriet i världen. Linda och Jane besöker detta ställe två gånger i boken och jag fotograferade allt av intresse med ett större antal misstänksamt blängande gäster som bonus. Återigen resulterade vår närvaro i ett antal höjda ögonbryn, för personalen på Sally Lunn’s kunde inte riktigt förstå varför killen i de avklippta byxorna ville veta vad en bulle kostade 1940 eller om bakverken var desamma då som nu. Slutligen blev vi emellertid anvisade ned i en källare som fungerade som ett litet muséum. Där fanns en anställd som kunde bekräfta att konditoriet höll på traditionerna och att bullarna, i stora drag, varit desamma under hela tjugonde århundradet. Undantaget var förstås kriget, då ransoneringen lett till att vissa temporärt hade fått tas ur sortimentet och att vissa inskränkningar gjorts i recepten på de övriga.
När vi skulle fara tillbaka från Bath till London hände någonting som fick oss att undra om kriget kanske fortfarande pågick. Tåget stannade mitt ute på vischan och där stod vi i flera enerverande timmar. Slutligen kom det igång igen och man ropade i högtalaren att Southern Railway beklagade stoppet, vilket hade att göra med tekniska störningar, ”or to really put the foot on it, a cow running loose along the rail”.
Tillbaka i London nyttjade vi en av de sista dagarna till att besöka ett antikvariat i närheten av Holland Park (Jessica gick in i en lyktstolpe), där jag hittade en Baedeker Guide över England från 1937. Med tanke på att den kostade hela 40 pund var det nog den dyraste bok jag köpt dittills, men den hade många samtida kartor och mycket information som jag senare skulle använda mig av. Vår sista resa denna gång var till Canterbury, men den bekräftade bara att jag inte behövde ändra något jag redan skrivit och det blev inga fler scener därifrån. Samma helg for jag och Jessica hem till Sverige igen. Det hade varit vår bästa utlandssemester någonsin.
Om man ska skriva en roman räcker det inte med att bara hitta på en massa saker och skriva ned det. Det är noga att alla detaljer stämmer. Sådana saker blir viktigare och viktigare ju längre in i boken man kommer. Det kan tyckas märkligt att en författare glömmer saker han skrivit in i texten, men till slut blir det en enda blandning av ”har skrivit in”, ”har tänkt skriva in”, ”funderade på, men lät det vara” och ”nej, det går ju inte att ha alls”. Det blir svårt att hålla isär allting. En typisk fara är att karaktärerna kan ändra utseende. Geoffrey, till exempel, inledde berättelsen blond, men vartefter jag arbetade på mörknade han tills håret var nästan svart. Normalt har jag ”förlagor” till figurer jag skriver om. Det kan vara bekanta som får hoppa in utan att de vet om det. En annan praktisk lösning är filmstjärnor. Thomas var som exempel Mel Gibson, Linda var Tova Magnusson och Wynn Mitchell spelades av Kathleen Quinlan. Stackars Geoffrey fick aldrig någon sådan figur, med förändrad hårfärg som följd. När förhållandet slog mig fick jag söka igenom hela manuset för att se om jag någonstans skrivit att han var blond, men troligtvis tänkte jag det bara.
 Det är inte bara i den längre handlingen som det gäller att se upp med konsekvenserna. Att försöka hålla en fantasibild i huvudet och sedan beskriva en scen kan mycket lätt leda till tavlor. Jag gjorde därför ett otal skisser. Det kunde vara allt från simpla saker, som hur Andrew och Jane satt i Parade Gardens, till mer komplicerade förhållanden, som striden vid Leith Hill. I det sista fallet var det noga att rum och tid stämde exakt, så där ritade jag dels en översiktskarta som jag kunde förflytta de stridande över, dels en teckning hur Andrew och de övriga såg området från sin position i värnen. Även sjöstriderna fick skisser av detta slag; endast flygstriderna var kaotiska nog att kunna hanteras utan förlagor. De flesta av dessa skisser är numera borta, men till vänster kan man se Louises, Corinnes, Debbies och Kevin Haslams positioner i förhållande till bilen när de stöter på von Buddenbrock.
 Risken att jag skulle skriva någonting tokigt blev kanske som allra störst när det kom till familjen Baxters hem, Rosegarden. Om jag hade fantiserat ihop en ritning i huvudet och sedan försökt behålla denna under skrivandets gång, skulle det inte dröja länge förrän Baxters gick igenom väggar eller intog middag i sängkammaren. Jag gjorde därför tidigt en skiss över huset, om jag inte minns helt fel baserad på en teckning av E. M. Forsters Howard’s End. Med den som hjälpmedel kunde jag sedan manövrera aktörerna genom hemmet. Som kuriosa har jag lagt upp denna skiss i filarkivet. Den är inte på något vis nödvändig för läsningens skull och kanske stör den läsarens egen fantasi. Det är upp till var och en om man vill använda den eller ej.
Efter en tid nådde mitt och Charlies spelande en punkt som är alltför vanlig när man sysslar med brädspel: vi såg vartåt det barkade och det var meningslöst att fortsätta. Jag tror även att det bord som då användes plötsligt behövdes för andra ändamål. De sista fem-sex dagarna i boken är därför inte simulerade via spelet, utan jag bestämde mig helt enkelt för hur det skulle sluta. Det fanns två bra saker med det. För det första behövde boken få ett slut någon gång. För det andra kunde jag låta bakgrundshistorien nå en avslutande punkt, samtidigt som alla aktörers röda trådar sammanföll så att ingen av dem hängde kvar i tomma intet. Det var lite skönt att det var över, men jag lämnade också mina karaktärer med en känsla av saknad. De hade ju trots allt varit med mig under ett helt år och blivit en del av den fantasivärld som gjort allt för att konkurrera med den verkliga.
Så Om fienden kommer var klar. Vid det här laget hade jag insett att historien var osäljbar. En berättelse av detta slag går inte hem hos en svensk publik, och även om den skulle göra det, så skulle inget förlag våga risken med ett alster på 700 sidor (några år senare fick jag det bekräftat när både Historiska Media och Norstedts artigt tackade nej). Ett förfinande av historien blev därför aldrig av; den förblev – och kommer att förbli – endast en råkopia. När jag ser tillbaka i min dagbok inser jag att det tog nästan exakt ett år från det att idén föddes och att jag började hitta på namn på de personer som skulle vara med, till dess att brödtexten var klar, inklusive avslutet och prologen som alltid skrivs sist. Det hade under alla omständigheter varit ett intressant år …
Michael Tamelander
|
|
|
Är du inte registrerad användare? Klicka här för att registrera dig.
Förlorat lösenordet? Begär ett nytt här.
|
 Gäster: 2
Inga användare inloggade
Antal medlemmar: 255
Nyaste medlem: janorsch
|
|
