|
|
| BOK - Achtung Schweinehund! |
 Författaren och journalisten Harry Pearson har en mörk hemlighet. Det finns tillfällen när han funderat på att börja med någon mer socialt accepterad hobby, ”som rävjakt eller sadomasochism”. Harry, en till synes välanpassad familjefar som skriver om fotboll i ”The Guardian”, är krigsspelare. I över 30 år har han samlat och målat figurer, för att sedan utkämpa bataljer med dem i uppbyggd terräng på lämpligt bord. Han spelar dessutom sällskapsspel med krigstema, så kallade konfliktspel. I sin bok ”Achtung Schweinehund!” tar han en ordentlig titt på hobbyns historia och hans del i den, och det är en mycket underhållande exposé.
Pearson beskriver sin uppväxt med soldatfigurer, knallpulverpistoler, Airfixbyggsatser, krigsfilmer, krigsserier, krigslekar, och släktingar som slogs i första och andra världskrigen. Född 1961 hörde han till den generation som matades med andra världskriget i dess populariserade form. Allt var så enkelt – britterna var de goda, tyskarna var de onda, och kriget var ett stort äventyr. Bokens titel är hämtad från den tyska som förekom i de små seriehäftena som även såldes i Sverige under namn som ”Kommandoserien” och ”Attackserien”, och tidningar som ”Pilot”. Alla vi som läst dem känner igen uttryck som ”Donnerwetter!”, ”zum Teufel!”, ”Feuer!” och ”Aaagh!!!” Japanerna brukade begränsa sig till ”Banzai” och ”Aaaieee!!!”
Lille Harrys liv tog en vändning när han upptäckte att man kunde spela krigsspel med figurerna, och inte bara skjuta på dem med luftgevär. Figurspelshobbyn, som vid 60-talets början utövades av några få hundratal entusiaster över hela världen, upplevde en explosion under 60- och 70-talen. Den populäraste skalan var 20 mm (1/72), men 15 mm och 30 mm var också väl representerade. Pearson berättar drivet om hobbyns historiska rötter i adelns fascination för militära miniatyrer och de preussiska krigsspelen, men även om alla de kufar och original, kända såväl som okända, som formade hobbyn. Samtidigt gör han insiktsfulla observationer om manligt beteende, samlarmani och nördighet.
Då jag själv har en hel del gemensamt med författaren kunde jag nicka instämmande, le igenkännande, och skratta högt vid många tillfällen. Det finns säkert läsare som inte har något intresse för Pearsons beskrivningar av figurspelsscenen i Storbritannien på 70-talet, men de kapitel i boken som kan kännas lite väl knappologiska är snart överstökade. Själv fann jag hans många referenser till Sverige intressanta, så boken är inte bara av intresse för en brittisk läsarskara.
Harry Pearson gör ingen hemlighet av att han inte har höga tankar om science fiction- och fantasybaserade spel, men han hymlar inte med att det är en del av den hackordning som finns inom alla nördiga hobbies, där det alltid finns någon man kan peka på och säga: ”OK, jag har kanske ett udda intresse, men jag är inte som han!”
Om man som jag är född på 60-talet och har intressen liknande författarens kommer man att ha en högtidsstund, men jag är säker på att även anhöriga till krigsspelare kommer att ha roligt åt hans observationer. Mycket rekommenderad!
Björn Hellqvist
|
|
|
Är du inte registrerad användare? Klicka här för att registrera dig.
Förlorat lösenordet? Begär ett nytt här.
|
 Gäster: 4
Inga användare inloggade
Antal medlemmar: 255
Nyaste medlem: janorsch
|
|
