SERIEALBUM - Battler Britton
Publicerat av michael den 2007-12-30 11:58:15
Hur många av oss minns inte Battler Britton, den brittiske flyghjälten som på egen hand vann andra världskriget. Serien gick först under namnet Pilot 22 mellan 1965 och 1969, för att sedan slås ihop med andra tidningar. När den lades ned i mitten av åttiotalet hette den rätt och slätt Pilot och bestod av en blandning av många seriekategorier. Battler Britton var den brittiske helyllehjälte som antingen sköt ned tyska flygplan med stor skicklighet eller knockade tyska soldater med järnhårda nypor, alltid med ett leende på läpparna. Det är förvånande hur många medelålders män som minns denne hjälte och mer eller mindre villigt erkänner att de följde serien som barn. Faktum är att så många läsare av mina böcker har ett förflutet med Battler att man kan undra huruvida de som barn redan var formade för ett kommande militärt intresse, eller om den brittiske flygaren i själva verket hjälpte till att forma dem.
Hur det nu förhåller sig med den detaljen, stötte jag av en händelse på min gamle barndomshjälte på Amazon någon gång i somras. Jag minns inte riktigt hur; troligtvis genom att surfa runt bland rekommendationer som baserades på tidigare inköp. Det visade sig emellertid att Garth Ennis, skaparen av bland annat serien Preacher, gjort en slags hyllning till Battler Britton. Det rörde sig om en följetong på fem lösa nummer som hade slagits ihop till ett komplett album. Jag kunde självfallet inte låta denna pärla gå mig förbi, så jag kompletterade min bokbeställning med ett exemplar. När den dök upp några dagar senare bläddrade jag lite i den, noterade med förtjusning att den grafiska kvaliteten var god, men tvingades sedan att lägga den åt sidan. Andra, mer brådskande saker, hade företräde. När julhelgen kom – för en gångs skull inföll den mitt i skarven mellan två bokproduktioner – tog jag mig dock tid att läsa serien.
När jag satte mig tillrätta i fåtöljen försökte jag vrida klockan tillbaka närmare 40 år, så att jag åter skulle bli en gosse på tio bast med ett exemplar av Pilot 22 i nävarna. Jag brukar göra så när jag läser serier, mer lättsmälta böcker eller ser filmer med inslag av science fiction eller fantasy. Det fungerar ganska bra och gör att man kan ta del av en boks eller films förtjänster utan att bekymras för mycket av det kritiska öga som åldern försett en med. Denna omställning var dock inte nödvändig för den nya versionen av Battler Britton. Att följa historien genom att skumläsa texten och titta på bilderna fungerade inte; jag var tvungen att läsa noggrant för att följa de många trådarna, framför allt då texten är på engelska med många slanguttryck. Serien var inte alls riktad till ett barn, möjligen till ett barn i en vuxen mans kropp. Mina farhågor på den punkten – att berättelsen skulle vara för ytlig – hade visat sig helt ogrundade.
Det är inte min mening att avslöja vad som händer i berättelsen, det skulle förstöra nöjet för den som vill läsa serien. Kort kan jag bara säga att den utspelar sig i Nordafrika en kort tid före det andra slaget vid El Alamein. En brittisk division lätta bombplan har avdelats att samarbeta med en amerikansk jaktdivision för att dels utföra gemensamma aktioner mot den tyska Afrikakåren, dels trimma in samarbetet mellan engelska och amerikanska förband. Battler – som förstås är chef för den brittiska divisionen – kommer genast i konflikt med amerikanerna. De senare, som inte varit i strid tidigare, tror sig redan veta allt om krig och idén att ta råd av veteranflygarna i den brittiska divisionen faller inte i god jord. Britterna å sin sida ser ned på amerikanerna som amatörer, någonting som blossar upp i regelrätt hat efter ett uppdrag där amerikanskt slarv lett till onödiga brittiska förluster. Plotten – vars utformning är ganska välbekant – förs framåt i tre distinkta linjer. Den första är fiendeskapet mellan de brittiska och amerikanska flygarna, den andra den allt större förståelsen mellan Battler och den amerikanske majoren Gilhooley, och den tredje mysteriet varför tyskt jaktflyg skyddar ett område där inga marktrupper förväntas finnas. Inga djupodlade filosofiska utsvävningar eller överraskande vändningar, men det hela fungerar relativt väl.
Den gamle Battler Britton måste ha skjutit ned en stor del av det tyska flygvapnet alldeles själv. Varje gång han steg till väders decimerades Luftwaffe med åtminstone två eller tre flygplan. Flygstriderna i Battler Britton är inte alls på det viset; tvärtom är de stundtals mycket bra. Battler är förstås väldigt skicklig, men Ennis tar faktiskt upp en hel del om taktik i bataljerna och förlustutbytet är inte alls orealistiskt. Ennis är uppenbarligen väl påläst och flera taktiska koncept, till exempel ”fighter top cover”, ”defence circle” och liknande, nämns i serien. För- och nackdelar med olika flygplanstyper och deras beväpning är också med och har inverkan på historien. I det sista fallet är det speciellt roligt att han inte valt att låta sin hjälte flyga Spitfire, det mest välkända brittiska jaktplanet, utan istället Beaufighter, medan amerikanerna flyger P-40:or. I övrigt figurerar också Spitfires, Hurricanes, Bf 109:or och 110:or samt Junkers Ju 87:or i serien.
Precis som läsaren blivit äldre har även Battler påverkats av tidens tand. Han strider inte längre med ett glatt leende, utan har blivit cynisk; ansvaret för männens liv tynger på hans axlar. Hans finkänsla gentemot amerikanerna är inte heller den fullständig. ”Maybe you should consider the Diplomatic Corps?” föreslår en av hans underordnade sakastiskt sedan Battler nedvärderat de amerikanska P-40:orna till fördel för den brittiska Spitfire. Även om dessa ”brister” bryter mot minnet av den gamle Battler gör den berättelsen mer rättvisa och karaktären lite mer mänsklig.
Eftersom det rör sig om en seriebok är det ju inte bara texten som ska bedömas; här är teckningarna och färgläggningen väl så betydelsefulla ingredienser i det totala intrycket. Teckningarna är gjorda av Colin Wilson, som inom serievärlden är bekant från Blueberry, samt för mig okända serier som Judge Dread och Rouge Trooper. Hans arbete är nog så bra. Människor, föremål och bakgrund samverkar på ett väl avvägt sätt där ingenting ser mer eller mindre vältecknat ut än någonting annat. Den enda invändningen jag har rör vissa teckningar av flygplanen, framför allt Ju 87:orna och Beaufighterplanen, som stundtals ser ut att ha något fel proportioner. Detta är emellertid bara detaljer som ytterst marginellt påverkar helhetsintrycket. Som motvikt har mycket research uppenbarligen lagts ned på maskinernas funktioner. Som exempel vrids hjulen på en startande P-40 nittio grader innan de fälls in i sina brunnar och när ett flygplan går in för landning ser man att rätt klaffar är utfällda. Även markfordonen är realistiskt återgivna, vilket ger samma känsla av tillfredsställelse som när man ser genuina fordon i en krigsfilm.
Färgläggningen är också den fint gjord, speciellt himlen med tonande blått och vitt på dagen och stjärnor på natten. Framför allt det senare är välgjort i de mörkerscener som finns. Möjligen kunde de amerikanska uniformerna ha gjort aningen mörkare, så att man lättare kunde skilja de två allierade åt. Men återigen är det bara ett önskemål, ingenting som egentligen stör serien. På det hela taget är färgläggningen så bra som man kan förvänta sig med den moderna tekniken.
Battler Britton är inte bara action från början till slut. Det förekommer många mer stillsamma, kontemplerande samtal mellan de olika karaktärerna, där man blir påmind om krigets tragedi och där skillnader i de amerikanska och brittiska nationalkaraktärerna kommer i dagen. Vi påminns även om hur kriget ställer många av fredens moralbegrepp på huvudet, inte minst sedan Battler talar om för Gillhooley att de måste döda en tillfångatagen tysk soldat.
Precis som de flesta actionfilmer har partier som är mer eller mindre löjeväckande, har även serier sina svarta fläckar. Battler Britton är inget undantag. I seriens allra första början bestämmer sig Battler för att möblera om lite i en av Gillhooleys främre tandrader; detta efter en mycket obetydlig provokation. Saker som detta torpederar lite av den realism som Ennis annars lyckas bygga upp i berättelsen. En liknande scen är när en av de brittiska piloterna – vilken ser ut som en blandning av John Candy och Arnold Schwarzenegger – berusad gräver ned två av sina kolleger i sanden med avsikt att öva prickskytte på några flaskor nära de senares huvuden. Exakt hur han i sitt överförfriskade tillstånd lyckades få ned dessa herrar i sanden utan deras eget godtycke förklaras aldrig! När slutstriden sedan kommer tänjer den på det möjligas gränser, men man får hålla i minnet att Ennis främst haft en amerikansk publik i tankarna.
För att sammanfatta mina intryck kan jag bara säga att om de som läste serien som barn får lust att återvända i tiden och tillbringa några timmar med ett seriealbum i händerna, kan man välja betydligt sämre alternativ än Battler Britton. Den är grafiskt mycket tilltalande, storyn har realism, spänning och humor, och nostalgifaktorn är hög! Albumet har 120 sidor och kan köpas från engelska Amazon för en inte alltför hög kostnad.
Det är mycket ”Achtung” för varje krona.
Michael Tamelander