Navigation

Latest Articles

Forum Threads

Audioprov

Klicka och lyssna på prov ur böckerna

Köp fotoutrustning

Uppsala Foto Kompani

Recensioner Foto

Digital Photography Review

TV-Tablå

TV-Guide.nu

Movie Database

Internet Movie database

Recensioner

Björns krigsfilmer

Vi rekommenderar:

krigsfilm.se

Gamespot

Game News

Militära spel

Speltillverkaren Matrix Games

Läs nyheter

Läs senaste nyheterna

Login

Username

Password



Forgotten your password?
Request a new one here.

Users Online

· Guests Online: 1

· Members Online: 0

· Total Members: 66
· Newest Member: Ulf Lindqvist

Kanalgenombrottet

Kanalgenombrottet#

Dambusters

Dambusters#

Waterloo

Waterloo#

Writing Coach

K. M. Weiland

View Thread

HQ » Filmer och TV-serier » Militära filmer
 Print Thread
"De fördömdas legion" under luppen
B Hellqvist
De flesta av oss har väl något förhållande till Sven Hassels krigsskildringar, och det var väl en plågsam dag när man insåg att böckerna knappast kunde vara sanna. ”De fördömdas legion” publicerades 1953 på danska under författarnamnet Sven Hassel (troligen egentligen Sven Pedersen), men påstås ha spökskrivits av Georg Gjedde. Boken översattes och gavs ut på svenska 1968. Då den förmodas vara självbiografisk, är boken den som är intressantast att faktagranska. Alla sidhänvisningar gäller pocketutgåvan.

Det bör påpekas att ”27:e pansarstraffregementet” aldrig har funnits. Det fanns ett 27:e pansarregemente som ingick i 19:e pansardivisionen. Den tyska armén hade inga straffenheter större än bataljons styrka, och dessa hade inte några stridsvagnar utan var infanteriförband. Intressant nog så stämmer det fältpostnummer Hassel uppger i ”Döden på larvfötter” (sid. 96) med ett av kompanierna i 11:e pansarregementet (som ingick i 6:e pansardivisionen), och i vilket Hassel ska ha tjänstgjort.

De första kapitlen utspelar sig i ett par koncentrations- och tvångsarbetsläger samt ett straffregemente. Hassel har deserterat, infångats och dömts till 15 års tukthus. Det framgår inte riktigt när handlingen ska utspela sig, men det verkar som om det är 1941 (sid. 40). Hassel ska ha träffat en kvinna under en bombräd i Köln. Den första räden genomfördes 2 mars 1941, så det verkar stämma. Hassel ska ha varit på rymmen från 11:e husarregementet. Något sådant regemente fanns inte, men väl ett 11:e pansarregemente, som dessutom befann sig i samma militärområde som Köln under början av 1941. Han döms att sitta av straffet i fängelset Lengries. Något sådant fängelse har jag inte hittat; i Oberbayern finns en ort som heter Lenggries, där ett antal kaserner byggdes i slutet av 30-talet, men inga tecken på något femvåningars fängelse. Hassel flyttas sedan till koncentrationslägret Fagen, som verkar ligga i närheten av Bremen (sid. 23); något läger med det namnet har jag inte hittat, men det fanns ett som hette Farge, och som var ett satellitläger som hörde till Neuengamme. Några mediciniska experiment av den typ som Hassel säger sig ha genomgått där verkar inte kända, men Bremen började bombas under 1941, så hans påståenden om att ha desarmerat bomber där är inte osannolika. Så blir han förflyttad till Hannover och ett straffregemente (sid. 30). Något sådant regemente finns inte listat i förteckningar över Hannovers garnison. Där genomgår han en stenhård grundutbildning (till vilken nytta anges inte – han hade ju redan utbildats i ”11:e husarregementet”), och bär ett ärmband med texten ”Sonderabteilung” (något sådant är det inte känt att straffade armésoldater bar). Den hårda drillen sker i ”den preussiska armén” (sid. 49) – någon sådan armé fanns knappast; möjligen en ”stortysk”.

På sidan 50 svärs den ödesdigra faneden, som band tyska soldater och officerare till Hitler. I originaltappning låter den så här (min översättning):

”Jag svär vid Gud denna heliga ed, att jag kommer att visa ledaren för det tyska riket och folket Adolf Hitler, överbefälhavaren för försvarmakten, ovillkorlig lydnad och att som tapper soldat alltid vara beredd att nedlägga mitt liv för denna ed.”

Hassels version är lite mer utbroderad:

”Jag svär vid Gud vår helige fader denna heliga ed att jag alltid kommer att strida i lydnad och trohet, och kommer att offra mitt liv var det än kan krävas för Ledaren, folket och fosterlandet. Den som svär denna ed han skall veta att den är ristad i hans hjärta, och bryter han denna heliga ed då vare Gud den Allsmäktige hans själ nådig, ty då har han förverkat sin rätt att leva och han kommer i all evighet att pinas i helvetets eld.”

När utbildningen är slut (maj 1941?) kvitterar Hassel ut bl.a. pansartruppernas svarta basker (sid. 51). Denna hade avskaffats i januari 1941… Han hamnar sedan i den enhet som ska bli hans ”hem” de kommande fyra åren, den grupp som leds av ”Gamle”. Den är 1:a gruppen i 2:a plutonen, 5:e kompaniet i ett anonymt regemente. Ett antal figurer introduceras: ”Gamle”, Porta, von Barring, m.fl. Kompaniet ingår i ”18:e marschbataljonen” i 12:e pansardivisionen, och man går in på Balkan, förmodligen i kölvattnet på invasionen någon månad tidigare. Problemet är att 12:e pansardivisionen vid denna tid befann sig i Stettin i västra Pommern, och att den inte hade någon 18:e bataljon… 12:e pansardivisionen ingick i reservstyrkorna, men behövde inte sättas in. Möjligen kan Hassel mena 12:e armén, som var den ena av två tyska arméer i Balkanfälttåget. Efter en utläggning om Portas äventyr i Rumänien följer ett par känslosamma kapitel där Hassel gifter sig med Ursula. I slutet av permissionen hörs nyheten om angreppet på Sovjet, och vi får vår första handgripliga tidpunkt: 22 juni, 1941 (sid. 88).

Hassel & co skeppas över till Nordafrika, men sänks på vägen över Medelhavet den 30 september 1941 (sid. 95). Inga trupptransportfartyg har rapporterats sänkta detta datum (eller veckorna före och efter). Efter en mellanlandning i Wuppertal (händelsevis bas för 6:e pansardivisionen) fraktas mannarna vidare till östfronten och 27:e pansarstraffregementet (eller ”27:e tankregementet” som det står i texten på sidan 105).

Hans Breuer anges ha blivit skickad till 27:e pansarstraffregementet (hädanefter 27:e PStrReg) för att han som ordningspolis inte velat anmäla sig frivilligt till SS (sid. 106). Ordningspolisen sorterade, tillsammans med alla andra delar av polisväsendet, under SS vare sig den enskilde polismannen ville det eller inte, och medlemskap i Allgemeine-SS var så vitt jag vet inget krav.

Hassel beskriver på sidan 121 hur stridsvagnen förbereds inför ett anfall, och lastas med 20,000 ksp-patroner, 100 spränggranater, 100 pansargranater och 50 ”S-granater”. Om vi antar att det rör sig om en PzKpfw III, så tog den 2,700 patroner och 99 granater. Om man försökte trycka in mängderna som Hassel skriver om, fick besättningen sitta utanpå stridsvagnen…En PzKpfw IV tog ännu färre granater – 80 stycken.

I slutet av oktober 1941 deltar 27:e PStrReg i anfallet mot Serpusjov, 100 km söder om Moskva (sid. 125). Anfallstyrkan, som sorterade under armégrupp Mitt, bestod enligt uppgift av 4:e (infanteri?)divisionen, 12:e pansardivisionen, 18:e (motoriserade infanteri?)divisionen, 21:a (infanteri?)divisionen, med 1:a SS-divisionen ”Leibstandarte Adolf Hitler” som ”reserv på höger flygel”. 104:e pansargrenadjärregementet samverkar med 27:e PStrReg (sid. 126). Denna på pappret imponerande uppräkning av förband håller inte vid en kontroll med verkligheten. Den 4:e infanteridivisionen hade ombildats till 14:e pansardivisionen (som befann sig i armégrupp Syd; däremot fanns 4:e pansardivisionen i Hassels påstådda operationsområde). 12:e pansardivisionen och 18:e infanteridivisionen befann sig i armégrupp Nord utanför Leningrad, medan 21:a infanteridivisionen även den hörde till armégrupp Nord, men som befann sig vid Volchov. 1:a SS LAH hörde till armégrupp Syd, och 104:e pansargrenadjärregementet (egentligen 104:e skytteregementet före 5:e juli 1942) var sydligast av dem alla: Nordafrika. Av en händelse var 6:e pansardivisionen (om nu Hassel egentligen hörde till denna) utanför Moskva, så återigen kan han ha varit i rätt område, men inte i det förband som anges.

Hassel påminner om en sportfiskare: ”Gäddan var en meter – mellan ögonen!” På sidan 130 stöter man på sovjetiska stridsvagnar på 90-100 ton, beväpnade med 220 mm:s-kanoner. Det största i den sovjetiska arsenalen vid den här tiden var KV-2:an, som vägde 57 ton och var beväpnad med en 152 mm:s haubits, och som var i princip immun mot Panzer III:ans 50 mm-kanon.

Anfallet mot Moskvaområdet anges pågå i åtta veckor (sid. 130), innan det går över i reträtt den 22/12 (sid. 131). Hassel tas till fånga och spärras till en början in på ”en polsk bondgård” i byn Klin. Hur Polen kommer in i bilden begriper jag inte, men det finns två Klin i Moskvaområdet, och det är troligen Klin söder om staden som avses. Därpå följer en osannolik, om än inte fullständigt omöjlig, skildring av Hassels flykt ur sovjetisk fångenskap. På sidan 154 stöter han (under högsommaren?) på två andra krigsfångar på flykt, vilka blivit tagna till fånga för ”drygt fyra månader sedan vid Majkop”, en omöjlighet då staden inte nåddes av tyska förband förrän i augusti 1942. Vidare så kan de knappast veta att tyska styrkor står vid Volga, då dessa når floden först någon månad efter att Hassel kommit tillbaka till den egna sidan. Det verkar som om han befinner sig i Sovjet fram till början av sensommaren 1942, då han lyckas ta sig över till de tyska linjerna. För att ytterligare förvirra saken, nämns på sidan 176 att Ursula fick brevet om att Sven levde elva månader efter att hon fått beskedet från Gamle. Om vi antar att hon fick beskedet i början av januari, så betyder det att Hassel skickade sitt brev allra senast i slutet av november. Ursulas brev är ju daterat 9 december 1942. Men om nu Hassel kom tillbaka i november stämmer ju inte kapitlet på sidorna 164-170, som utspelar sig medan det fortfarande är hyfsat varmt. Mer än lovligt rörigt… Märkligt nog verkar hans äventyr inte intressera vare sig underrättelsetjänsten eller kontraspionaget; han hade ju kunnat ha omvänts till att bli sovjetisk spion.

På sidorna 172-174 skildras förbittrade strider under vintern 1942, där Hassel, Porta, Gamle och de andra ingår i 988:e reservskyttebataljonen. Bataljonen består bl.a. av ”landstormsmän” och ”marinsoldater”; om de förra ska vara Volksturmsmän, så är de två år för tidiga och minst 500 km för långt österut, och om de senare är flottister kan man fråga sig vad de gör 500 km från kusten… Den utgår från Mogilevtrakten i Vitryssland (armégrupp Mitt), och befinner sig uppskattningsvis tre veckor senare öster om Volchov (armégrupp Nord), cirka 700 km norrut – inte illa att tillryggalägga omkring 35 km om dagen medan man är invecklad i strid mitt i den ryska vintern! Under tiden har 27:e PStrReg omgrupperat till byn Godnjo vid floden Vorskla i Ukraina (armégrupp Syd) – i sanning ett brandkårsförband!

27:e utrustas med PzKpfw V ”Panther” inför sommaren 1943. Det är knappast troligt att ett strafförband fick det senaste i materielväg.

Ursula antyds ha hört till motståndsgruppen ”Vita rosen” (sid. 181), som avslöjades i München i februari 1943. Endast en kvinna avrättades som en följd av gripandena – Sophie Scholl.

Så följer en beskrivning av ett stort slag, som i fråga om tid och plats inte kan vara något annat än slaget om Charkov (även om ortsnamnet aldrig nämns), även om slaget utspelade sig 16:e februari – 15:e mars, vilket gör att händelserna med Ursula egentligen skulle komma efter slaget, inte före. Frågan är om Hassel själv satt i en stridsvagn under bataljerna, så bisarra är hans beskrivningar av stridsvagnarna. Hassels Panther har en 105 mm:s-kanon och en eldkastare (sid. 186; Panthern hade som bekant en 75:a och ingen eldkastare). På sidan 187 anges att av regementets 400 stridsvagnar fanns det 18 kvar efter fyra dagars strider. Ett genomsnittligt stridsvagnsregemente bestod av cirka 120 stridsvagnar… De stöter på ett antal KV-2Shockr, vilket måste ha varit något riktigt sällsynt 1943, då vagnen dragits bort från frontenheterna efter dess fiasko 1940-41. I Hassels värld väger de 90 ton (egentligen 57 ton), har fem kulsprutor (tre) och har en eldkastare (ingen). Offensiven avslutas efter ”åtta veckors oavbruten strid”, fast det egentligen var tre veckor... Kapitlet slutar med att Hassel konstaterar att ”fronten låg stilla från Norra Ishavet till Svarta Havet”. Bortsett från en smärre skärmytsling vid Kursk i juli, så stämde det nog…

På sidan 192 nämns att soldaten Asmus, som vi senast såg springa mot ryssarna och sannolikt tas till fånga vintern 1941 på sidan 132, tydligen förlorade båda benen men klarade sig och hamnade på ett tyskt sjukhus. En riktig överlevare!

”14:e jägarbataljonen” (sid. 194) har aldrig funnits i Wehrmacht. 89:e artilleriregementet (sid. 196) ombildades i februari 1942 till Panzer-Artillerie-Regiment 89, som ingick i 24:e pansardivisionen, vilken befann sig i norra Frankrike vid tidpunkten för kapitlets handling.

På sidan 198 förlorar 27:e PStrReg 600 stridsvagnar på 20 minuter p.g.a. egen eld. Det är cirka 10% av samtliga stridsvagnar som tyska armén förfogade över vid den tidpunkten… Fast Hassels finger kanske slant på skrivmaskinen, så att ”60” blev ”600”…

Det 104:e grenadjärregementet som omnämns på sidan 200 fanns inte förrän ett halvår senare, och då i Frankrike. Om det är 104:e pansargrenadjärregementet som Hassel avser, så slogs det ut i Tunisien ett halvår tidigare. På sidorna 198-205 verkar den sovjetiska offensiven vid Charkov i full gång, vilket daterar det hela till augusti 1943. Lite märklig är att 12:e pansardivisionen, som fältprästen i kapitlet ska tillhöra, befann sig vid Orjol 300 km norr om Hassel & kompanis förmodade uppehållsort. Vad nu en präst som troligen hörde till 29:e stridsvagnsregementet hade att göra med själasörjandet hos 27:e PStrReg…

I kapitlet ”Pansartåget Leipzig” (sid. 206-215) kuskar Hassel och de andra omkring i ett pansartåg och ställer till med allsköns förödelse tillsammans med pansartåget ”Breslau”. Enligt en kommentar på sidan 281 äger detta rum i juni 1943, vilket strular till kronologin något, då det föregående kapitlet utspelar sig i augusti. Hassel bemannar en vagn som har ett par 12 cm:s kanoner och en del lättare beväpning, betjänad av totalt cirka 30 man. Hela pansartåget har bortåt 30 kanoner av olika kalibrar. Detta motsvarar inte den vanligaste tyska pansartågstypen, BP42, som hade två artillerivagnar med varsin haubits på 7,2 eller 10 cm:s kaliber. Vidare så förefaller inte tyskarna ha döpt sina tåg, men jag har inte funnit något definitivt bevis för att det inte förekom. Tåget skjuts sönder av bl.a. sovjetiska 280 mm:s kanoner (sid. 210), men den kalibern förekom bara hos de tyngsta granatkastarna. Hela kapitlet ger en lätt känsla av osannolikhet – nog borde pansartågsenheter redan ha utbildad personal, och inte behöva använda straffade soldater kompletterade med gubbar och unga pojkar?

I november 1943 såras Hassel och förs till fältlasarett 13 i Kiev/Pavilo. Det verkliga fältlasarett 13 hörde till 13:e pansardivisionen, som i november 1943 befann sig vid Krivoi Rog, cirka 400 km sydost om Kiev. Hassel transporteras senare (sid. 221) till ”reservsjukhus 7” i Lemberg. Det fanns verkligen ett reservlasarett VII i Lemberg, så för en gångs skull har Hassel rätt. På sidan 226 förekommer fältpostnumret 23645 för Hassels enhet, vilket användes av 6:e kompaniet i 11:e pansarregementet, underställt 6:e pansardivisionen.

309:e grenadjärregementet (sid. 235) var underställt 208:e infanteridivisionen, men var före 1942 ett infanteriregemente, som befann sig under 1941 i Calais. Överlöparen måste ha känt en stor dragning till Sovjet för att ha pallrat sig över hela Europa för att bli krigsfånge hos ryssarna… Påståendet på sidan 236 att ”en hel sachsisk division gick över [till ryssarna] med översten i spetsen” låter mycket osannolikt. Det känns lite småaktigt att påpeka att ”61:a infanteridivisionen” (sid. 238) egentligen hette 61:a gardesskyttedivisionen, och att dess chef inte hette ”generallöjtnant Stefan Konstantinovitj Radion”, utan generalmajor Leonid N. Lozanovitj, men kan man hitta fel, så... Däremot så verkar divisionen befunnit sig på samma frontavsnitt som Hassel och grabbarna.

På sidorna 239-240 beskriver Hassel en bataljon sovjetiska kvinnliga överlöpare, samt nämner en ”SS-bataljon 18”. Kvinnorna ska ha varit sadister, men det hela verkar vara en skröna, medan det aldrig funnits någon 18:e SS-bataljon.

Striderna om Kiev fortsätter på sidorna 242-244 (november – december 1943). Hassel beskriver hur arméförband kunde ta en paus i striderna med ryssarna, bara för att kunna ta kål på någon ”hatad” SS-enhet. Om man läst andra, äkta frontskildringar, så förekommer inga sådana attityder. Tvärtom brukade man uppskatta att ha Waffen-SS vid sin sida, då de sällan vek utan tryggade flanken.

På sidan 246 skriver Hassel om strid mellan en infanterist och ”en 70 tons tank”, för att sedan nämna T-34Shockr. Dessa vägde 26,5 ton. Andra märkliga siffror är den återkommande upplysningen om att hans kompani var på 200 man (sid. 251) – ett stridsvagnskompani bestod av omkring 120 man, och ett skyttekompani drygt 160.

Hassel blir sårad igen, och hamnar på lasarett (sidorna 252-258). Där träffar han den tokige Stolpe från ”7:e [bergs]jägarbataljonen”, ett förband som aldrig funnits. Denne har bl.a. varit intagen på ”Standortlazarett 40” i Paris, som inte funnits. Fast båda har ju hamnat på ”reservsjukhuset Franzenbad”, som inte återfinns i någon lista över tyska militärsjukhus. Då kurorten Franzenbad låg i Tjeckoslovakien, och delar av kapitlet utspelar sig i Prag, så är det i och för sig inte omöjligt att Hassel kan ha befunnit sig där.

Hassel går en kortare officerskurs på pansarskolan i ”Winschdorf” (sid. 253, tryckfel?; på sid. 259 ”Wünschdorf”), där han blir löjtnant. Det fanns en pansartruppskola i Wünsdorf söder om Berlin, så det är troligen denna som avses. Han har även tid att bli indragen i 20 juli-komplotten mot Hitler, och är bl.a. kurir mellan några av konspiratörerna. Kapitlet tänjer på trovärdigheten, inte minst genom att Hassel befinner sig hos Rommel kvällen den 5 juni 1944 på dennes gods ”Herlingen” (Herrlingen). Rommel påstås vara aktivt inblandad i komplotten (sid. 264; han kände till den, men var inte en av konspiratörerna), och att en effekt av attentatet var att hans inblandning blev avslöjad och att han under en bilfärd blev angripen av ett par Spitfires bemannade av SS-piloter! Det senare var i själva verket en händelse som ägde rum den 17 juli, tre dagar före attentatet, och piloterna hörde till Royal Canadian Air Force. Den 14 oktober uppsöktes Rommel av två ”SS-generaler” (sid. 274-275, i själva verket armégeneralerna Burgdorf och Maisel), och Hassel hävdar att Rommels son Manfred, som närvarade, var löjtnant (egentligen var han bara 15 år och tjänstgjorde vid ett luftvärnsbatteri i närheten). Kapitlet innehåller tillräckligt med felaktigheter för att kunna ifrågasättas, och att Hassel placerar sig i centrum av händelserna känns inte heller särskilt trovärdigt.

Gamles död på sidorna 278-279 känns som en parafas på Kats död i ”På västfronten intet nytt”. Asmus Brauns öde (sidorna 132 och 192) blir bättre daterat: februari 1942 (sid. 280). Fältväbeln Bielendorf (sid. 280) anges ha stupat tillsammans med fjärde plutonen vid striderna om Kuban-brohuvudet. Dessa ägde rum mellan februari och oktober 1943, men ingenstans tidigare i boken nämner Hassel att regementet eller ens kompaniet befunnit sig i området; man har ju mest rört sig i Kiev-Charkov-området, 40-60 mil nord/nordväst om Kuban. På sidan 289 befinner sig Hassel i trakten av Drohobycz, ”100 kilometer bakom våra linjer”. Om detta ska vara i maj 1944, stämmer platsen i relation till 6:e pansardivisionens läge i Tarnopol, men då kan han å andra sidan knappast ha varit inblandad i 20 juli-komplotten. Däremot stämmer inte Hassels påstående att Westerplatte låg utanför Gdynia (sid. 291); det var Gdansk. Kapitlen i bokens senare del är svåra att placera i tiden innan Hassel dyker upp i slutstriden i Berlin april/maj 1945. Vid ett tillfälle befinner han sig i Budapest, där han sammanträffar med Raoul Wallenberg (sid. 295), för att sedan desertera och söka sig hem till Danmark. Detta kan möjligen ha skett i en liten lucka i december 1944, mellan 6:e pansardivisionens ankomst (om vi nu antar att Hassel egentligen hörde dit) och ryssarnas inringning av Budapest. Hassel lyckas ta sig till Danmark (troligen i början av januari), men blir arresterad och förd till Berlin, där han döms till döden och hålls i fängsligt förvar tills domen ska verkställas den 7:e maj. Han blir vittne till general Fromms avrättning (12:e mars 1945), och sitter alltså i dödscell i ytterligare sex veckor innan fängelset träffas av bomber så att han kan fly.

De avslutande, korta kapitlen tilldrar sig i ett Berlin i sönderfall och efter krigsslutet. Den lilla historien om tryckpressen som ska fraktas som krigsbyte till Sovjet kan mycket väl vara sann. Hassel lyckas undvika att bli deporterad österut, men på sidan 309 nämns att 27:e PStrReg förintats i Wien (Hassels förmodade 11:e pansarregemente befann sig i Wien i april 1945, men lyckades ta sig ut därifrån, och kapitulerade till ryssarna i maj).

Man kan konstatera att ”De fördömdas legion” innehåller överdrifter, felaktigheter och orimligheter som gör att boken inte kan vara Hassels egna krigsupplevelser i deras helhet. Däremot vill jag inte vara så kategorisk att jag dömer ut precis allt som skrönor och fantasier. Man bör betänka att boken skrevs några år efter kriget (den publicerades 1953), och att Hassel (eller spökskrivaren) inte hade tillgång till t.ex. krigsdagböcker och förbandshistoriker för att få förband, datum och platser rätt. Krigsveteraner kan vara påfallande vaga när det gäller sådant, och ska därför inte dömas ut enbart på grundval av några diskrepanser (även om det i Hassels fall är en ovanligt hög grad av diskrepanser). Som jag antytt, kan Hassel mycket väl tillhört 6:e pansardivisionen, då han befinner sig på samma platser vid samma tidpunkt vid flera tillfällen; dessutom stämmer det uppgivna fältpostnumret. Men å andra sidan kan man i så fall fråga sig varför han inte berättade den sanna historien, då 11:e pansarregementet hade ett sådant ess som Franz Bäke. Kanske gällde det att framställa sig i bättre dager så där åren direkt efter kriget, med en uppdiktad historia om ett pansarstraffregemente, inblandning i attentatet mot Hitler, möten med Rommel och Wallenberg. Boken är kryddad med patosfyllda utfall mot militarismen, och Hassel är i vissa delar brutalt uppriktig mot sig själv. Om detta är ett tecken på författarkonst eller verkliga attityder överlåter jag till läsaren att bedöma. ”De fördömdas legion” bör läsas med försiktighet. Som krigsroman är den helt OK, men knappast mer. Vad gäller Hassels övriga produktion, så är den i varje fall att betrakta som ren fiktion. Hassel är så vitt jag vet fortfarande i livet (han är i så fall 90 år), men vad han egentligen upplevde 1939 – 1945 lär han ta med sig i graven.
 
krellus_valerius
Vad säger man om det här?
Min bild av Sven Hassel är förintad! Wink

Som de flesta andra här på HQ(antar jag) så har man ju läst böckerna ett antal gånger. Okej, det är säkert mycket påhittat men dock underhållande och intressant.
"Om varje befälhavare som betraktar läget som hopplöst skulle kapitulera, skulle inget krig någonsin vinnas."
Erich von Manstein

"Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder..."
Kapten Thörnevik, InfSS, Borensberg 1989/90
 
http://hem1.passagen.se/pearce/rome/default.htm
Johan Lupander
Det var en analys som hette duga! Den blir inte sämre av att ändå vara rätt välvillig...
'Blessed is the man who, having nothing to say,
abstains from giving in words evidence of the fact'.
George Eliot
 
B Hellqvist
Sven Hassel är en pseudonym för en dansk författare, som under drygt 30 års tid gav ut 14 krigsromaner som påstås handla om hans tid som pansarsoldat i Wehrmacht. Böckerna är att betrakta som underhållning, men de flesta krigsintresserade tonåringar har gått igenom en fas, där de slukat böckerna med hull och hår. Läs mer t.ex. här: http://www.svenha...
 
Torbjorn Aronsson
Karoliner1 skrev:
Men om det skall vara skönlitteratur varför denna mycket gedigra analys ? Det är väl underförstått att det är uppdiktad berättelse. Eller har man påstått något annat ?


Björn skrev i sitt första inlägg: "Då den förmodas vara självbiografisk, är boken den som är intressantast att faktagranska."

Intressant analys.
 
http://www.torbjornaronsson.se
Niklas S
Intressant läsning. Kan erkänna att jag inte heller kommit i någon direkt kontakt med Sven Hassel förutom i en del böcker som blivit film tror jag. Har ett svagt minne av att jag sett några sådana.

 
B Hellqvist
"Döden på larvfötter" är den enda av Hassels böcker som blivit film, och recenseras givetvis här: http://www.michae...icle_id=37
 
krellus_valerius
Bra beskrivet. Filmen var verkligen ingen höjdare även om man kunde le åt vissa sekvenser.

Böckerna var ju som sagt rätt underhållande trots allt...
"Om varje befälhavare som betraktar läget som hopplöst skulle kapitulera, skulle inget krig någonsin vinnas."
Erich von Manstein

"Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder..."
Kapten Thörnevik, InfSS, Borensberg 1989/90
 
http://hem1.passagen.se/pearce/rome/default.htm
B Hellqvist
Sven Hassel har avlidit, 95 år gammal. Han tar en hel del hemligheter med sig i graven, och mytbildningen lär knappast upphöra.
 
Jump to Forum:
Render time: 0.33 seconds
3,048,249 unique visits