michael wrote:
Lite förvånad över hur många som gillar detta spel. Jag provade det när det kom ut för en herrans massa år sedan.

michael wrote:
Jo, jag syftar på det äldre spelet. Detta verkar vara en uppfräschning av samma koncept. Jag provade demot till ett liknande i går kväll - Unity of Command - men även det fungerar på detta sätt: man skjuter liksom ett skott med varje enhet, ibland flera skott mot samma mål. Funderingarna gäller mer hur man ska flytta enheterna och i vilken ordning för att pjäserna inte ska hamna i vägen för varandra, än var man ska sätta in sina huvudstötar, placera reserver, föra fram förråd, allokera flygunderstöd, etcetera. När det kommer till VK2 vill jag nog ha lite mer djup.

Fast, å andra sidan, har jag suttit och spelat Civilization de senaste veckorna, så ibland duger det ju med enkla stridssystem.

michael wrote:
Det har ju varit en ruggig massa bråk om WitE, men det där med 200 % är jag inte medveten om. Vad är det?

michael wrote:
Mille och jag har kört ett totalt spel och jag märkte aldrig någonting av det här. Nu har vi bytt sida och är i gång igen. Kan du länka mig till någon längre diskussion om detta på Matrix Forum?

Jag vet att spelet har flera andra sådana här punkter där almänna justeringar sker. Vad det egentligen handlar om är antagligen att det finns ett visst antal hexer och en övre stackinggräns, vars påverkan på simuleringen med jämna mellanrum måste justeras. Men det du säger låter oroväckande.

HR Larsson wrote:


Det var nästan ett år sen jag sist spelade det, men jag vill t ex minnas att vid en given tidpunkt 42 eller 43 leder alla ryska attacker över 1,5-1 eller 2-1 till en automatisk reträtt för axelmaktsstyrkorna, vilket innebar en massa extra reträttförluster.

Men det är fullt möjligt att senare uppdateringar ändrat allt detta.

HR Larsson wrote:
Tillägg:

Gary Grigsbys spel är annars utmärkta vad gäller ambitionen, men det är främst bristen på den i krig så viktiga varierade slumpen som jag mest har emot dem.

Ett klockrent exempel på detta är "War in the Pacific", Matrix 2004 (har dock inte spelat den senare utgivna Admirals edition).

Där avgörs det så enkelt att det är 50% chans i en attack om torpedbombare anfaller med torpeder eller bomber, utslaget blir att alla plan utan undantag anfaller med det ena eller det andra (inte 50-50, 70-30 etc). Detta gäller även japanernas "surprise attack" mot Pearl Harbour (!) ...i 50% av fallen anfaller samtliga japanska torpedplan med bomber, vilket så gott som garanterar att inget amerikanskt fartyg blir sänkt i Pearl Harbour.

Det ovanstående kan iofs förklaras med att man kan ha skickat i väg dyrbara torpedplan i "extended range strikes" med bomber, något jag tvivlar på att någon befälhavare skulle gjort i onödan.

Samma brist på variation gäller även luftstrider mot Zerojaktplan, innan maj 1942 skjuts sällan något ner, och alla dom eskorterar klarar sig oftast helt oskadda, efter maj 42 faller dom som flugor ...och när amerikanerna får Corsairjaktplan spelar det ingen roll vilken erfarenhet de japanska piloterna har, osv, osv...

michael wrote:

Sant, sådana där saker irriterar.

michael wrote:För ögonblicket är WitE dock det spel som bäst erbjuder det jag personligen vill ha, trots dessa brister. Mille är också ovillig att köra något annat just nu.

michael wrote:Jag köpte Decisive Campaigns, men ingen annan har det och jag vägrar att spela mot en AI. Annars kan det spelet kanske vara bra när man lärt sig hur det fungerar. Mindre micromanagement än WitE, men ändock ett visst djup. Du har inte testat det?

michael wrote:
Kikade på HPS för något år sedan, men det föll på någonting som jag inte minns just nu; möjligen var det flera saker. Jag har för mig att det var många klick för varje rörelse (sånt hatar jag) och deprimerande grafik (där jag är extremt känslig).