Navigation

Latest Articles

Forum Threads

Audioprov

Klicka och lyssna på prov ur böckerna

Köp fotoutrustning

Uppsala Foto Kompani

Recensioner Foto

Digital Photography Review

TV-Tablå

TV-Guide.nu

Movie Database

Internet Movie database

Recensioner

Björns krigsfilmer

Vi rekommenderar:

krigsfilm.se

Gamespot

Game News

Militära spel

Speltillverkaren Matrix Games

Läs nyheter

Läs senaste nyheterna

Login

Username

Password



Forgotten your password?
Request a new one here.

Users Online

· Guests Online: 2

· Members Online: 0

· Total Members: 66
· Newest Member: Ulf Lindqvist

Kanalgenombrottet

Kanalgenombrottet#

Dambusters

Dambusters#

Waterloo

Waterloo#

Writing Coach

K. M. Weiland

Historien om Stephan Platonoff, löjtnant i finska arméns reserv.

Min farfar Johan Leonard Lupander (1861-1941) växte upp i Finland och blev därefter officer vid det tsarryska beridna artilleriet. Finland hade vid den tiden sedan 1809 varit ett storfurstendöme under den ryske tsaren personligen men fått behålla en avsevärd grad av självständighet – t ex gällde fortfarande Svea Rikes Lag av år 1734 i Finland. De ryska självhärskarna hade gentemot Finland mestadels varit välvilliga despoter. Detta sakernas lyckliga tillstånd ebbade ut vid sekelskiftet när tsar Nikolaus II inledde en russifieringskampanj i sina provinser, bland annat Finland. Hans åtgärder ledde till ökande motsättningar med det finska lokalstyret och den spirande nationalismen. Konfliktens mest berömda uttryck torde ha varit mordet på den ryske guvernören Bobrikoff år 1904.

Johan Leonard hade sju syskon av vilka endast tre systrar nådde vuxen ålder. En av dem blev änka redan i unga år med en liten dotter vid namn Martha. Hon växte upp och gifte sig år 1915 med en tsarrysk sjöofficer, Igor Platonoff. Två år senare fick de en son som döptes till Stephan. Igor tjänstgjorde under VK1 först i Östersjöflottan (där han med nöd och näppe lär ha undkommit revolutionära ryska matroser vid ett myteri i Helsingfors hamn) och sedan i Svarta havsflottan. Hans hustru och son följde honom till den nya stationeringsorten (oklart vilken). Under de ryska inbördeskrigen fr o m 1919 var Igor sysselsatt med att skeppa flyktingar västerut – troligen till hamnar i Turkiet. I slutet av 1921 fick Martha det överraskande beskedet att hennes man dött av en hjärtattack (vid 34 års ålder!) och begravts i det turkiska Gallipoli. Oberoende av de aldrig utklarade omständigheterna vid Igors frånfälle (epidemier rasade) lämnade hans plötsliga död Martha och hennes lille son strandsatta långt från släkten i Finland, med ett Ryssland sönderslitet av inbördeskrig emellan.

Historien om Stephan Platonoff, löjtnant i finska arméns reserv


Genom ingripande från Johan Leonard, som efter sin tid som rysk officer verkat som affärsman och hade goda kontakter i Ryssland, kunde Martha och Stephan återbördas till Finland. Martha försökte där, med stöd av sina släktingar, skapa en ny tillvaro för sig och sin son. Släktgrenen saknade inte konstnärliga talanger och Martha lyckades etablera sig som målare, efterhand allt mera känd som ikonograf – målare av ikoner i den ortodoxa kyrkans anda.

Martha och Stephan firade i regel jul hos släktingar, ofta då hos familjen Lupander där min mor Carita från 1926 inträtt som fästmö till sonen Kurt. Hon har berättat hur Stephan som en del av den tidens julfirande brukade läsa högt ur Runebergs ”Fänrik Ståls sägner”, en allmän och djupt känd fosterländsk ritual som saknar motsvarighet i Sverige.

Efter avlagd studentexamen började Stephan studera entomologi – läran om skalbaggar – i slutet av 1930-talet. Följande normen för unga män med hans utbildning och bakgrund genomgick han även reservofficersutbildning.

Den 30 november 1939 utbröt det finska Vinterkriget med Sovjetunionen. Inledningsvis tjänstgjorde Stephan vid en bataljon (KTP4) som ingick som infanterikomponenten i kustbefästningarna på ön Björkö, omedelbart söder om Viborgska vikens mynning. I februari assimilerades denna bataljon av det finlandssvenska Infanteriregemente 10 (IR10), som i början på mars sattes in för att anfalla sovjetiska brohuvuden vid Vilaniemi väster om Viborgska viken (den stränga kylan hade möjliggjort framtyckning över det frusna havet). Dessa landstigningar hotade att kringgå det finska försvaret på Karelska näset.

Stephan ledde då som skytteplutonchef flera framgångsrika motanfall som återges i regementshistorien ”Tionde regementet” av Jarl Gallén. Stephan dekorerades efter ett anfall där hans styrka lyckades infiltrera fiendens brohuvud för att sedan tillintetgöra en bataljonsstabsplats. Därvid sköt Stephan själv ner den sovjetiske bataljonschefen och tog med sig dennes kartfodral, vilket visade sig innehålla fiendens hela operationsplan.

Den finska fronten höll fortfarande men var på väg att brista – all artilleriammunition i landet var slut – när fred slöts den 13 mars 1940. Stephan återvände därefter till det civila livet och började förbereda sina doktorandstudier.

Fredsperioden blev dock inte lång för Finlands del. Det s k Fortsättningskriget började i juni 1941 och skulle pågå under mer än tre år. Från hösten 1941 till juni 1944 hade kriget mest karaktären av ett ställningskrig. Stephan tjänstgjorde först som plutonchef vid IR55 på Hangöfronten (där även den svenska frivilligbataljonen ingick). Sedan förflyttades han till Jandebafronten (Svir) och IR24. Slutligen tjänstgjorde han i olika befattningar vid det finlandssvenska IR13, fortfarande vid Svir.. Hans kamrater minns honom som en spensligt byggd man vars framåtanda och goda humör passade perfekt för en pluton- eller kompanichef. De berättar också om jakter på intressanta skalbaggar som möjliggjorde för Stephan att skriva en artikel i en facktidskrift (Notulae Entomologicae, XXIII: 76-144). Hans samling finns bevarad vid Zoologiska muséet och ansågs vara värd att renovera och omindexera i slutet på 1990-talet.

Den 9 juni 1944 inledde Röda armén ett storanfall på Karelska näset. Vi vet i dag att dess mål var att bryta igenom det finska försvaret och ytterst besätta huvudstaden Helsingfors. Anfallet förbereddes av vad som på genombrottspunkterna uppges vara historiens intensivaste artilleribombardemang med en täthet om mer än ett eldrör (motsvarande) per meter front. Delar av det finska markförsvaret kollapsade på någon dag. Under de följande veckorna trycktes de finska styrkorna bakåt och Viborg föll innan man lyckades hejda den sovjetiska framryckningen. De strider som utkämpades var de största någonsin i Nordens historia. Stephans regemente tilltransporterades från fronten nordost om Ladoga och sattes in bataljonsvis på Karelska näset i desperata motanfall och försvarsstrider.

På natten mot den 24 juni gjorde Stephans kompani (9./III/IR13) ett snabbt och väl utfört motanfall vid Saarela gård (ca en mil nordost om Viborg) för att återta en viktig bro. Stephan hade planerat att gifta sig söndagen den 25 juni men fick nu i stället tillbringa den tilltänkta bröllopsdagen i frontlinjen. Dagen därpå hotade den fientliga framryckningen på flankerna att innesluta kompaniet varför man fick gräva ner de tunga vapnen och retirera vadande över en grund sjö, dold av morgondimman. De följande dagarna avvärjde bataljonen flera ryska anfall, utförda med intensivt artilleriunderstöd.

Tre dagar senare gick Stephans kompani i täten för en framryckning genom en skog nära Ihantala intill en väg där ett kompani tyska stormkanoner skulle ge understöd. Finnarna ovetande hade Röda Armén, efter att ha hejdats vid Tienhaara (Viborg), kastat om sin kraftsamlingsriktning. Kompanierna ur III/IR13 rände rakt in i täten på den avancerande ryska 30.Gardesarmékåren! Efter ett inledande framgångsrikt anfall hejdades den finska framryckningen och stormkanonerna retirerade. Stephan samlade sin stabsgrupp med orderuttagare i skydd av några tre meter höga stenblock. Då träffades platsen av en tung granat – krevadgropen kan ännu skönjas och stenblocken är ärrade av splitter.

Samtliga på platsen utom en man dödades genast. Vid samma tidpunkt stupade grannkompaniets chef. Kompanierna ur III/IR13 retirerade under viss oordning men återsamlades några kilometer norrut. De gångna dagarnas strider hade reducerat bataljonen i sådan grad att den fick dras tillbaka bakom fronten för reorganisation.

En ordonnans som hade haft en skyddsgrop ett stycke ifrån gick i en stridspaus efter granatnedslaget fram till platsen för att se om någonting fanns att göra. Han har senare beskrivit scenen som ”slamsor och större bitar” och hittade den ende överlevande (”Spöket” Waenerberg) som hade försökt ta sig bakåt krypande ända tills hans tarmar fastnade på en kullfallen tall. Ordonnansen lyckades hjälpa honom och hittade en häst med kärra vars kusk stupat. På denna kunde man nå bataljonsförbandsplatsen. ”Spöket” Waenerberg klarade sig, mirakulöst nog. Om honom finns en väl dokumenterad historia hur han under Vinterkriget hade hejdat en rysk stridsvagn genom att blockera dess bandaggregat med pitprops (ca 1½ m långa stockar) och sedan hamrat på dess kulsprutepipor med en vedklabb.

Under de följande dagarna svepte strider fram och tillbaka över området innan fronten slutligen stabiliserades några kilometer norrut. Den sovjetiska tidsplanen för anfallet mot Finland hade spruckit totalt och de styrkor som utfört anfallet var nedslitna. Ytterligare förstärkningar fanns inte tillgängliga – de behövdes för den stora ryska framryckningen västerut, mot Nazityskland. Ett avtal om vapenstillestånd träffades den 4 september 1944. Slagfältsområdet, liksom hela Karelska näset, blev sovjetiskt territorium och därmed oåtkomligt för utlänningar. Kvarlevorna av Stephan och hans stabsgrupp kunde därför aldrig bärgas för att få vila i finsk jord som annars var regel.

Finland överlevde VK2 som självständig nation och var faktiskt det enda land på förlorarsidan som aldrig ens övergående ockuperades av segrarmakterna. Orsaken att Finland inte drabbades av samma öde som Baltstaterna och Östeuropa – och att Sverige slapp att få Röda armén som närmaste granne på Åland och utefter Torne älv – kan i viss mån gottskrivas de offer som gjordes av alla fallna vapenbröder till Stephan Platonoff och i det sammanhanget av honom själv.

Men historien om Stephan Platonoff har en fortsättning in i våra dagar.

I slutet på 1960-talet genomgick jag reservofficersutbildning i den svenska armén. Denna omfattade även korrespondenskurser i förväg som sedan genomgicks på lektionssal under själva utbildningstiden. Det visade sig att författarna till brevet om ”Skyttekompanis anfall” hade valt Stephans anfall mot Saarela gård, hämtat ur Galléns bok ”Tre bataljoner”, som skolexempel på ett snabbt genomfört anfall utan tungt understöd. Det föll sig naturligt för mig att be att få avsluta genomgången med att kort upplysa om min släktrelation med Stephan och att han stupade tre dagar efter det anfall som just penetrerats. Verklighetens kalla vind kunde för en kort stund förnimmas i den fredliga, sommarvarma lektionssalen.

Åren gick och det ”onda imperiet” föll samman. Ett nytt och öppnare Ryssland trädde fram. Anhållanden från finska myndigheter - hittills alltid avvisade – att få genomsöka de gamla slagfältsområdena efter saknade fick nu ett positivt svar och vänliga ryska guider ställdes till förfogande. Finska staten organiserade sökgrupper i samarbete med veteranorganisationer och efterlevande. Från 1993 genomfördes ett stort antal undersökningar, bland annat med hjälp av metalldetektorer.

Det visade sig – otroligt nog – att de gamla slagfältsområdena lämnats orörda i femtio år, så när som på viss ammunitionsröjning och undanskaffande av ytligt liggande stupade. I övrigt hade området – en gång bland Finlands rikaste jordbruksbygder – lämnats åt sitt öde. Åkrar hade växt igen, diken hade sjunkit samman och skogen stod vildvuxen och orörd. De första sökomgångarna hittade kvarlevorna av mera är femtio finska soldater vilkas kvarlevor i regel kunde identifieras, ibland genom modern DNA-teknik. De överlämnades till finska myndigheter vid en ceremoni i Viborgs domkyrka där den finske prästen kort och kärvt konstaterade: ”Vi har samlas här för att hylla minnet av dem vi har att tacka för att vi i Finland inte har det så fattigt och eländigt som våra ryska medmänniskor utanför kyrkans murar”. Stoften av dem som återfunnits vilar nu i församlingskyrkogårdar runt om i landet tillsammans med lämningarna av de bortåt 90000 män som stupade i Finlands krig 1939-45 – en förlustandel vida överstigande vad som drabbade de västallierade länderna och totalt sett bara överträffad av Sovjetunionen och Tyskland.

Flera besök gjordes också till området där III/IR13 gjorde sin sista framryckning. Ordonnansen kunde återfinna de stora stenblocken där Stephan hade sin slutliga stabsplats. Området genomsöktes med metalldetektor och spadar, men några mänskliga kvarlevor hittades aldrig. Som nämnts bytte platsen ägare flera gånger under striderna. Stenblocken erbjuder utmärkt skydd och det är en rimlig förmodan att de ”återanvändes” flera gånger, vilket naturligtvis förutsatte att mänskliga rester röjdes undan för att bereda plats för de levandes behov. Någon kilometer från denna plats, vid vägskälet Portinhoikka – platsen för ett desperat finsk motanfall med erövrade ryska stridsvagnar - finns en stor, sovjetisk massgrav från kriget med ett monument. Det är inte otänkbart att Stephan och hans soldater fick sin sista viloplats i denna grav tillsammans med många andra unga män som dessa veckor, oberoende av nationalitet, förlorade sina liv – Röda arméns gravpatruller lär inte ha varit så noga…

I terrängen runt Stephans sista stabsplats med klippblocken står nu fullvuxna björkar, alla lika långa. På vårarna är området ett doftande hav av liljekonvaljer ovanför vilket björkarna fredligt susar i brisen...


Johan Lupander


Render time: 0.25 seconds
2,977,857 unique visits