The Battle of Neretva

"The Battle of Neretva" från 1969 ("Bitka na Neretvi", svensk titel "Slaget vid Neretva" vid den svenska biopremiären 1972) var den dyraste filmen som spelades in i Jugoslavien. Med en rollbesättning bestående av internationella stjärnor som Orson Welles, Curd Jürgens, Yul Brynner, Sergei Bondarchuk, Hardy Krüger och Franco Nero siktade man högt, och filmen blev nominerad till en Oscar för bästa utländska film 1970 tillsammans med bl.a. svenska "Ådalen 31".

Filmen handlar om den fjärde antipartisanoffensiven januari – april 1943 ("operation vit"), då den tyska ockupationsmakten gick på offensiven mot Titos partisaner i Bosnien och Kroatien. Anfallsstyrkan bestod av fyra tyska, tre italienska och två kroatiska divisioner samt serbiska chetnik- och kroatiska ustashaförband. Målet var att utplåna partisanerna, Tito och den övriga ledningen för det jugoslaviska kommunistpartiet, samt att slå ut partisanernas sjukhus.

Regissören Veljko Bulajic sparade ingen möda för att skildra offensiven. I svepande scener ser man kolonner med hundratals soldater och partisaner marschera genom det dramatiska landskapet. Det bjuds dussintals stridsvagnar, många hundra statister, åtta jaktplan, mängder av kanoner och en bro som sprängdes inte bara en, utan två gånger. Bulajic ville att det skulle se riktigt ut, så man sprängde en järnvägsbro över Neretva. Tyvärr blev det så mycket rök att man knappt såg vad som hände, så man byggde upp bron igen och sprängde den en andra gång. Även då uppstod för mycket rök, så scenen fick kompletteras med specialeffekter i form av en modellbro som sprängdes... Det sägs att ett antal statister (soldater från jugoslaviska armén) omkom i en olycka, och att andra statister dödades av splitter vid ett annat tillfälle. Med det i åtanke har man svårt att bli upprörd över all den riktiga materiel som förstörs i filmen... Några av de överlevande stridsvagnarna kom att figurera vid inspelningen av "Kellys hjältar" året därpå.

Offensiven leds av general Lohring (Curd Jürgens), en fiktiv karaktär istället för verklighetens chef, Luftwaffegeneralen Löhr. På marken är det den likaledes fiktive pansaröversten Kränzer (Hardy Krüger) som har till uppgift att verkställa besluten. Man får främst följa partisanerna som plågas av tyfus, och måste transportera sårade under reträtten. Hårda strider följer, och de pressas mot floden Neretva, där en enda bro utgör livlinan till säkerheten. Då ger Tito order om att bron ska sprängas...

Något oväntat skildras tyskarna och italienarna tämligen neutralt, medan chetnikerna framstår som större skurkar. Tyskarna är generöst utrustade med stridsvagnar. "Tigrar" och "Panthrar" (ombyggda T-34:or) samt Shermanvagnar ger intryck av övermakt, men i verkligheten hade man bara ett kompani utrustat med franska stridsvagnar tagna som krigsbyte 1940, och som som hörde till 7. SS-frivilligdivisionen "Prinz Eugen". Partisanerna har ett antal pansarvärnskanoner (som används som fältartilleri), och ibland verkar det som om varannan partisan är beväpnad med en MG-42 som personligt vapen.

Jag fick tag på filmen på import-dvd. Den är hårdtextad på engelska, ofta ganska yxigt – det märks att översättaren haft ett bristande grepp om hur en del uttryck skulle översättas, och själva textningen är smått osynkad med dialogen titt som tätt. Det värsta är bildkvaliteten. Dvd:n förefaller vara en direkttransfer från video, med artifakter, fadda färger och en och annan störning, samt de repor och annat skräp som biofilmkopian hade. Glöm att titta på den på en HD-tv... Till dvd:ns fördel kan sägas att det är en av de längsta versionerna av filmen som finns; det finns även klippningar på 106, 113, 127 och 160 minuter, med den recenserade versionen på 158 minuter. Den ursprungliga bioversionen var 175 minuter lång. Dessutom talar de olika nationaliteterna sina respektive språk.

"The Battle of Neretva" borde tilltala den som gillar stort uppslagna krigsfilmer och skildringar av levnadsglada partisaner. Den här sortens filmer görs inte längre.


Björn Hellqvist