Navigation

Latest Articles

Forum Threads

Audioprov

Klicka och lyssna på prov ur böckerna

Köp fotoutrustning

Uppsala Foto Kompani

Recensioner Foto

Digital Photography Review

TV-Tablå

TV-Guide.nu

Movie Database

Internet Movie database

Recensioner

Björns krigsfilmer

Vi rekommenderar:

krigsfilm.se

Gamespot

Game News

Militära spel

Speltillverkaren Matrix Games

Läs nyheter

Läs senaste nyheterna

Login

Username

Password



Forgotten your password?
Request a new one here.

Users Online

· Guests Online: 1

· Members Online: 0

· Total Members: 66
· Newest Member: Ulf Lindqvist

Kanalgenombrottet

Kanalgenombrottet#

Dambusters

Dambusters#

Waterloo

Waterloo#

Writing Coach

K. M. Weiland

BOK 11 – EN NY VERKLIGHET.



KANALGENOMBROTTET

Historien om operation Cerberus, 1942

av

MICHAEL TAMELANDER och JONAS HÅRD af SEGERSTAD



EGEN PRODUKTION





Fakta
Författare: Michael Tamelander, Jonas Hård af Segerstad
Förlag: Egen produktion
Tryckeri: Vulkan.se
Utgiven: 2012
Antal sidor: 479
Översatt: Nej
Status: Tillgänglig


Köp Genombrottet på CDON, Adlibris eller Bokus.



Baksidestext: Ciliax tryckte en signal på klockan till officerspentryt och såg på fartygscheferna en efter en medan ett leende spred sig över läpparna. ”Mina herrar, jag föreslår en skål för det djärvaste företag vår flotta hittills företagit sig.” En knackning på dörren följdes av hovmästaren med champagne. Officerarna satt tysta medan denne fyllde deras glas och sedan diskret avlägsnade sig. Amiralen ställde sig upp och lyfte glaset. ”För Cerberus!”

Kanalgenombrottet – Operation Cerberus, 1942 är Jonas Hård af Segerstads och Michael Tamelanders bok om ett av den tyska flottans djärvaste företag under andra världskriget. De två slagskeppen Scharnhorst och Gneisenau ligger tillsammans med kryssaren Prinz Eugen sedan månader instängda i den franska hamnstaden Brest, där de utsätts för ständiga brittiska flyganfall. Samtidigt går Hitlers bekymmer till försvaret av den norska kusten och beslutet fattas: fartygen måste tillbaka till sina tyska hemmahamnar! Efter sänkningen av Bismarck är vägen över Nordatlanten alltför farlig; endast den kortaste vägen genom Engelska kanalen återstår – mitt framför ögonen på den brittiska flottan och flygvapnet.

I Kanalgenombrottet – Operation Cerberus, 1942 skildrar för första gången svenska författare dessa händelser och läsaren får följa ett antal nyckelpersoner på både tysk och brittisk sida under de dramatiska dagarna före och under kanalgenombrottet.

Ur boken: När Campbell och Vivacious girade bort riktade tyskarna uppmärksamheten mot Worcester och en halv minut därpå var det hennes tur att nästan försvinna i en skog av höga vattenfontäner. Männen på bryggan ryckte ofrivilligt till när dånet från krevaderna nådde deras öron och skum som inte bara kom från vågorna svepte över dem. Denna salva tycktes så mycket kraftigare än de man observerat slå upp ur havet runt Campbell och Vivacious.

”De är ute efter oss nu”, sade Coats. Han stirrade en kort stund på fontänerna, vilka föll tillbaka i havet och lämnade efter sig en ridå av vitt dis. ”Få se om vi kan lura dem.” Han lutade sig över talrören. ”Babord tjugo graders ror!”

På babordssidan hade Campbell försvunnit och Vivacious hade girat runt så att hon befann sig på en kurs direkt motsatt Worcesters, bort från det farliga området. Coats visade dock inga tecken på att vilja skjuta ännu. Vic Green kände hur hjärtat slog snabbt i bröstet på honom och rösten var hes av rädsla när han ropade ut måldata från radarhytten till Winterbottom. ”Tvåtusenåttahundra … tvåtusensjuhundra …” Han förstod att även det aktra av de tyska fartygen nu sköt mot Worcester, för varje flamma från hennes vapen följdes av en vattenkaskad någonstans i närheten av jagaren. Även fiendens lättare pjäser verkade vara i bruk. Spårljus kom seglande och passerade ovanför bryggan med vita slingor bakom. Mackay och Whitshed hade även de upphört att synas i töcknet, så Worcester verkade ensam och utlämnat till de två tyngre fiendefartygen.

Winterbottom följde Gneisenau i siktet, samtidigt som han kommunicerade med förste torpedmästare Wellman, chefen för torpedtuberna midskepps. Han ropade också flera gånger till utkiken i märsen, vilken gav honom kompletterande data som lättare kunde fås från den högre positionen.

”Tvåtusenfemhundra … tvåtusenfyrahundra …”, rapporterade Green. En krevad alldeles intill jagaren fick flera ur bryggbemanningen att skyla ögonen med händerna när vatten formligen sköljde över dem. En av männen vid avståndsmätaren blev så överrumplad att han nästan skadade sig när han slog kroppen emot den våta metallen. Green behövde ta till all sin viljeansträngning för att inte gripas av panik allteftersom det väldiga fartyget växte framför honom. Avståndet verkade sjunka allt hastigare. ”Tvåtusentrehundra …”

Han kunde plötsligt se människor ombord på den fientliga slagkryssaren och detta till och med utan kikare. Var detta möjligt om avståndet fortfarande var 2 300 meter? Han greps av den obehagliga misstanken att radarbemanningen matade honom och Winterbottom med fel data; att Worcester i själva verket var mycket närmare målet än så.

Coats verkade dock bestämma sig för att det nu var dags att öppna eld. ”Babord dikt”, sade han lugnt i talröret till styrhytten. ”Skjut när ni ligger på mål, tvåan!” ropade han till andreofficeren.

Uppe på pom-pomplattformen var Bill Wedge bara vagt medveten om vad som hände de andra jagarna i flottiljen. Worcester klöv de höga vågorna på sin kurs mot Gneisenau och även den unge luftvärnsofficeren undrade varför Coats inte avfyrade torpederna. Han hade ropat direktiv till sina män de senaste minuterna, för anfallande flygplan, såväl bomb- som jaktplan, hade kommit in över dem med korta intervaller, och de två kanonerna sköt med det monotona ljud som gett pjäsen dess namn. Inget flygplan blev emellertid träffat och nu upphörde flyganfallen med ens, medan den tidigare skuggan av slagkryssaren förvandlades till ett ofantligt fartyg med flammande vapen. Wedge märkte att Worcester vid två tillfällen ändrade kursen och visste att det var för att minska slagskeppets möjligheter att träffa. Men snart måste det egna fartyget gira för torpedskotten, för de var nu så nära att fienden inte längre behövde ta hänsyn till kulbanorna. Vid det här laget borde de tyska artilleristerna kunna skjuta rakt mot målet. Så märkte han att Worcester lade om kursen åt babord och han vred huvudet mot torpedtuberna vars mynningar kunde skönjas bortom aktra masten. Och det var nu de första av fiendens projektiler träffade ...



Michael om Genombrottet – del 11 i berättelsen om böckerna: Genombrottet handlar om en av tyskarnas djärvaste marina operationer under andra världskriget, en operation som gick ut på att få tre stora örlogsfartyg hem från Frankrike, mitt framför näsan på de brittiska Royal Navy och Royal Air Force. Om jag ska vara helt ärlig kan jag inte erinra mig exakt när jag och Jonas började fundera på att göra Genombrottet. Jag minns att Niklas nämnde operation Cerberus som ett möjligt bokämne för många år sedan, troligen sedan han sett material om den på krigsarkivet i Freiburg. Vid det tillfället var jag skeptisk; tyckte inte att ämnet erbjöd tillräckligt med stoff för en god historia. Jonas och jag hade talat lite löst om en ny bok våren 2007. Till en början var vi inne på att göra någonting om Dunkerque, med tyngdpunkt på den marina delen av operation Dynamo. Under denna period var jag fortfarande inne i arbetet med Waterloo, så det var inför framtiden vi planerade. Sju månader senare – i januari 2008 när manuset till Waterloo var överlämnat – fattade vi också beslutet att göra ”Dunkerque”.

Jag hade redan skrivit några scener, när Björn Hellqvist emellertid gjorde sin recension av filmen The Dam Busters här på HQ och därmed också gjorde mig uppmärksam på att det skulle bli en film om 617:e divisionen och anfallet på dammarna. Redan då hade jag kört fast lite med Dunkerque och som framgår i föregående artikel om Bok 10 fick jag ett blixtinfall att skriva Dambusters. Efter en snabb korrespondens med Jonas, som hade mycket att göra just under denna period, bestämde vi att jag skulle göra Dambusters först, medan Dunkerque gick på sparlåga, för att sedan ta fart på nytt när han fick mer tid.

Jag skrev Dambusters på fem månader. Någonstans under den tiden gick Dunkerque i graven. Exakt varför kan jag inte säga. Ett påtagligt ointresse från min sida var en sida av saken. Känslan att jag gjort detta arbete en gång tidigare i Slaget om Västeuropa var en annan. Jag talade med Jonas om saken och vi lade ned projektet. Här kom av någon anledning Genombrottet in i bilden i stället. Någon gång i slutet av augusti beslutade jag och Jonas oss för att skriva den, samtidigt som jag enlig min loggbok även börjat fundera på Flygande tigrarna. Uppenbarligen hade jag mycket i gång just då.

Upplägget för Genombrottet var att boken skulle ha Tamelander-dramatik, som Havets vargar, och vi skulle dela rollerna, så att Jonas skrev den tyska sidan och jag den brittiska. Sedan skulle vi ta varandras partier och sätta vår egen prägel på dem; fram och tillbaka tills berättelsen kändes som om den vore skriven av en enda författare. I oktober var arbetet igång. Det flöt på bra, framför allt på min sida eftersom mitt ordinarie yrke inte påverkar skrivandet. Jonas hade lite svårare, med flera längre avbrott i sitt mer varierande arbete. Under dessa perioder gjorde jag research inför nästa bok, Flygande tigrarna, där jag också skrev några provscener, mest för att känna på ämnet.

Under hösten 2008 tog jag kontakt med Channel Dash Association, en förening med uppgift att hålla minnet av 825:e divisionens anfall mot de tyska slagkryssarna vid liv. Via dess ordförande, Peter Nixon, skickade jag en mängd frågor till Edgar Lee, en av de överlevande flygarna ur denna Swordfishdivision. Lee var inte vid den bästa hälsa och frågorna skulle förmedlas till honom via släktingar. Samtidigt fick jag av Peter svar på många frågor om vad som pågått vid Manston, eller hur det sett ut på denna flygbas vid tidpunkten, innan divisionen startade inför sitt ödesdigra uppdrag.

Det var också via Peter som jag kom i kontakt med Bill Wedge, tidigare luftvärnsofficer ombord jagaren Worcester, samt Vic Green, vars far varit på samma jagare och vilken gjort omfattande research om vad som hänt ombord Worcester detta händelserika dygn. Till en början hade jag varit tveksam till att kontakta Bill och Vic, för i min bedömning av hur Genombrottet borde skrivas, hade jag haft för avsikt att tona ned de brittiska jagarnas anfall för att inte göra boken för omfångsrik. Så snart kommunikation etablerats förstod jag emellertid hur viktiga dessa länkar till operation Cerberus var. Vic lät oss också låna en magnifik ritning av jagaren, så utförlig att man till och med kunde se mindre detaljer på fartyget. Så snart jag behövde checka någonting ombord, rullade jag ut skissen på matbordet; ritningen var så bred att papperet hängde ned på ömse sidor. Vic skickade oss även en stor bibba dokument från engelska arkiv, papper han använt under sin egen forskning kring sin fars öden på Worcester.

Bill, å sin sida, gav mig betydande information om sina personliga erfarenheter på Worcester, tillräckligt mycket för att jag skulle kunna skapa en egen tråd runt honom. Att kunna konferera med en officer som deltagit i operationen, att utväxla dagliga E-mail med Bill, var en ny upplevelse i bokskrivandet. Vi blev genast goda vänner; vänner på det sätt som man i dag kan bli via Internet och sin dator. Till en början hade Bill svårt att minnas vad som hände under det speciella dygnet. Ännu svårare var det att komma ihåg saker som inträffat dagen före; någonting som var extra viktigt för oss eftersom vi ville bygga upp historien. Genom att leta fram gamla brev han skickat till sin mor vid tillfället, samt hjälpt av mina frågor som fungerade likt ”minnesöppnare”, kunde Bill dock gradvis skapa en händelsekedja fram till tidpunkten för striden mot slagskeppen. Samarbetet med Bill (som syns på ett samtida fotografi här till höger och tillsammans med Jonas vid Channel Dash-minnet i Dover 2012 några stycken här nedanför) var mycket givande.

Kommunikationen med Vic och Bill hade gjort att jag hoppat kronologiskt från flyganfallet till jagarstriden i textmassan trots att den första ägde rum tidigare än det senare. Det är inget ovanligt. Jag skriver ofta partierna i ”lös ordning” för att sedan lägga ihop dem när jag närmar mig slutet av boken. Denna gång fick det dock en olycklig utgång. I mitten av november 2009, när arbetet på boken närmade sig sitt slut, fick jag ett mail från Bill som sade att Edgar Lee avlidit. Han hade hört det på avvägar och kunde inte säga mer om saken än så, men det bekräftades två veckor senare av Bill Nixon från Channel Dash Association, som gick ut med beskedet till CDA:s alla kontakter.

Dödsbudet var tråkigt att få. Inte bara skapar man en form av band med de personer som har framträdande roller i ens berättelser, Lees död gjorde också att flera av de frågor jag haft på lager aldrig skulle komma att besvaras. Det sista rörde hans möte med amiral Ramsay i Dover Castle kort efter flyganfallet. Den scenen hade legat på ritbordet i mitt huvud, men jag ville ha mer information innan jag skrev ned den. Efter en tids beslutsvånda huruvida jag skulle skippa scenen helt, skrev jag den dock med utgångspunkt från ett ljudprogram jag fått av Peter, där Lee och några av de andra flygarna berättar om sina upplevelser.

Vi blev klara med manuset till Genombrottet i mitten av december 2009. Jag skickade det till Stefan Hilding på Norstedts och fick svaret att han skulle återkomma i januari. Föga anade jag då hur mycket bekymmer det skulle bli med att få boken i tryck. Svaret från Norstedts dröjde. Stefan var positiv, men han hade problem med att sälja projektet till Norstedts toppskikt. För en tid brydde jag mig inte så mycket om det. Jag hade sedan en tid tillbaka satt igång med Flygande tigrarna och var som vanligt fullt absorberad av det pågående arbetet medan tidigare projekt låg i bakhuvudet.

I juni kom beskedet – Norstedts var ovilliga att ge ut Genombrottet, även om de inte bestämt sig helt ännu. Intresset för militärhistoria hade svalnat ytterligare och förlagets ledningsgrupp hade kommit fram till att ämnet Cerberus var för smalt för att anses ekonomiskt bärande. Det var ju en kalldusch. Förvisso hade Jonas och jag haft lite strul med att få Havets vargar publicerad, men med en allt mindre marknad för nischböcker av det slag Genombrottet trots allt är stod det klart att det skulle bli än svårare nu. Förlagen är ju av förklarliga skäl mindre intresserade av hur många som läser en bok än hur många som köper den, oavsett hur begeistrade de eventuella läsarna kommer att vara.

Så där stod vi åter med ett färdigt manus som vårt förlag inte ville ge ut. Felet var som vanligt mitt. Jag borde ha sett till att ha ett färdigt kontrakt långt tidigare. Den 6 september fick vi definitivt besked från Norstedts. De ville inte ha boken. Samtidigt fick jag även starka indikationer att samma sak skulle hända med Flygande tigrarna. Vi vände oss därför till Historiska Media, vilket var det naturliga andravalet eftersom det var hos dem de flesta av mina och Niklas första böcker givits ut. Björn sade att han skulle göra en värdering av manuset och marknaden för boken. Svaret dröjde åter. Björn var positiv till manuset i sig, fast ville ha SMB med för att anse företaget ekonomiskt försvarbart. Per-Anders tvekade emellertid och gav till slut sitt avslag. Vi var nu framme i maj 2011.

Medan Historiska Media hade funderat på om de ville ge ut Genombrottet, hade jag hört mig för med Martin Kaunitz på Bonniers, Ola Wallin på Ersatz, Kristoffer Lind på Fischer & Co, samt några andra förlag. Den nya situationen bekräftades: temat Cerberus var för begränsat. Om dessa förlag skulle publicera någonting måste ämnet vara mer välkänt. Denna nya verklighet var lite beklämmande, inte bara för Genombrottets utsikter, utan även för Flygande tigrarna och andra projekt som skulle ligga i framtiden. Jag och Jonas strävade ju snarare efter att gå djupare ned i historien och gräva fram episoder som kanske inte omtalats i så stor utsträckning tidigare, än att upprepa händelser som redan är mycket kända.

Genombrottet hamnade i malpåse medan jag arbetade med Flygande tigrarna. Det var främst i avsikt att ge ut den senare som jag började undersöka möjligheterna att använda Vulkan som möjlig källa för att publicera kommande böcker. Detta är inget förlag i klassisk bemärkelse, utan ett företag som förmedlar möjligheter att låta författare trycka sina egna böcker. Det kan variera från enstaka, privata exemplar eller mindre allmän försäljning enligt Print-on-Demand-principen, till tryck av större volymer och listning på de största nätsajterna. Till en början såg inte Vulkan ut som någon lösning för Genombrottet, eftersom deras system verkade vara uppbyggt kring förutsättningen att det skulle vara en och inte flera författare. I samband med att jag hade kontakt med dem beträffande utgivningen av Flygande tigrarna visade det sig dock att det var möjligt för dem att hantera även böcker av flera upphovsmän. Efter en tids övervägande beslutade jag och Jonas oss för att det fick bli Vulkan.

Så vad skulle det innebära att vi valt Vulkan denna gång? Vilka var fördelarna och vilka var nackdelarna? Vulkan har många nivåer på sina tjänster. Man kan skriva och ge ut en bok helt privat; det vill säga, det är bara man själv som kan köpa den och det är fullt möjligt att inhandla endast ett eller några få exemplar. Nästa variant är att man också lägger ut den för försäljning på Vulkan, vilket innebär att även andra kan köpa boken. Precis som i det första fallet trycks den då när någon beställer den, varför krav på stora lager inte finns. Det tredje alternativet är en utökning av det andra. Man betalar en viss summa till Vulkan som förser boken med ett ISBN-nummer och gör den tillgänglig på Adlibris, CDON och Bokus. Det gör att boken blir långt mer synlig och därför lättare når ut till läsaren.

Det finns en nackdel med de första tre alternativen: att boken trycks i relativt få exemplar och därför blir ganska dyr. Lösningen på detta är att författaren beställer en större mängd på en gång. Kostnaden för dessa böcker faller då på författaren, som tvingas att ligga ute med pengarna tills beställningarna kommer in. Fördelen är dock att boken blir billigare. Vi har valt det sista alternativet och Genombrottet kommer att gå ut i en första upplaga om 500 exemplar. Därefter kommer vi antingen att trycka en ny upplaga på samma antal eller låta boken övergå i ren Print-on-Demand beroende på det initiala intresset.

Det existerar många fördelar för en författare att kunna ge ut sina böcker själv. Den första är att han kan välja att skriva det som han själv önskar, utan att bry sig om vad ett eventuellt förlag anser om det behandlade ämnet. Det innebär att tiden när förlagen satt och styrde och ställde, valde vilka författare och manus som skulle få komma i tryck, äntligen är över. Förhoppningsvis ska detta leda till att även snävare ämnen, som till exempel Genombrottet, i framtiden ska bli tillgängliga för läsaren.

En annan fördel är att boken går i tryck tämligen snart efter att författaren fått manuset klart. Därmed kan man skriva sin bok färdigt och sedan lämna den bakom sig för att koncentrera sig helt på nya projekt. Man slipper alltså det irriterande avbrottet i pågående arbeten när förlagets hjul har snurrat ett varv och det tidigare manuset kommer tillbaka för rättelser, frågor om titel, omslag och annan layout, etcetera. Kort sagt: man kan fokusera helt på det pågående arbetet, från början till slut.

Det tredje argumentet för Print-on-Demand är bokens tillgänglighet på längre sikt. Normalt kör förlagen ut titeln hårt i början, låter den ligga någon tid, för att sedan tömma lagren genom att kasta upp den på nästa års bokrea. Därefter försvinner den. Med Print-on-Demand – teoretiskt sett – kan en bok ligga kvar i listorna i det oändliga, eftersom ingen egentlig lagerkostnad existerar. Det här är som jag ser det en av de allra starkaste vinsterna, för jag har irriterat mig mycket på att våra titlar ganska snabbt har försvunnit från handeln så snart det tidiga intresset har lagt sig.

Vilka är då nackdelarna? Jo, marknadsföringen av böckerna blir mer blygsam eftersom detta hamnar på författaren själv. Det här är självfallet en av de största stötestenarna för en ny författare. Med över tio böcker bakom mig ligger jag i en något bättre position, men givetvis kommer försäljningen att hämmas av den begränsade exponeringen. En annan nackdel är att den professionella redigeringen, med språk och stavningskontroller, på det hela taget utgår, vilket ofrånkomligen gör att fler språkfel, felstavningar och rena osnyggheter blir kvar i boken. Det är tråkigt, men i takt med att allt fler nya författare kommer att gå förbi förlagen är jag säker på att en större acceptans hos läsaren också blir följden. Nu får ju han eller hon möjlighet att läsa många böcker som annars aldrig skulle ha kommit ut på grund av förlagens bedömning av det eventuella ämnets marknadskraft.

I mina tidigare presentationer har jag nämnt krigen med förlagen för att få ett passande omslag. Hur skulle det gå denna gång. Faktum är att detta var en fråga som jag och Jonas i det längsta undvikit. Utan ett förlag, med sina formgivare i ryggen, var vi ju tvungna att denna gång skapa någonting själva. Under lång tid hade vi förvisso fullt alibi för att inget göra – vi visste ju inte vem som skulle ge ut boken. Men så fattades beslutet att använda Vulkan och plötsligt blev frågan akut. Problemen var två. Vi kunde ju inte bara ta en bild någonstans; man är ju tvungen att köpa den. Det var den första brydsamheten. Den andra var att det var näst intill omöjligt att hitta någonting som passade. De bilder som togs under själva kanalgenombrottet var få och ointressanta. Efter en tids vånda bestämde jag mig för den bild som ses här intill och jag inledde några halvhjärtade försök att ta reda på varifrån vi kunde få fram den. Samtidigt hade Jonas hört sig för om fotografier från tyska arkiv.

Det var av en ren slump som jag stötte på en omslagsbild för Battleships Magazine föreställande Gneisenau. Det var inget fotografi. Snarare såg det ut som om bilden var animerad och det på ett väldigt skickligt vis. Jag provade att sätta vår text till denna och det fungerade alldeles utmärkt. Till början var det lite svårt att lista ut vem eller vilka som låg bakom bilden, framför allt sedan de verkade vara polacker och då all text jag stötte på med nödvändighet måste köras via Google Translate. Slutligen hade jag dock fått kontakt med Piotr Forkasiewicz, vilken var mannen som genererat bilden via Photoshop. Det visade sig att fartyget på bilden var en modell, byggd av Mariusz Jerzy Motyka, vilken sedan fotograferats av Piotr. Med detta gjort lade Piotr på hav, bakgrund, dis och stänk från bogstäven för att skapa ett intryck av ett stort fartyg under gång till sjöss. Han sade att bilden ägdes av Battleships Magazine och därför inte var tillgänglig. Han kunde emellertid skapa en ny animering just för oss om vi var intresserade. Vi nappade och resultatet ser ni i illustrationen längst upp till vänster. Mer om de här killarnas designprojekt kan ni se här.

Genombrottet hette länge Kanalgenombrottet. Det var först några veckor innan boken skulle tryckas av Vulkan som jag insåg att det senare namnet inte var helt bra. Det var för långt på omslaget och gjorde texten oläsbar på en liten JPG-bild – det var inte bra när denna skulle sitta i ”skyltfönstret” ute hos näthandlarna. Genom att korta namnet löste vi problemet.

Nåväl, nu är boken äntligen ute. Dess resa blev längre än vi någonsin tänkt oss och när du håller den i handen är Genombrottet inte bara en skildring av en spännande marin händelse under andra världskriget, utan också ett bevis på att nya tider stundar för boken som företeelse; inte bara dess utformning, utan också vad som händer mellan att tankar tar form i författaren huvud tills det att bokstäver, ord och meningar för dessa tankar fram till läsaren. Vi lever just nu i snabba förändringars tid. De påverkar allting omkring oss, även böckernas värld.


Stort tack till de som hjälpt oss med Kanalgenombrottet. Dessa är: Johan Millerjord, Fredrik Peedu, Mikael Larsson, Adam Andersson, Caroline Kullenberg, Joakim Rondahl, Dennis Aronsson, Johnny Friberg, Bill Wedge, Vic Green, Peter Nixon.


Köp Genombrottet på CDON, Adlibris eller Bokus.






Gå till:

Bok 1
Avgörandets ögonblick: invasionen i Normandie 1944.


Bok 2
Den nionde april: Nazitysklands invasion av Norge 1940.


Bok 3
Slaget om Västeuropa: flygkrig, strategi och politik sommaren 1940.

Bok 4
Malta: kriget i Medelhavet 1940-1942.

Bok 5
Bismarck: kampen om Atlanten.

Bok 6
Havets vargar: dramatiska ubåtsepisoder från andra världskriget.

Bok 7
Tirpitz: kampen om Norra ishavet.

Bok 8
Andra världskriget år för år


Bok 9
Waterloo: Belgien 1815.

Bok 10
Dambusters: historien om operation Chastise, 1943.

Bok 11
Genombrottet: Operation Cerberus, 1942.




Dambusters





Render time: 0.26 seconds
2,916,302 unique visits