Det finns filmer som är obetalbara upplevelser. Inte för att de är bra, utan för att de antingen säger något om den tid de kom till i, eller för att de är oavsiktliga komedier. "Berlins fall" är en av dessa, som dessutom lyckas kombinera båda företeelserna. Den är även på många sätt en anstötlig film, vilket jag återkommer till längre fram.

"Berlins fall" spelades in som en födelsdagshyllning till Stalin på 70-årsdagen 1949, och hade biopremiär en månad senare (21/1 1950). Den anses vara höjdpunkten på personkulten kring Stalin, och som propagandafilm är den närmast komiskt övertydlig. Det finns flera ironier förknippade med filmen, som t.ex. att den spelades in på färgfilm beslagtagen hos det tyska filmbolaget UFA 1945, och att en 16 minuter lång scen klipptes bort i samband med avstaliniseringen 1953 (detta märktes knappast i den version jag såg). Filmen är i censurerat skick 2h 31 minuter. Stalin själv tog aktiv del i manusarbetet, och filmen blir därmed exakt så nyanserad som man kan förvänta sig.

Filmen börjar någonstans i den europeiska delen av Sovjet. Natasha, en ung, käck skollärarinnna, tar sin klass till det närbelägna stålverket för att beskåda sovjetstatens framsteg. Där har stachanoviken Alyosha slagit ett nytt produktionsrekord, och får veta att han ska få åka till Moskva för att få en medalj av Stalin. Om det låter corny, så är det inget mot hur det är i filmen. Först trodde jag att jag fått fel film... Alyosha flörtar lite med Natasha, men är för osäker för att våga bli ihop med henne. När han träffar Stalin (som i sin första scen pysslar med nyplanterade träd och att ansa rosor!), så tycker lillefar Josef att han ska ta mod till sig och se till att gänga sig. Stärkt av detta friar Alyosha när han kommit tillbaka till byn, men idyllen slits raskt i bitar då tyskarna invaderar. Natasha tas till Tyskland som tvångsarbetare, medan Alyosha blivit sårad och får återhämta sig på lasarett. När han skrivits ut blir han en av de mest orädda soldaterna i 150. skyttedivisionen, och är med och befriar Stalingrad.

Medan Alyosha rackar upp poäng för att bli Sovjetunionens hjälte, så försiggår samtidigt ett storpolitiskt spel. Stalin leder med upphöjt lugn försvaret av Moskva och Sovjet, och ger sina generaler instruktioner för hur kriget ska vinnas. Samtidigt får man följa Hitler och hans anhang i Berlin. Skådespelaren som porträtterar Hitler har förmodligen ett svårslaget rekord i överspel; det hade varit mer trovärdigt att använda Charlie Chaplins Hitlerparodi Adenoid Hynkel från "Diktatorn". Om man avsåg att framställa nazismen som ond, så förtas det av filmens porträtt av Hitler som en bindgalen klåpare. Goebbels har en sådan klumpfot att man förvånas av att han inte går i cirklar. Göring framställs inte helt osympatiskt, även om han är genomkorrupt. Diverse tyska generaler spelas av tämligen porträttlika skådespleare, men deras uppgift är mest att bli överkörda av Hitler. När Tyskland lider brist på krom och wolfram för sin krigsproduktion, gör Göring en deal med brittiska industrimän. Vid en något partisk framställning av Jaltakonferensen framstår Churchill som en lömsk maktspelare som hellre ser att ryssarna dör än att öppna en andra front, medan Roosevelt mest lallar med som en lätt senil gubbe. Man sparar ingen möda i att framställa de västallierade som inkompetenta (t.ex. erbjuder Stalin sina kollegor instruktioner i hur man genomför flodövergångar), eller opålitliga och ovilliga kollegor. Det mest cyniska är just scenen med den fiktive brittiske kapitalisten "Charles Bedstone", som besöker Göring för att göra upp om leveransen av metallerna, medan i verkligheten tusentals allierade sjömän dog i konvojtrafiken för att förse Sovjet med livsviktig materiel.

Historieförfalskningen i filmen känner inga gränser. När Röda armén befriar ryska tvångsarbetare ur tyska läger, så nämns inte med ett ord att de i verkligheten betraktades som landsförrädare, och bestraffades med några år i gulag för brottet att ha blivit tillfångatagna av tyskarna. Filmens slutscen tar dock priset, med Stalin som anländer med flyg till det befriade Berlin. Jublande soldater och befriade fångar av olika nationaliteter flockas runt den store ledaren. Givetvis har Alyosha och Natasha återförenats, och de får sig även en kort pratstund med Stalin. Han håller sedan ett tal om vikten av fred och frihet över hela vår jord, och framställs som om han vore den återvändande frälsaren. När Stalin såg filmen, så lär han ha sagt att han ångrade att han inte åkte till Berlin... En biobesökare och veteran från slaget om Berlin lär ha fnyst att han inte såg till Stalin när han var med om erövringen, men någon som satt intill på bion angav honom, och ex-soldaten fick åtta år i gulag för den kommentaren.

Bortsett då från att vara ett skolexempel på propagandafilm av det mer oförblommerade slaget, har filmen några meriter som krigsfilm? Stridsscenerna är tämligen korta och inte särskilt övertygande, trots förekomsten av t.ex. äkta Panthervagnar. Detaljer som strålkastarna vid anfallet på Seelowhöjderna finns med, och Berlins ruiner med riksdagshuset i centrum är övertygande återgivna i fullskala, men striderna som sådana har mer med historiskt planschmåleri att göra än med verkligheten. Jämfört med en samtida film i liknande anda, tjeckiska "Tankova brigada" från 1955, så saknas nerv i scenerna. Skådespeleriet är av varierande grad; Stalin spelas av den kusligt porträttlike Mikheil Gelovani, som fick en lovande filmkarriär förstörd genom att han inte tilläts spela någon annan roll från 1938 till Stalins död 1953. Andra skådespelare agerar typiskt för tiden, med en tendens till att inta teatrala poser. Subtilitet är inte något som genomsyrar vare sig regi eller skådespeleri.

För den som vill se filmen, som om inte annat har meriter som exempel på propaganda och personkult, så finns den utlagd på YouTube. Den går även att hitta på eBay i en hyfsat välöversatt utgåva för knappa hundralappen inklusive frakt. Den här sortens filmer görs inte längre (utom möjligen i Nordkorea), och det är med en lättad känsla av detta faktum som man kan titta på "Berlins fall".



Björn Hellqvist