Navigation

Latest Articles

Forum Threads

Audioprov

Klicka och lyssna på prov ur böckerna

Köp fotoutrustning

Uppsala Foto Kompani

Recensioner Foto

Digital Photography Review

TV-Tablå

TV-Guide.nu

Movie Database

Internet Movie database

Recensioner

Björns krigsfilmer

Vi rekommenderar:

krigsfilm.se

Gamespot

Game News

Militära spel

Speltillverkaren Matrix Games

Läs nyheter

Läs senaste nyheterna

Login

Username

Password



Forgotten your password?
Request a new one here.

Users Online

· Guests Online: 2

· Members Online: 0

· Total Members: 66
· Newest Member: Ulf Lindqvist

Kanalgenombrottet

Kanalgenombrottet#

Dambusters

Dambusters#

Waterloo

Waterloo#

Writing Coach

K. M. Weiland

BOK 10 – TILLBAKA I LUFTEN.



DAMBUSTERS

Historien om operation Chastise, 1943

av

MICHAEL TAMELANDER



PRISMA





Fakta
Författare: Michael Tamelander
Förlag: Prisma
Utgiven: 2009
Antal sidor: 319
Översatt: Danska, finska
Status: Tillgänglig


Förlagets text: Den 16 maj 1943 startar en division Lancasters och deras besättningar från RAF Scampton. Målet: ett avgörande slag mot den tyska vapenindustrins elförsörjning. Trots att britterna hade utfört bombräder mot Tyskland sedan krigets första år, stod det klart att deras målsättning inte infriats. De egna förlusterna var stora och analyser av anfallen visade att resultaten var magra. Nu fanns emellertid ett nytt, extremt hemligt vapen i britternas arsenal. Genom att fälla detta vapen mot en speciell del av fiendens industri, en del som hittills hade varit i det närmaste osårbar, hoppades RAF att kunna orsaka tyskarna större skada än i någon tidigare räd. Det skulle bli ett av krigets djärvaste flygoperationer – dess namn var Chastise.

I Dambusters berättar Michael Tamelander om överstelöjtnant Guy Gibson som blev utsedd att leda operationen. Vi får följa Gibson då han steg för steg involveras i hemlighetsmakeriet, genom hans arbete för att trimma den nya 617:e divisionen i lågflygning och precisionsbombning, fram till det gastkramande slutet då flygstyrkan närmar sig målet i mörkret ovanför den disiga Ruhrdalen.

Dambusters är skriven med den halvt historiska, halvt skönlitterära teknik som författaren använde sig av i sina tidigare verk Havets vargar och Waterloo. Denna stil gör boken läsvärd för såväl historiefrälsta som allmänt intresserade och lika spännande som vilken deckare som helst.

Ur boken: När McCarthy slutligen var tillbaka på sin plats i förarsätet på T-Tommy hade Gibsons grupp redan placerat sig i position för start. Till skillnad från de föregående maskinerna, som givit sig av en efter en, radade G-George, M-Mother och P-Popsie upp sig på gräset för en gemensam start.
”Klaffar fyrtiofem grader”, sade Gibson och hörde hur Pulford bekräftade.
Hopgood i M-Mother och Martin i P-Popsie hade taxat upp snett bakom G-George med så gott om utrymme i sidled att de tre maskinerna skulle kunna starta i V-formering. Tolv motorer mullrade och propellrarna skulle ha satt bombplanen i omedelbar rörelse om inte hjulbromsarna varit. Gibson kastade en blick ut genom spaningsblåsan på sin sida och skymtade Martin i P-Popsie snett bakom G-George.
”Jaha, då var det dags”, sade han till Pulford som fällt ut sin stol och nu satt redo bredvid piloten. En lampa blinkade från kontrollvagnen. ”Då sticker vi.”
Gibson släppte på hjulbromsen varpå han och Pulford drog i gasreglagen. G-George sköt framåt.
Till skillnad från de andra besättningsmedlemmarna, som kunde sitta med ansiktet i flygplanets färdriktning, startade Trevor-Roper med blicken bakåt. Han såg dammolnen som motorerna rörde upp och det skumpade något förfärligt när sporrhjulet studsade över det inte helt jämna gräset. Medan skytten höll i sig med händer och fötter ökade G-George farten, tills skakandet plötsligt upphörde och han fann sig svävande fyra meter ovanför marken då Gibson sköt styrratten framåt så att planets stjärtparti lyfte. Här hängde Trevor-Roper en kort stund medan gräset for förbi allt snabbare under honom. P-Popsie och M-Mother rusade fram med samma fart snett bakom G-George. Trevor-Roper såg att Gregory vinkade till honom från förliga tornet i Hopgoods maskin och han höjde sin egen tumme i luften. Så såg han folket utanför hangarerna och kontrolltornet dyka upp i vänster synfält, varpå skakningarna helt försvann och ersattes av en jämn vibration när G-George lämnade gräset.
De var på väg!


Michael om Dambusters – del 10 i berättelsen om böckerna: Beslutet att skriva Dambusters kom ganska hastigt. Jag var färdig med Waterloo – och faktiskt ganska slutkörd efter det arbetet – när Björn Hellqvist publicerade sin recension om filmen The Dam Busters på HQ. Här blev jag för första gången upplyst om att det skulle göras en ny film om denna division och att det var självaste Peter Jackson som stod bakom. Ända sedan Jonas och jag skrev Havets vargar hade jag gått och lurat på en idé att göra samma typ av bok, men med ubåtsperspektivet utbytt mot ett flygperspektiv. Jag hade redan tänkt ut ett antal episoder att använda som exempel för flygets utveckling under kriget och operation Chastise var en av dessa, framförallt på grund av dess dramatiska och lite avvikande karaktär. Nyheten att Dambusters skulle få stor uppmärksamhet i och med den nya filmen gjorde att dessa idéer genast flöt till ytan igen. Jag sökte lite på Internet och rotade fram några böcker där Chastise omnämndes. Fanns det måhända tillräckligt med stoff i episoden för att göra en hel bok om Chastise? Ja, tveklöst var det så! En sak stod dock helt klar. I hur stor utsträckning boken skulle gynnas av att komma ut före filmen var osäkert, men det stod utom all tvekan att det inte skulle vara så lyckat om den kom något år efter den när intresset mättats. Om jag skulle göra boken måste det ske snabbt!

Jag bestämde mig för att skriva boken redan samma dag, även om jag sedan ägnade några dagar till att ytterligare känna på projektet innan det påbörjades. Sedan tog jag kontakt med Norstedts/Prisma för att höra hur de ställde sig. De var helt med på min linje. En dryg vecka senare hade jag ett kontrakt. Nu i efterhand vet vi att det tog betydligt längre tid för Jackson att få sin film färdig, så någon egentlig brådska förelåg aldrig.

Som alltid, även om alla böcker från en och samma författare har någonting som binder dem samman, så blir varje bok också unik på sitt sätt, med någonting som skiljer den från alla de som kom före. I Dambusters utgöres denna skillnad i det faktum att berättelsen följer en mycket rak tråd. Ni som läst Waterloo vet att handlingen förs framåt genom hopp mellan Napoleons, Wellingtons och Blüchers högkvarter, besök i brigadhögkvarter och bivacker, förflyttningar mellan regementen på slagfälten och glimtar av enskilda aktörer som betraktar händelseprocessen med sina egna ögon. På detta vis kan man säga att förloppet fördes framåt på bredd. I Dambusters var inte detta möjligt, utan jag har tvingats att, åtminstone i en stor del av boken, låta Gibson bära berättelsen ensam, där all information om vad som hänt eller händer dyker upp omkring honom. Detta förde in ett nytt krav i skrivandet som inte existerat i samma utsträckning tidigare: att ge den ledande karaktären liv. Det räckte inte med att kort berätta om hans tidiga militära bana – som varit brukligt vid personpresentationer i tidigare böcker – det var nödvändigt att beskriva den unge divisionschefen lite mer ingående.

Med tanke på Gibsons ganska komplicerade natur, och den mängd skiftande karaktärsbeskrivningar som lämnats av de som kände honom eller stred under honom, var detta inte det lättaste. Hans egen bok om kriget är delvis en propagandaskapelse, där såväl hans egna bedrifter som RAF:s bombkrig mot Tyskland givetvis framställs i positiv dager. De människor som stod honom nära talar väl om honom, medan många flygare och personer ur markpersonalen beskriver en betydligt mer osympatisk, ibland direkt hänsynslös, överordnad. Att ”skapa” Gibson blev därför lite som att skriva en recension av en bok man inte läst genom att bara rådfråga folk som antingen hatar eller älskar den. Likväl förde detta in en ny nivå i det vanliga research-arbetet som jag tidigare aldrig behövt göra. Även om Gibsons privatliv endast är en parentes till själva tråden om Chastise, förkommer hans familj i berättelsen, hans misslyckade äktenskap påverkar honom och hans lite speciella förhållande till flyglottan Margaret finns med. Det var roligt att arbeta med och gjorde uppgiften att skriva Dambusters än mer givande och fascinerande. Det har tveklöst också utvecklat mig som författare, då jag här ställdes inför nya utmaningar.

Det var inte bara tråden om Gibson som sporrade till nytt tänkande. I alla mina eller våra tidigare böcker är striden ett konstant förekommande inslag texten igenom. Det är ju tämligen vanligt inom genren militärhistoria och det gör texten varierande vartefter strid och mellanspel avlöser varandra. Med Dambusters skulle det emellertid bli lite annorlunda. Boken är nog den minst blodiga hittills och under en övervägande del av den avlossas inte ett skott. Eftersom striden och dess utgång ofta innebär de partier som får läsarens hjärta att slå snabbare, behövdes ett lite annorlunda grepp för att den långa ”fredliga” delen inte skulle få densamme att tappa intresset. Jag valde därför att bygga upp den inledande halvan av boken lite som en detektivhistoria – där Gibson först inget känner till om operation Chastise och sedan endast gradvis får veta vad det handlar om. Läsarens nyfikenhet på vad som skulle hända på nästa sida ersatte därmed ren aktion som spänningskittlare. Den skönlitterära aspekten är därför mer utpräglad i Dambusters än i någon tidigare bok –Waterloo medräknad – även om de skönlitterära greppen (ej fiktiva inslag) var någonting jag började experimentera med redan i Slaget om Västeuropa. Av denna anledning blev Dambusters långt mer givande att arbeta med, sett ur författarens synvinkel, eftersom den skapande processen i mångt och mycket blev långt viktigare än den mer monotona faktainsamlingen.

Efter att ha fått min vilja igenom när det kom till omslaget för Waterloo, var det med en blandning av ljus förväntan och mörk föraning som jag tog upp frågan hur det skulle bli denna gång. Vi var ju nu tillbaka till eran där det finns fotografier, så det vore väl inte helt oväntat om marknadsavdelningen på Norstedts ville ha ett sådant. Jag var dock fullt besluten att ta strid igen och sökte efter någon målning som kunde passa. Det är inte helt lätt att hitta någonting för en flygbok, för bokens format stämmer sällan med en konstnärs val av proportion och ledd på duken. Det stora problemet är kort och gott att flygmaskinernas vingar gärna faller utanför omslaget. Bokens ämne gjorde emellertid att det fanns en hel del att välja mellan och för en tid fastnade jag för en variant av Nicholas Trudgian. Den sitter längst till vänster här intill och gav ett ganska stämningsfullt intryck. Man ser de belgiska kanalerna och väderkvarnarna i förgrunden, med sökande strålkastare som sveper över himlen i bakgrunden. Det fanns dock vissa saker med den som gjorde att jag tvekade. Den föreställer David Shannons färd tillbaka från målområdet, så Upkeep saknas under buken på Lancastern. Det gav på något vis känslan av att allting var klart, snarare än att – som i fallet med omslaget till Waterloo – någonting stod i begrepp att hända. Till slut valde jag en variant av Mark Postlethwaite där Gibsons G-George just fäller sin Upkeep. Jag skickade förslaget till Stefan Hilding.

Stefans svar blev att de gillade målningen men ”skulle ta saken under övervägande”. Anade jag möjligen en antydan till fördröjande taktik här? Intressant nog gavs en formgivare i uppgift att ta fram ett alternativ, Jag fick två exempel. Det som syns till vänster, bredvid Trudgians målning, och det som var mitt sista förslag och kom att bli det omslag som slutligen valdes. På det hela taget tycker jag att formgivaren gjorde ett ganska bra jobb när han tog fram provet, i alla fall om man betänker att han inte hade en enda riktig bild från anfallet att arbeta med (det utfördes ju i mörker). Men för den som har den minsta förkunskap om Chastise, eller för den som har läst klart boken, blir ju bilden fullständigt knasig. Det ser ut som en modern damm och det som för ett kort ögonblick kan tolkas som en explosion är ju bara naturligt skummande vatten. Lancastern är också den fel, med ryggtornet på plats. Och allt äger rum i dagsljus! Det verkade dock som om Norstedts hade fallit över till Postlethwaite utan att jag behövde propagera ytterligare för honom. De ville höra vad jag tyckte, men hade redan bestämt sig för målningen. Jag drog en belåten suck av lättnad. Den stämningsfulla målningen skulle få boken att stå ut lite extra i butikerna och ge läsaren något att vila blicken på varje gång han eller hon tog upp den. Postlethwaite gav också SMB möjligheten att piffa upp presentationen av Dambusters i sin medlemstidning Pennan & svärdet här till höger. Det borde resas en staty av Stefan!

Ovanstående är en ynnest som nog bara tillfaller större berömdheter än Tamelanders förläggare, så jag lär väl aldrig få se en staty av Stefan. Faktum är att jag aldrig har träffat honom personligen heller, vilket gäller för så gott som alla mina förläggare eller redaktörer under de gångna åren. Jag och Niklas var uppe hos Atlantis där jag träffade Kjell Pettersson vid ett tillfälle, jag mötte Christina Haugen vid presskonferensen efter släppet av Den nionde april och jag har vid fyra eller möjligen fem tillfällen träffat Martin Kaunitz. Det är allt under de 15 år som jag har hållit på med skrivandet av böckerna. Björn Wahlberg, Björn Andersson, Lisa Wilhelmsson, Ola Wallin, Ingemar Karlsson eller Stefan Hilding – jag har aldrig träffat någon av dem och hälften av dem vet jag inte ens hur de ser ut. Orsakerna är flera. Så länge jag skrev uteslutande för Historiska Media var avståndet mellan Uppsala och Lund givetvis en försvårande faktor. Vartefter jag gradvis gick över till Norstedts, som har sitt säte i Stockholm, torde problemen ha blivit mindre, men nu hade ju en annan aspekt kommit in i bilden – tiden.

Utifrån hur Jessica och jag har lagt upp våra scheman är det inte möjligt att få ut mer än några timmar per dag om jag skulle bege mig till Stockholm. Ungarna är lämnade på skola och dagis någon gång efter klockan nio, en halvtimme för att ta mig in till Uppsala, vänta på tåget en stund, sedan 50 minuters tågresa mellan Uppsala och huvudstaden. Därefter ska jag ta mig till Norstedts. Om man betänker att ungarna åter ska börja hämtas någon gång efter klockan tre och med marginal för friktioner, måste jag snart reversera hela processen. Kort sagt – det skulle inte bli mycket tid för ett möte och det mesta som behöver avhandlas kan faktiskt skötas på telefon eller via mail. En hel del underlättas ju också av att jag gör mycket av det grafiska själv. Stefan skulle komma till Uppsala någon gång under vårt arbete med Waterloo, men sjukdom satte stopp för det. På det hela taget går det dock utmärkt att arbeta på det här sättet, någonting som självfallet hade varit betydligt svårare utan Internet.

Alla minutiöst utarbetade scheman till trots skulle jag aldrig kunna skriva på det sätt jag gör nu om det inte var för att jag har försakat många saker från förr. Nästan alla mina vänner och bekanta från barndom, skoltid och perioden före Den nionde april är borta. Om jag inte alls blivit författare, utan endast arbetat i fotobutiken, skulle jag ha haft ett stort överskott av tid som säkerligen lett till att många av de nyss nämnda fortfarande var kvar. Jag var mycket intresserad av musik tidigare, spelade till och med trummor i ett band, och följde noga vad som hände på musikfronten. Den delen har jag också släppt mer eller mindre helt, även om jag då och då beställer någon ny CD via Internet.

Den sista uppoffringen är, kanske förvånande, läsningen. Jag slukade böcker tidigare. Nu hinner jag aldrig läsa någonting som inte har med arbetet att göra och de böcker jag använder som referensverk läses aldrig från pärm till pärm, utan bara styckevis för att sedan läggas bort. Vi brukar ha en vecka varje år då vi åker någonstans; numera oftast till Dalarna. Då kan jag inte ha med mig datorn och brukar som regel ta med en vanlig bok för avkoppling. Det blir då oftast en Bernard Cornwell, men även annat kan förekomma. Någonting jag ibland läser när jag för tillfället inte orkar jobba, men vill göra någonting annat, är serier. De är egentligen perfekta. En timme, sedan är det klart. Att de inte har något större filosofiskt djup spelar ingen roll, eftersom det bara rör sig om förströelse. Dessvärre består 99 procent av serievärlden numera av figurer med antenner på huvudet och handdukar på ryggen som flyger runt och spränger allting i sin väg, så det blir allt svårare att hitta något som väcker intresset. Favoriter är annars Mike Blueberry, Prins Valiant, Bernard Prince och – givetvis – Tintin.

Det enda som jag egentligen inte har gjort något avkall på är spelandet. Förr använde vi brädspel, nu är det endast dataspel. De sista åren har jag haft en konstant motståndare, Johan Millerjord. Vi spelar strategiska simuleringar som Strategic Command, Napoleon’s Campaigns, och Road to Victory. Det går till så att den ena av oss gör sin omgång, vilken han sedan skickar till den andre, som kan spela sin omgång när han har tid. Det här är väldigt bra för mig och underlättar författandet. När det går riktigt trögt är det alltid vederkvickande att ha en ”fil” redo för att rensa hjärnan. När jag sedan återvänder till författandet känner jag mig vaken igen. Mille har därför blivit en aktiv komponent i min skrivprocess och på senare tid har även Adam Andersson varit med på ett hörn. Jag kan även spela en halvtimme flygsimulator eller andra typer av actionspel för att pigga upp huvudet när det behövs.

Låt oss nu återvända till böckerna. När jag skrev Dambusters införde jag en ny fas i skrivprocessen. Normalt har jag några som läser ett manus innan det går till förlagen – jag har tidigare nämnt Mikael Larsson och Johan Millerjord – men kunde HQ hjälpa mig att utöka denna skara av manusläsare och få dem att jobba på ett nytt sätt? Jag hade fått en idé. Tidigare hade manusläsarna fått var sitt exemplar av texten, varpå de sedan kapitel för kapitel rapporterade tillbaka till mig var för sig. Det har fungerat bra, men de ändringar de rekommenderar är oftast rent språkmässiga eller rör läsförståelsen. Antag att man använde forumet för denna rapportering och ökade antalet medverkande? Då skulle ändringar och förslag också kunna läsas och kommenteras av alla manusläsarna. Ännu viktigare var att man skulle kunna diskutera saker som dramaturgi, stämning, tekniska grepp och andra aspekter på berättelsen i stort. Jag skulle få lite av en ”think tank”.

Frågan var vilka som vore lämpliga för detta experiment. Med tanke på att manus inte ska hamna i orätta händer var det viktigt att jag handplockade folk jag kände att jag kunde lita på. Micke och Mille var ju givna, men vilka fler? Viktigt var också att åtminstone vissa av dessa manusläsare inte hade full kunskap av det ämne de skulle granska. Jag behövde egentligen ingen expert – Johan Lupander var satt att sakgranska, så han fick ta hand om den saken – utan snarare personer som kunde vara representativa för den allmänna läsaren. En viss förkunskap om ämnet var acceptabelt, men den fick inte vara för omfattande. Då skulle läsaren många gånger missa saker som kanske fattades eller behövde förtydligas, eftersom denne redan visste vad det handlade om.

Till slut föll valet på några framträdande killar ur den grupp som, liksom jag, samlar Diecast-modeller och vilka redan hade fortlöpande samtal på det dolda Diecast-forumet. Eftersom Dambusters handlade om flyg hade de alla ett visst intresse för ämnet, även om ingen av dem hade någon direkt detaljkunskap. Jag frågade dem om det hela och alla ville vara med. Faktum är att till och med Caroline, Adams fru och känd sedan Waterloo, ville läsa. ”Pilotläsarna”, som det här gänget kom att kallas, gjorde stor nytta för Dambusters. De fann oklarheter, föreslog tillägg och framförde värdefulla synpunkter på många saker i berättelsen. De gjorde tveklöst sakgranskarens, redaktörens, språkgranskarens och korrekturläsarens arbeten lättare och jag har för avsikt att använda mig av pilotläsare även framdeles.

Det var skönt att ha Johan Lupander som sakgranskare och jag är glad att jag valde att upprätta en ordentlig kontakt med honom innan Jonas och jag skrev Havets vargar. Han är ju teknik-freak och det kom väl till pass här. Att beskriva tekniska förhållanden är för mig lika bedövande tråkigt som att redovisa slaguppställningar eller operativa rörelser. Man behöver inte jobba många minuter med sådant förrän man börjar gäspa tårögt och känner hur tankarna vill vara någon annanstans. Historien om Dambusters innehåller dock en hel del tekniska aspekter. Här var Johans medverkan oumbärlig, för jag behövde inte checka och dubbelchecka allting tekniskt då jag visste att han omedelbart skulle slå ned på allting som var det minsta tvivelaktigt. Därför kunde jag jobba på med god fart även när jag höll på med partier täta på teknik och koncentrationen kunde i stället inriktas på det som var väsentligt för den röda tråden.

Som det redan framgår i förlagets beskrivning av Dambusters är den skriven på ett halvfiktivt sätt, med den så kallade ”Tamelander-dramatik” som jag och Jonas började med i Havets vargar och som jag också kom att använda i Waterloo. Konceptet passade ypperligt för en bok av detta slag, där berättelsen om Chastise lätt låter sig omfamnas av denna delvis skönlitterära skrivform. De fiktiva delarna av boken inskränker sig dock till framtagandet av scenerna och samtalen. Alla historiska fakta kring Chastise och Upkeep-projektet är korrekt historia, så är även själva anfallet, som baseras på ögonvittnen och stridsrapporter. Inte heller existerar några uppdiktade individer i berättelsen. Samtliga aktörer, från Guy Gibson, Barnes Wallis och Harry Humphries till Mutt Summers, Fay Gillon och John Hopgood har funnits i verkligheten och tog alla aktiv del i operation Chastise.

Konceptet med att ha en karta på baksidan av omslagsfliken, vilket jag lanserade i Waterloo och har för avsikt att ha så länge ämnet kräver och mina förläggare ger sitt samtycke, har nyttjats även för Dambusters. Genom att ta bort fliken vid läsningen och placera denna bredvid sig kan läsaren lätt upptäcka de orter som förekommer i berättelsen och han/hon kan även följa flygstyrkornas färd över norra Europa utan att behöva bläddra fram och tillbaka i boken. På denna flik finns även mindre upplagor av de kartor som ligger inne i boken och visar själva anfallen.

En sista sak som jag vill nämna här eftersom det ofrånkomligen kommer att dyka upp gäller namnet på Gibsons hund. Genom slumpens outgrundliga nycker råkade Eve Gibson, Guys hustru, ge den ett namn som också är ett skällsord för en urafrikan: ett i dag mycket laddat ord politiskt vars användande i nedsättande syfte sorterar under rättsjuridiska restriktioner. Jag tycker inte personligen att användandet av namnet i berättelsen är något problem. Inte heller tror jag att någon ska känna sig förolämpad av det eftersom boken inte på något vis berör politik eller rasfrågor. Vad jag däremot inser är att vissa människor kan komma att använda ordet som förevändning för att starta politiska dispyter om det.

Till en början gjorde jag mitt bästa för att inte alls nämna hunden, utom i föregående såsom ”labradoren” eller ”djuret”. Jag till och med beslutade att ta bort hela partier från de klassiska sekvenserna i berättelsen om Chastise bara för att undvika problemet (vilket i viss utsträckning var något som boken faktisk vann lite på i dramaturgiskt hänseende). Men i förlängningen visade det sig omöjligt, så stor del har hunden i historien. Att döpa om den stackars labradoren till ”Ginger” eller ”Fido” skulle bara dra mer uppmärksamhet till det hela än tvärtom. Till slut, efter att först ha låtit Norstedt kontrollera att det var legalt att använda ordet i sammanhanget, valde jag att ha det med i sin ursprungliga form. Detta är allt jag har att säga om saken.

Jag bör även nämna att det blev ett litet fel i litteraturlistan i Dambusters. Jag har i stor grad använt mig av Harry Humphries Living with Heroes (Erskine Press, 2008) i de två senare delarna av boken. Av någon anledning, kanske för att Living with Heroes var så självklar för mig, kom den inte med i listan. Det ska självfallet noteras inför kommande utgåvor, men nu nämns den bara i efterskriften, något som säkert gör många förvirrade. Sådant som händer, tyvärr.

Det är slutligen min förhoppning att Dambusters ska ge många en trevlig läsupplevelse och lära dem något nytt om en spännande episod av kriget.

Stort tack till de som hjälpt mig med Dambusters. Dessa är: Johan Lupander, Jan-Åke Berg, Niklas Zetterling, Mattias Johansson, Johan Millerjord, Mikael Larsson, Adam Andersson, Caroline Kullenberg, Joakim Rondahl, Dennis Aronsson och Johnny Friberg.







Gå till:

Bok 1
Avgörandets ögonblick: invasionen i Normandie 1944.


Bok 2
Den nionde april: Nazitysklands invasion av Norge 1940.


Bok 3
Slaget om Västeuropa: flygkrig, strategi och politik sommaren 1940.

Bok 4
Malta: kriget i Medelhavet 1940-1942.

Bok 5
Bismarck: kampen om Atlanten.

Bok 6
Havets vargar: dramatiska ubåtsepisoder från andra världskriget.

Bok 7
Tirpitz: kampen om Norra ishavet.

Bok 8
Andra världskriget år för år


Bok 9
Waterloo: Belgien 1815.

Bok 10
Dambusters: historien om operation Chastise, 1943.

Bok 11
Genombrottet: Operation Cerberus, 1942.




Dambusters





Render time: 0.33 seconds
3,025,140 unique visits