Navigation

Latest Articles

Forum Threads

Audioprov

Klicka och lyssna på prov ur böckerna

Köp fotoutrustning

Uppsala Foto Kompani

Recensioner Foto

Digital Photography Review

TV-Tablå

TV-Guide.nu

Movie Database

Internet Movie database

Recensioner

Björns krigsfilmer

Vi rekommenderar:

krigsfilm.se

Gamespot

Game News

Militära spel

Speltillverkaren Matrix Games

Läs nyheter

Läs senaste nyheterna

Login

Username

Password



Forgotten your password?
Request a new one here.

Users Online

· Guests Online: 2

· Members Online: 0

· Total Members: 66
· Newest Member: Ulf Lindqvist

Kanalgenombrottet

Kanalgenombrottet#

Dambusters

Dambusters#

Waterloo

Waterloo#

Writing Coach

K. M. Weiland

BOK 09 – MAGNUM OPUS.



WATERLOO

Belgien 1815

av

MICHAEL TAMELANDER



NORSTEDTS





Fakta
Författare: Michael Tamelander
Förlag: Norstedts
Utgiven: 2009
Antal sidor: 962
Översatt: Nej
Status: Tillgänglig


Lyssna på ett smakprov ur boken


Förlagets text: Detta är Michael Tamelanders åttonde bok och den första som inte handlar om andra världskriget. Erfarenheterna från dessa böcker har han dock med sig när han tar sig an att beskriva de händelser som kulminerade i drabbningen vid Waterloo, Napoleons sista fältslag. Gamla frågor får sina svar och en del nya tolkningar vederläggs. Skildringen beskriver inte bara Waterloo, utan tar läsaren genom hela fälttåget, sett utifrån såväl det franska som de engelska och preussiska perspektiven. Napoleons fältkonst, dåtidens taktik, soldaternas umbäranden och Wienkongressens vålnad, som följer befälhavarna för de arméer som närmar sig varandra utanför en hittills okänd by vid namn Waterloo: allt vävs samman i en berättelse som fascinerar både historiker och lekman. Boken är skriven på det halvfiktiva sätt som har kallats "Tamelander-dramatik", ett stilgrepp som författaren med förtjänst använde sig av i sin tidigare bok Havets vargar.

Waterloo är en verklig historia med verkliga människor, men med uppdiktade inslag som gör boken så spännande att det är svårt att lägga den ifrån sig. Berättelsen är fängslande och vacker, ohygglig men samtidigt oemotståndlig - det är Waterloo som ni aldrig läst om det förut!

Ur boken: Uppe på höjden med kvarnen erfor även furst Blücher hur dagens sista solstrålar bröt igenom molnen och spelade över det preussiska nederlaget. Han hade återvänt från La Haye i tid för att se hur det franska kejserliga gardet krossade motståndet i Ligny. Han förstod att slaget var förlorat.
”Det finns ingenting mer vi kan göra, ers höghet”, sade Gneisenau, ”utom att försöka rädda så mycket av armén som möjligt.”
”Jag vet.” Blücher stirrade på de franska gardister som skymtade vid infarterna till norra sidan av Ligny. De hade brutit igenom på västsidan och var i position att kringränna de preussare som fortfarande befann sig inne i byn. ”Vi måste retirera”, sade han, ”men om vi inte stoppar de där fransmännen genast kommer hela högerflygeln att bli avskuren. Ni får ta hand om tillbakadragandet, Gneisenau. Själv måste jag se till att centern håller tillräckligt länge för att resten av armén ska hinna backa. Major Winterfeldt!”
En av Blüchers adjutanter steg fram. ”Ja, ers höghet!”
”Ta er häst och rid till Quatre Bras. Sök upp Müffling! Om ni inte finner honom måste ni tala direkt med hertigen av Wellington. Säg honom att vi retirerar. Vi har inte bestämt i vilken riktning ännu, men hela armén faller tillbaka! Så! Ger er i väg!”
Blücher hade tidigare skickat order till Thielemann att även Borckes brigad skulle flyttas över till Ligny, men Thielemann var så hårt trängd av Grouchy att han inte utförde den. Även Stülpnagels brigad, som ju fått order att gå till Aux trois Burettes, var för långt bort för att vara till någon hjälp nu. Detta lämnade Blücher med Röders kavalleri och några få infanteribataljoner, vilka ännu hållits i reserv eller tidigare dragits undan efter att ha lidit svåra förluster i slaget.
Blücher och Gneisenau växlade några korta ord, där fursten upprepade att stabschefen fick fatta beslut om vart armén skulle retirera. Sedan satt Blücher upp och red i galopp bort till de redan decimerade kavalleriregementena under Röders befäl. Han ställde sig i spetsen för Lützows 6. ulaner, 1. dragonerna och 2. kurmarkska lantvärnsregementet.
”Fransmännen har brutit sig ut ur Ligny!” ropade han och pekade med sin sabel. ”Vi måste stoppa dem så att våra kamrater vid St. Amand får en möjlighet att retirera!”
Linjen av kavallerister rörde sig nedför sluttningen. Först långsamt, sedan allt snabbare. Blücher och Nostitz red tjugo meter före de övriga. När de tre första regementena var i väg kom resten av Röders kavalleri, ledda av generalmajor von Treskow. Kvällsljuset sken över de svarta, mörkblå och ljusblå ryttarna. Sedan slöt sig molntäcket. Det var som om det preussiska kavalleriet red rakt in i skymningen.
”Framåt!” ropade Blücher. ”Framåt, mina barn!”
Det var det sista kavallerianfall den gamle fursten någonsin skulle leda. För ett kort ögonblick var han åter den unge husaren, med sabeln i handen, sin grå hingst Prince under sig och klappret från tusentals hästhovar i öronen, så högt att det nästan överröstade kanonerna. Framför såg han hur de franska infanteristerna vant formerade karréer. Han märkte också att franska kyrassiärer dök upp från östsidan av Ligny och ställde upp för att anfalla hans kavalleristers vänsterflank. Det var emellertid för sent att hejda chocken nu även om Blücher hade velat. De preussiska ryttarna nådde fyrkantsformeringarna, där skvadronerna vek av åt sidorna som oftast sker under anfall av detta slag när karréerna visar sig ståndaktiga. Musköterna blixtrade i det svaga ljuset och riddjur gnäggade av smärta när de träffades av kulorna.
Friherre von Lützow hade riktat sitt anfall mot en karré som han trodde bestod av franskt nationalgarde, men som i själva verket var de 4. gardesgrenadjärerna. Salvan som följde var så effektiv att den fällde nästan hundra man av de svarta lansiärerna och Lützow själv slungades ur sadeln. När fransmännen såg att det var en hög officer valde de att ta honom till fånga snarare än att sticka ihjäl honom med bajonetterna.
Knappt hade de första preussiska regementena passerat karréerna förrän Milhauds kyrassiärer föll dem i flanken. In på scenen kom också Guyot med Kejsarinnans dragoner och gardesgrenadjärerna till häst. Slätten mellan Brye och Ligny förvandlades till en kittel av stridande kavalleri och flammande karréer. Allt fler gardesregementen marscherade ut ur Ligny och ställde upp sig för att möta kavallerianfallen, och fyrkanterna tycktes helt immuna mot preussarnas alla försök att bryta sönder dem.
Mitt i detta tumult träffades Blüchers häst av en kula i bringan. Det var ett dödande skott, men Prince levde ändå länge nog för att ta sin ryttare en bit från striden. Tvärtemot furstens kommandon gjorde djuret en helomvändning och galopperade bort från karréerna. Det sprang så länge dess hjärta fortfarande kunde pumpa blod genom ådrorna. Så saktade hästen farten och dess ben vek sig.
”Nostitz!” ropade fursten till adjutanten som ridit ikapp honom. ”Nu är det slut med mig!”
Blücher försökte få fötterna ur stigbyglarna och släppa tygeln, men hann inte. Prince störtade till marken med fursten fortfarande kvar i sadeln. Greve von Nostitz drog i tygeln för att få stopp på sin egen häst. Han nästan kolliderade med en skvadron preussiska kavallerister som galopperade förbi i dunklet, men lyckades sedan ta sig tillbaka till den plats där Blücher fallit. Fursten låg stilla med ena benet under den döde Prince. Adjutanten satt av. Med tygeln till sin häst i handen knäböjde han intill Blücher. Fursten var medvetslös, men vid liv!


Michael om Waterloo – del 9 i berättelsen om böckerna: Waterloo handlar om de fyra dagar i juni 1815 som kulminerade i det stora slaget med samma namn. Tyngdpunkten faller förvisso på det slag som givit boken dess titel, men min huvudmålsättning har varit att beskriva hela fälttåget. Läsaren kastas rakt in i förloppet redan från början och blir sedan successivt informerad om bakgrunden vartefter berättelsen fortlöper. Jag har försökt att bedöma befälhavarnas olika aktioner utifrån vad som var känt vid den tidpunkt då deras beslut fattades. Historiens dom över befälhavarna från Waterloo påverkas starkt av efterklokhet. Den kritik som faller över Napoleon, Wellington, Blücher, Gneisenau, Grouchy och Ney färgas ofta undermedvetet av historikerns kunskap om saker som befälhavarna på platsen inte kände till. Om Napoleon, Wellington och Blücher hade vetat var motståndarens alla enheter befann sig, som vi vet idag, hade deras beslut i många fall varit helt annorlunda. Genom att skriva en mycket tät berättelse, där man får följa de viktigaste aktörerna allteftersom händelseutvecklingen fortskrider, har min avsikt varit att skapa en bild som gör det lättare att förstå de olika befälhavarnas aktioner.

Jag ska inte förstöra någons läsnöje genom att avslöja innehållet här. Kort kan jag bara säga att den första delen behandlar den franska uppmarschen fram till den 14 juni. Därefter följer den 15 juni med striderna runt Charleroi, Gilly och Gosselies, den 16 juni med slagen vid Ligny och Quatre Bras, den 17 juni med striden vid Genappe för att sedan kulminera den 18 juni med Waterloo och Wavre. Medan den första delen är den kortaste på endast 50 sidor, är den sista av naturliga skäl den längsta med sina över 400 sidor.

Många frågor kvarstår ännu om fälttåget 1815. Varför trodde Napoleon att d’Erlons kolonn var fientlig och varför kallade Ney den tillbaka till Quatre Bras den 16 juni? Var det för att den tappraste bland de tappra var just den träskalle som många vill hävda, eller byggde hans beslut på ett beklagligt missförstånd? Varför lämnade Wellington betydande styrkor vid Hal och Tubize? Var det för att den brittiska armén skulle få det lättare väg att dra sig ur slaget vid Waterloo och retirera mot kusten om så behövdes, eller låg andra bedömningar bakom? Varför var Napoleon så säker på att det var Grouchy och inte preussarna han såg vid Chapelle St. Lambert? Jag har försökt besvara dessa samtidigt som berättelsen byggs upp mot sitt absoluta crescendo – kejserliga gardets anfall mot Wellingtons center i det fallande ljuset den 18 juni 1815.

För den läsare som följt krönikan från del ett, är det ingen hemlighet att Waterloo var ett mål mot vilket jag gradvis arbetat under flera år. Tankarna på detta projekt hade påverkat andra. Beslutet att skriva Bismarck för Norstedts hängde som exempel nära ihop med en framtida Waterloo. Även det faktum att jag var kvar hos Norstedts i och med Tirpitz hade, i viss utsträckning, att göra med Waterloo, för jag och Martin hade haft alltmer konkreta samtal om nästa bok.

Hur kom det sig då att jag så gärna ville göra Waterloo? Jag hade egentligen ingen direkt bild av hur boken skulle bli, bara att jag måste skriva den. Redan som barn var D-dagen, slaget om England och Waterloo bataljer som intresserade mig och jag hade de två första bakom mig i form av böckerna Avgörandets ögonblick och Slaget om Västeuropa. Kvar fanns bara Waterloo och den gick lite längre tillbaka än de andra. I den första delen skrev jag lite om schackspel och månlandningar. Därefter berättade jag lite om tiden när jag träffade Niklas och hur vi sysslade med konfliktsimulering. Jag hoppade emellertid över en period som det nu är dags att gå tillbaka till. Jag har skrivit om denna tid i förordet till Waterloo och för att slippa skriva allting igen, så kommer jag att lägga in delar av förordet här inunder. I avsikt att skilja denna text från det jag skriver nu är den förra markerad i mörkblått. Det handlar om en tid som inte bara var en inkörsport till intresset för Napoleontiden, utan även för mitt intresse för det militärhistoriska överhuvudtaget:

Varför skriva en bok om Waterloo när det redan finns så mycket skrivet om detta slag? Vilken var den sporre som fick mig att ta steget att börja? Berodde det på att ett ordentligt verk om slaget aldrig skrivits på svenska? Eller var det helt enkelt så att jag ville ha lite omväxling med åtta böcker om andra världskriget bakom mig? Ja, dessa orsaker var, åtminstone delvis, skäl nog för mig att börja med arbetet. Vilka andra motiv fanns där? Var det kanske så att det kommit så mycket ny information i dagen att det existerade ett verkligt behov av en ny bok om fälttåget 1815? Även det kan i viss mån vara sant! Under de senaste tio åren har många revisionistiska verk givits ut. Flera av dessa pekar på verkliga feltolkningar i äldre versioner. Andra har gått för långt och behöver motsägas. För mig personligen fanns dock ett incitament som övertrumfade alla andra.

Under de tidiga skolåren hade jag en klasskamrat som hette Mats. Han bodde på andra sidan stora vägen och precis som jag byggde han modeller och hade en mängd små plastsoldater från tillverkaren Airfix. Bland de sista fanns många från andra världskriget, men dominerande var ändå de små figurerna som föreställde soldater som stred under slaget vid Waterloo. Där fanns fotsoldater med musköter, kavalleri med hästar och sablar, artillerister med kanoner och hästspann; franska, engelska, preussiska och skotska. Mats hade också en byggsats, La Haie Sainte, med byggnader, murar och pallisader, vilken föreställde den gård runt vilken striderna hade utkämpats.

Vi lekte en sommar med denna byggnad och dessa figurer, ”krixgubbar” som vi kallade dem. Man minns alltid det bästa och jag kommer ihåg att himlen var blå, med bad i Mats föräldrars swimmingpool, äventyr i den närliggande skogen och rasande bataljer med krixgubbarna. Vi var i den ålder när ett sommarlov verkade vara i en evighet och Waterloo pågick lika länge. För oss var det inte bara ett fältslag, utkämpat under en dag för så länge sedan, utan någonting mycket mer – en hel värld, ett kosmos av spännande lekar som bara två barn kunde förstå. När inte striden stod som bäst målade vi små figurer i vackra färger – höglandssoldater, ridande artillerister, kyrassiärer – förberedde dem för nästa drabbning. Vi hade ett exemplar ur serien Illustrerade klassiker som hette Waterloo, vilket fick fungera som en slags kombinerad manual och inspirationskälla till våra bataljer [jag kom över ett exemplar av denna tidning för några år sedan, avbildad här till höger]. För att ytterligare förgylla tillvaron sände TV den engelska tolkningen av Leo Tolstoys Krig och fred med Anthony Hopkins i den ledande rollen. Vi brydde oss inte så mycket om handlingen, men fann det spännande med uniformerna och striderna. Det var en underbar tid och när jag ser tillbaka på barndomen lyser denna aningen ljusare än de flesta andra.

Men ingenting är för alltid. Som alla andra somrar hade även denna ett slut. Temperaturerna sjönk, dagarna blev kortare och plötsligt hade Waterloo ersatts av höstens mörker, läxor och andra förpliktelser. Arméerna från juni, juli och augusti packades ned i en låda ur vilken de aldrig mer skulle marschera. Vi blev äldre, nya intressen ersatte de gamla. Waterloo var ingen värld längre; bara ett minne.

Saker förändras. Åren gick och kom så småningom mellan mig och Mats. Tonåren ersatte barndomen; arbete ersatte skola. Sedan flyttade jag från barndomshemmet in till Uppsala där jag träffade Jessica som blev min livskamrat. Det var hon som övertalade mig att fara på semester till England, någonting som vi sedan upprepade varje år fram till vårt första barns födelse. Under vår premiärresa till London hände någonting som till viss del tog glädjen ur resan, men som också gjorde den till en av de jag minns bäst. Jag hade fått i uppgift att inhandla en sak till min yngste bror. Det var någonting till hans dator som man inte kunde köpa i Sverige. Vi hade inte fått tag på den begärda artikeln och jag beslutade mig för att ringa brodern och meddela honom detta. Jag och Jessica fann en telefonkiosk på en liten tvärgata till Leinster Gardens – egendomligt nog inom synhåll för en byggnad med skylten ”Toy Soldier Museum”. Vi hade bara ett enpundsmynt och jag visste att det skulle bli ett kort samtal. Jag fick brodern på tråden och förklarade att vi inte funnit det han ville ha. Sedan sade han någonting som jag kan höra än idag: ”Jag antar att du inte vet att Mats är död!” Vi hann byta ytterligare några ord, tillräckligt många för att jag skulle förstå att jag hört rätt och att det inträffat en olycka. Sedan bröts linjen. Enpundsmyntet var slut och så var också mina möjligheter att någonsin få återse barndomsvännen Mats.

När jag och Jessica så småningom drog oss tillbaka till hotellet befann jag mig i en märklig sinnesstämning. Mitt förhållande med Jessica var ännu ungt, vi befann oss i ett för mig nytt och bitvis främmande land och en av mina bästa barndomsvänner hade gått bort! När jag låg vaken den kvällen efter att Jessica hade somnat, halvt om halvt lyssnade till andra hotellgäster som passerade i korridoren utanför rummet eller gastande britter ute på Leinster Gardens, färdades jag femton år tillbaka i tiden. Jag tänkte på den där sommaren, på mina och Mats äventyr och hur roligt livet var då man inte behövde bekymra sig om alla de saker som bekymrar en vuxen. Och jag tänkte på Waterloo!

Dagen därpå besökte jag och Jessica Foyles, som i egenskap av Europas största bokhandel funnits på listan över attraktioner redan innan vi lämnade Sverige. Min primära avsikt med Foyles, bortsett från att låta mig fascineras av en så stor bokhandel, var att köpa ett antal böcker om andra världskriget. Exakt vilka eller varför minns jag ej idag. Troligen bildade de grunden till någon simulering som jag och Niklas Zetterling höll på med. Detta var långt innan vi skrev Avgörandets ögonblick, ja, långt innan jag ens övervägde att skriva något överhuvudtaget. När jag och Jessica kommit in i detta enorma bokvaruhus drogs jag emellertid snart till avdelningen för Napoleonkrigen. Där blev jag kvar i säkerligen en timme. Litteratur om andra världskriget fick stå tillbaka. Jag inhandlade en mängd böcker om Waterloo, så många att mitt stora bekymmer vid hemresan var huruvida jag skulle åka fast vid flygplatskontrollen eller ej.

Några år senare gjorde Niklas och jag flera spel om Napoleontiden, vilket kulminerade i en stor simulering av fälttåget 1815. Det var ett jätteprojekt som undan för undan växte i storlek. Till slut involverade det över dussinet spelare, som agerade generaler, regenter och diplomater. Vi spelade i ungefär två år och som övningens huvudsaklige spelledare och domare samlade jag på mig mängder av kunskap som jag har haft stor nytta av idag. Det var en annan mycket rolig period som det kändes tråkigt att en gång avsluta.

Det tog tid innan jag kom mig för att börja arbetet att skriva om fälttåget i Belgien 1815, men minnena från barndomen, alla de böcker jag köpt på Foyles och erfarenheterna från det stora spelet fanns alltid där någonstans i bakgrunden. Niklas och jag skrev Avgörandets ögonblick under första halvan av nittiotalet. Vi fick den utgiven, men trodde inte att det skulle bli någonting mer efter det. Så ökade med lavinartad fart intresset för historia och för andra världskriget i Sverige. Förlagen ropade efter författare och en rad böcker om denna konflikt följde. Jag lekte redan då med tanken att göra någonting om Waterloo. Branschfolket hävdade emellertid att detta ämne skulle hamna fel i tiden; att ingen ville läsa om det. Så istället skrev jag om flygdueller i skyn ovanför Frankrike och England, strider runt Medelhavet och om jakten på tyska örlogsfartyg ute på Atlanten.

Det var någon gång under denna period som min far flyttade från Uppsala till Gävle. Ett långt liv sätter sina spår i förråden och föräldrahemmet var inget undantag. Låda efter låda plockades fram och öppnades, kasse efter kasse tömdes på sitt innehåll. Bland all denna bråte – en del skulle flyttas till det nya huset, resten skulle kastas – fanns en kartong märkt krixgubbar! Vartefter åren gått hade den förpassats allt längre in bakom travarna, tills ingen längre vetat om den fanns kvar i förrådet eller ej.

Lådan hamnade hemma hos mig och Jessica. En sommarkväll satte jag mig på balkongen och plockade fram Airfixfigurerna. Det var märkligt hur jag därmed öppnade en tillfälligt brygga, en portal mellan nu och då, där varje figur berättade sin egen historia. De var så förunderligt bekanta i sina poser, som om det bara varit några veckor sedan jag såg dem senast. Jag kunde förnimma dofterna från de färger jag använde för att måla dem, eller minnas exakt från vilken affär de inhandlats eller när det hade varit – hågkomster som hade varit räddningslöst förlorade utan de föremål som nu frammanade dem.

Jag insåg emellertid att denna lilla nostalgistund skulle bli en engångsföreteelse. Perioden av fred hade gjort någonting med leksaksfigurernas plast. De små soldaterna och hästarna föll sönder mellan fingrarna på mig, så att varje minne måste behandlas med yttersta varsamhet för att inte omedelbart gå förlorat. Det var ingen mening med att spara dem. Efter att ha suttit och plockat med dem en stund stängde jag lådan, satte på mig skorna och traskade bort till återvinningsstationen.

Martin Kaunitz, min förläggare på Norstedts, kände sedan lång tid tillbaka till min önskan att skriva om Waterloo. Han var en av de få personer som hela tiden trodde på projektet och han bedömde nu att boken låg rätt i tiden. Det behövdes inga påtryckningar från hans sida för att jag skulle sätta igång. Att skriva om fälttåget 1815 skulle inte bara leda till den första svenska boken om Waterloo, ge mig ett avbrott från andra världskriget eller en möjlighet att ta upp saker som inte avhandlats så mycket tidigare. Det skulle också, för mig personligen, fungera som ett substitut för de förlorade Airfixfigurerna, ett sätt att för en kort tid återvända till en saknad barndom.

Det existerar definitivt ett behov av en bok om Waterloo. De flesta svenskar vet mycket litet om slaget och dess namn för först och främst tankarna till Melodifestivalen. Den främsta anledningen till att jag valde detta ämne var emellertid inte att skilja slaget från ABBA, utan för att jag verkligen ville skriva boken. Det var för min egen skull denna gång! Vem vet, kanske ska den även ge några läsare, som har egna minnen liknande de jag har, en möjlighet att för en kort tid återvända till somrar när himlen alltid var blå och då livet kändes som om det var oändligt ...


Beslutet att skriva Waterloo verkar givet när man läst det ovanstående, men det fanns ändå stora ekonomiska frågor att ta i beaktande. I så gott som samtliga fall efter Den nionde april hade vi kunnat se fram emot åtminstone en minimilön för vår möda. Men denna gång satt jag med en skrattande joker i famnen. En del bedömare ansåg att Waterloo skulle komma att sälja bra; andra att det skulle bli ganska magert. Det fanns helt enkelt inget sätt att få veta innan boken kommit ut. Eftersom jag gått ned i ordinarie arbetstid kunde jag inte sitta och skriva på hobbybasis längre. Därför var jag tvungen att ha ett förskott som täckte åtminstone en del av den tid det skulle ta att skriva boken.

Man ska alltid se till att ha klara papper. Jag syftar inte nödvändigtvis på att man ska ha ett färdigt kontrakt, även om det kan vara viktigt, utan framförallt på att man ska försäkra sig om att bägge parter talar samma språk. Den 10 september 2003, samma dag som utrikesminister Anna Lind blev mördad, träffade jag och Niklas Martin för att diskutera marknadsföringen av Bismarck. Även Waterloo kom då upp, men endast i förbigående. Att Martin hade stort intresse för den var uppenbart, men han var tvungen att vänta till något år efter Herman Lindkvists Napoleonbiografi. Nästa möte mellan oss var i Uppsala i april följande år. Då var Bismarck redan ute i handeln och det var framtiden som diskuterades. Jag och Jonas höll då på med Havets vargar, men flera möjliga projekt med Norstedts diskuterades, däribland Tirpitz och Waterloo. Vid detta tillfälle blev planeringen för den sista mer konkret. Jag sade till Martin att jag behövde ett stort textutrymme om jag skulle tycka det var värt att skriva boken, troligen långt över en miljon tecken. Han föreslog då att boken skulle splittras i två delar.

Tanken att göra på det viset hade aldrig slagit mig. Här fanns dock en lösning på mitt ekonomiska dilemma. Om det blev två exemplar blev det också två förskott. Det fungerar ju på det sättet att förlaget ger författaren ett förskott som motsvarar en procentsats (oftast 50%) på den första upplagan. Detta belopp behåller författaren oavsett om den titel det avser inte kommer upp till dessa säljsiffror. Två böcker skulle förvisso leda till mer arbete, men omställningen mellan dem skulle bli försumbar då det rörde sig om ett pågående ämne. Förskottet för två volymer skulle enligt mina snabba beräkningar väga upp åtminstone två tredjedelar av den produktionstid som jag bedömde till 18 månader. Sex månader på vatten och bröd? Det kunde jag väl stå ut med. Martin talade förvisso hypotetiskt här, men han var väldigt entusiastisk.

Ett år gick. Även om Waterloo måste ha varit på tapeten flera gånger upptog andra projekt det mesta av våra kontakter med varandra. I slutet av maj 2005 hade jag emellertid ett längre telefonsamtal med Martin om Waterloo. I loggboken har jag noterat att han ansåg det rimligt att trycka 12 000 exemplar var av de två delarna. Det är här som jag begick misstaget att inte göra helt klart var vi bägge stod. Martin talade fortfarande hypotetiskt. Såväl Avgörandets ögonblick som Bismarck hade sålt i så stora upplagor att de hade tryckts i närmare 20 000 exemplar redan något kvartal efter releaserna. Det antal han nu antydde var därför inte orealistiskt, även om ämnet Napoleon gjorde att spannet mellan framgång och misslyckande var större.

Detta var kort före den tidpunkt där det stora intresset för militärhistoria med ens sjönk till en mer naturlig nivå. Givetvis förändrade detta även perspektivet för Waterloo. Det sista var dock någonting som jag undermedvetet valde att ignorera. Jag och Niklas var fortfarande upptagna med Tirpitz. Vi närmade oss slutet och jag låg en bit före honom. En vecka efter samtalet med Martin började jag ordna lite inför omställningen till artonhundratalet. Den här sommaren hade jag bestämt mig för att ta ut en riktigt lång semester, hela tre månader. Vad vore bättre än att börja på Waterloo medan Niklas avslutade sina delar av Tirpitz? Under några månader var jag fri från mitt ordinarie arbete och Napoleontiden, som så länge legat i lådan, fick mig åter i sitt grepp. Detta pågick ända fram till de sista dagarna av semestern när det uppdagades hur nära deadline för Tirpitz vi låg.

Efter det tidigare beskrivna panikavslutet på Tirpitz återupptog jag skrivandet av Waterloo. Jag hade haft Martin på tråden några gånger, men det fanns inga tecken på att det skulle bli problem. Det var först i november som den första indikationen på att vi inte hade riktigt samma uppfattning plötsligt kunde märkas. Norstedts marknadsavdelning hade givit avslag på idén med två volymer. De ansåg – antagligen fullt korrekt – att det skulle vara svårt att sälja boken på det viset, framförallt som man nu kunde skönja att intresset för militärhistoria började mättas ute i handeln. Detta knäckte omedelbart min budget för boken, men det var helt mitt eget fel. Jag hade svävat runt i det blå i tron att allting var klappat och klart. Nå, det var det inte!

För en tid funderade jag på att helt enkelt – åtminstone för ögonblicket – släppa hela idén med Waterloo. Enligt min tidigare bedömning skulle jag nu tvingas gå utan lön från böckerna i ett helt år. Med tanke på att balansen mellan mina två arbeten ligger på cirka 40% från böckerna och 60% från fotobutiken, betydde detta en avsevärd sänkning under lång tid. Det skulle inte bara påverka mig, utan också familjen i sin helhet. Problemet var dock att jag redan spenderat nästan ett halvår på företaget. Om jag backade skulle denna tid också vara förlorad. Jag hade målat in mig i ett hörn. Martin, som även han kände att vi borde ha varit lite tydligare med varandra, gjorde sitt bästa för att hitta en godtagbar kompromiss.

I januari kom Martin så med ett slutligt erbjudande från Norstedts. Det gick fortfarande ut på att det skulle bli bara en bok, men jag skulle få ett mycket frikostigt förskott, så pass stort att det motsvarade två tredjedelar av det jag ursprungligen kalkylerat med. För att visa ytterligare goodwill erbjöd de mig 600 000 tecken extra, det vill säga hela två miljoner tecken allt som allt. Det sista skulle ge mig en avgörande frihet att skriva Waterloo på det sätt jag ville. Det lutade fortfarande åt en viss ekonomisk förlust för mig, men inte så stor som jag nyligen fruktat. Dessutom hade jag redan börjat och ville göra Waterloo mer än någon annan bok. Han lovade mig också någonting som vi talat löst om tidigare: att få ha två färgkartor över Waterloo och Ligny på insidorna av pärmen samt att det skulle tryckas en översiktskarta på insidan av omslagsfliken. Saken var klar!

Jag hade redan under våren året före börjat falla över till idén att Waterloo skulle skrivas på samma sätt som Havets vargar. Jag hörde mig för lite vad andra tyckte om detta. De flesta var positiva, så jag föll efterhand alltmer över till att det var så det måste gå till. Att skriva den på det sätt som jag gjort i Havets vargar skulle förvisso leda till lägre upplaga, eftersom många av mina etablerade läsare skulle svika om jag gjorde Waterloo halvfiktiv och de nya läsarna nog inte skulle kunna kompensera för detta. Jag ville emellertid ha något nytt och att jobba på det gamla viset skulle ha berövat mig det djup i berättelsen jag var ute efter.

Beslutet kom efter att jag talat med Thomas Roth på armémuseum, vilken jag även ville ha som sakgranskare. Han tyckte att idén var bra och så fick det bli. På det viset skulle Waterloo inte vara något strikt akademiskt verk. För att ge bättre liv till stabsmöten, konfrontationer och stridssekvenser, och för att lättare kunna beskriva för läsaren hur mycket aktörerna egentligen visste om vad som hände omkring dem, skulle jag, precis som Jonas och jag gjort i Havets vargar, välja att låta dem föra fiktiva dialoger. Historien skulle föras fram genom en mängd sammankopplade scener, växlande mellan de tre sidorna, uppbyggda av memoarer, stridsrapporter och kunskap om hur striderna gick till vid denna tid. Men det skulle självfallet inte bli någon roman i normal bemärkelse. Det skulle inte bli några uppdiktade personer och allting skulle ha hänt i verkligheten. Waterloo skulle hamna i en gråzon mellan akademiskt helt korrekt historia och skönlitteratur.

Under den långa semester som jag tidigare nämnde var jag ofta ute och studerade slagfältet vid Waterloo. Nej, nu menar jag inte det riktiga, utan ett område inte långt ifrån där jag bor som har slående likheter med originalet. Här finns samma fält, samma huvudled som skär marken i två halvor samt gårdar placerade ungefär där La Haie Sainte och Hougoumont låg på det riktiga slagfältet. Jag hade noterat dessa likheter för många år sedan och nu drog jag nytta av området för flera typer av studier. Den första gällde hur mycket de olika befälhavarna kunde se på olika avstånd. Beväpnad med en karta över området utanför Uppsala där jag ritat in vägar, skogspartier, gårdar och hus från Waterloo, tillbringade jag många timmar uppe på ”den ås där Wellington stått”, varifrån jag studerade människor på olika avstånd och gjorde noteringar om hur väl jag såg vad de gjorde. Genom att till exempel betrakta några karlar som arbetade med någon form av vägmaskin, kunde jag jämföra med en fantiserad artilleripjäs. När jag sedan gjorde kalkyler om avståndet mellan dem och mig, och sedan jämförde med avståndet mellan Napoleons framskjutna artilleri och Wellingtons karréer, stod det klart att en soldat i ledet kunde se männen vid kanonen och ana att de pysslade med någonting. En officer med kikare skulle emellertid se exakt vad som försiggick. På liknande sätt gjorde jag mängder av observationer som sedan "översattes" till 1815 års förhållanden.

En annan sak som jag provade var att ”marschera” olika sträckor över fälten. Framförallt ville jag testa hur soldaterna i d’Erlons kår kan ha upplevt det första stora anfallet mot Chemin d’Ohain tidsmässigt. Jag var noga med att inkludera de olika faserna i ”marschen”: först stadigt nedåt dalen från Napoleons ås, sedan lite bökigare för att defilera mellan kanonerna i det stora batteriet, följt av tio minuters väntan medan bataljonskolonnerna formerade om till divisionskolonner. Slutligen tog jag den sista biten under häftig beskjutning från La Haie Sainte, uppför åsen till det väntande allierade infanteriet. Det var förvånansvärt hur mycket längre det kändes att tillryggalägga den här sträckan än det intryck man får när man läser olika böcker om det (trots att författaren anger tiderna). Jag gjorde därför en notering om att anfallet skulle delas i flera bitar i boken, med hopp mellan de franska, brittiska och preussiska positionerna för att förstärka känslan av att frammarschen mot Wellingtons ås inte gick i en handvändning.

Jag fotograferade en del under dessa exkursioner, men ingen av de bilder jag tog då ger något samlat intryck av hur det ser ut. För skojs skull tog jag därför med kameran och ungarna och begav mig till platsen igen. Vi tog några bilder specifikt för denna artikel. Dessa har sedan satts ihop så att de bildar fotografiet ovan. Ungefär så här bör det ha sett ut från den alm där Wellington befann sig under stor del av slaget. Vi ser den västra sidan av slagfältet med Brysselvägen, La Chausée, som kapar det i två halvor till vänster. Skogen till höger på bilden ligger ungefär där Hougoumontskogen skulle ha varit och delar av herrgården borde ha synts, delvis dold av växtlighet, alldeles utanför ramen. På andra sidan ligger La Haie Sainte, även om bondgården i verkligheten låg på den västra och inte på den östra sidan. En annan skillnad är att åsen från vilken jag tagit de sammanlänkade bilderna, är något lägre än den riktiga. Wellington skulle därför ha haft bättre överblick, även om krutröken under den senare delen av slaget dolde mycket av fältet. Att ha denna modell i skala ett till ett av ”Waterloo” var som ni förstår till stor hjälp för mig i många avseenden. Jag kunde ofta sitta på något ställe och bara ”se” speciella faser av slaget, så att en form av allmän föreställning skapades i huvudet. Modellen var ju inte till någon större nytta under årets mörkare perioder – det behövde vara sommar för att den skulle vara ”rätt” – men den inre bilden följde med från sommaren.

Samtliga bokproduktioner har ju råkat ut för någonting utanför det ordinära och Waterloo var inget undantag. Det hände den 23 november 2006 – eller kanske mer korrekt, det var den ena av två händelser där den första inföll dagen före. Intet ont anande satt jag på mitt hemkontor och skrev när telefonen ringde och Peter, en av mina dåvarande två chefer på fotobutiken, meddelade att de hade sålt företaget till en konkurrerande firma. Det blev inte så mycket mer arbete den dagen. Peter försäkrade mig om att varken jag eller någon av de andra skulle förlora jobbet, men det skulle säkerligen bli fråga om förändringar och det är inte alltid jag uppskattar sådana. Om jag för ett ögonblick känt att denna nyhet inte fullt ut gav livet dess tilldelade dos av spänning hade jag inte behövt vara orolig. Det skulle bli mer. Nästa morgon ringde Niklas och avslöjade att Martin hade sagt upp sig från Norstedts för att i stället gå till Bonniers. Exakt varför kunde Niklas inte svara på. Det var dock inte utan att den snabba händelseutvecklingen gjorde mig en aning perplex. Inom loppet av 24 timmar hade jag dels fått veta att det skulle bli ett regimskifte på mitt arbete, dels att jag plötsligt stod utan redaktör för Waterloo. Jag förstod hur en häst som förlorat sin ryttare känner sig!

Jag vet inte vilken av dessa händelser som oroade mig mest; kanske var det så att de tog ut varandra, för jag kan inte erinra mig någon egentlig ängslan över min position på längre sikt. Men vad skulle nu hända med Waterloo? Jag hade ett kontrakt, så det var grönt. Vad som var mer osäkert var emellertid hur de saker som jag och Martin bestämt i förtroende – textmängden, färgkartorna, tekniken med fiktiva scener – skulle tas emot av en ny redaktör. Om det förhöll sig så att Martin lämnat Norstedts ”i vredesmod”, fanns det då inte en risk att upprörda känslor kunde påverka de projekt han lämnade efter sig på ett för mig ofördelaktigt sätt?

Min oro skulle visa sig oberättigad. Påföljande vecka fick jag kontakt med Martin som berättade om sina orsaker till att ha lämnat Norstedts. Han beklagade att han inte kunde fullfölja Waterloo, vilken han gjort så mycket för att få ge ut. Vem som skulle ta över efter honom visste han inte, men han lovade att informera denne om de muntliga överenskommelser vi gjort om det skulle bli några problem. Två dagar senare ringde en viss Stefan Hilding från Norstedts, min nye redaktör. Om sanningen ska fram minns jag inte så mycket av vad som sades just då, men mitt första intryck av Stefan var gott och det skulle bli allt bättre vartefter. Hur ställde han sig till idén med en karta på omslagsfliken? Inga problem! Färgkartorna på insidan av pärmen då; var det okey att ha sådana? Visst var det det! Sedan var det någonting som jag och Martin talat lite löst om, men egentligen aldrig kommit riktigt överens om, nämligen färgark med bataljmålningar, uniformsplancher och slaguppställningar i boken. Vad ansåg Stefan om det? ”Självklart ska vi ha det! Det här kommer att bli en jättefin bok!”

Ja, jag började verkligen att uppskatta en viss redaktör vid namn Stefan Hilding. Att läsaren skulle få en vink om hur soldaterna såg ut tyckte jag var viktigt. Vid senare delen av artonhundratalet skulle gevär och bakladdningsvapen alltmer göra valet av uniformsfärger avgörande för soldatens möjlighet att dölja sig i terrängen. Under Napoleoneran var de mynningsladdade vapnen fortfarande så begränsade i räckvidd att munderingens färger inte spelade någon roll. Soldaternas klädsel var därför mycket varierande och inte alls som i dag. Mitt och Stefans samtal skulle därför komma att mynna ut i ett antal uniformsplanscher som visade fransmän, britter, preussare, nassauiter, hannovrare, braunschweigare och de engelskledda KGL-trupperna; infanteri, kavalleri och artilleri. Dessa planscher skulle också visa soldaternas personliga vapen: musköter, gevär, pistoler, sablar, pallascher och lansar. Utöver uniformsplanscherna skulle det även finnas ett antal målningar från Waterloo eller något av de övriga slagen samlade i ett bildhäfte. De skulle vara målade av konstnärer som Ernest Crofts, Robert Hillingford, R. Knoetel med flera. Jag var som alla förstår mycket nöjd med utvecklingen. Aldrig tidigare hade jag väl fått så många av mina önskemål igenom med sådan lätthet.

Inte ens min sista ängslan – att Stefan kanske skulle vara konservativ och ha betänkligheter kring tekniken med fiktiva scener – visade sig befogad. När han läst de första hundra sidorna av manuset kom ett mail tillbaka med den korta sammanfattningen: ”Formidabelt!” Givetvis överdrev han ganska ordentligt här, men jag kunde i alla fall konstatera att han inte var direkt negativ till författartekniken.

Vad beträffade det sista, det här med ”Tamelander-dramatik”, så hade den ytterligare en spärr att passera. Min kommande redaktör, Ingemar Karlsson (ja, det tog mig en viss tid att vänja mig vid att det inte var den forne statsministern), har varit med om att publicera otaliga historiska verk. Var hans inställning måhända mer traditionell än Stefans? Till en början verkar det också som om han blivit lite tveksam till saken när han tog på sig uppdraget. Hans första reaktion efter att ha läst den första delen var emellertid: ”Jag vill bara höra av mig som hastigast och säga att jag är väldigt förtjust i ditt sätt att berätta den här historien. Det är verkligen fascinerande och spännande läsning. Förutom att du är en så god stilist tycker jag också att metoden med fiktiva dialoger fungerar utmärkt, betydligt bättre än vad jag kanske hade förväntat mig. Nu för du hela tiden handlingen framåt på ett skickligt sätt och förser läsaren med just de tillbakablickar, personbeskrivningar och andra små utvikningar som han eller hon kan behöva för att få ut det mesta möjliga av händelsernas förlopp och sammanhang.” Jag har citerat Ingemar in extenso här eftersom hans ord så väl beskriver just den målsättning som Jonas och jag hade gått in för sedan vi gjort de första trevande försöken med fiktiva scener och dialoger i Havets vargar – en bekräftelse på att tekniken, oavsett vad olika människor tyckte om den som historiskt verktyg, åtminstone fungerade som den skulle berättarmässigt.

När det kom till själva berättandet hade det dock varit omöjligt att göra Waterloo på det sätt jag ville, med den detaljnivå som jag eftersträvade, om det inte varit för hjälpen från tre personer. Den förste av dessa var den ovan nämnde Thomas Roth från Armémuseum – den ursprungliga myntaren av begreppet ”Tamelander-dramatik”. Han skulle inte bara granska texten sedan manuset var klart, utan lät mig också skicka honom otaliga frågor om vapen, uniformer och allt annat jag fastnade på. Mina kunskaper av Napoleontiden är uteslutande på engelska. Jag var därför tvungen att översätta allt möjligt om vapen, uniformer, orderrop, formationstyper och annat till svenska. Detta kan framstå märkligt, men försök att snabbt hitta svenska ord för saker som ”forage cap” och ”picker” eller ”skirmisher” och ”abatis”. Jag skickade helt enkelt mail till Thomas med frågor och ett svar inkom som regel inom 20 minuter eller så. Utöver rena översättningar gav Thomas mig svar på många frågor om utrustning och vapen som jag helt enkelt inte visste så mycket om. Utan den hjälp Thomas gav skulle Waterloo ha blivit betydligt svårare att göra.

Även om Thomas är expert på den militära delen av det tidiga artonhundratalet, fanns det även en civil sida av saken. Med tanke på de många scenerna i boken – och trots att jag i viss mån moderniserade talet till förmån både för mig själv och läsaren – kunde dåtidens etikett och sedvänjor inte helt ignoreras. Jag har läst en hel del om Napoleontiden, men det är en sak att känna till en massa saker om en viss tidsperiod och en helt annan att veta vad som inte hör dit. Ett typiskt misstag jag gjorde i början var till exempel att skriva stearinljus. Jag kom själv på det – hur minns jag inte – men en snabb kontroll visade givetvis att man använde vax i ljusen vid denna tid. Vad kunde jag ha gjort för andra misstag av samma typ? Ett annat problem var alla titlar som skulle förekomma i boken. Hur skulle dessa översättas från originalspråken och hur skulle karaktärerna tituleras i tal? Förvisso kunde jag försöka läsa in mig på detta, men risken för grodor var självfallet stor. Här kom Fredrik Peedu, en av Jonas kolleger, in i bilden. Han är en mycket god kännare av nämnda tid och ställde gärna upp med hjälp. Fredrik läste igenom den första halvan av manuset och gav mig ypperlig hjälp, inte bara med titlar och etikett, utan också med den del av boken som berör förhistorien, en parti som jag endast kunde ge begränsad tid med tanke på bokens stora huvudtema. Utan honom skulle jag ha tvingats avsätta mer tid åt ”resumén” och även dialogerna skulle ha blivit svårare att få bra.

Den tredje personen som gav mig stor hjälp med att skriva boken var Linda Sandahl Birkelund. Redan innan jag började visste jag att det skulle bli problem med hästarna. Jag visste ju att det var de där sakerna som kavalleristerna satt på och som drog artillerispann och trosskärror, men jag hade ganska ringa kunskap om hur de betedde sig som levande varelser. Jag var lite som en konstnär som skulle måla en nationalromantisk tavla. Han kunde skapa människor och kläder utan svårighet; han kunde måla vackra landskap och naturlig flora. Men han kunde inte få till de hästar som skulle stå på en äng i bildens bakgrund och visste att deras livlöshet skulle fördärva hela tavlan. För att Waterloo skulle bli bra krävdes att hästarna fick eget liv. Men hur?

Under stor del av skrivandet sköt jag problemet framför mig med avsikten att läsa in mig på hästar i slutfasen. Ju närmare denna kom desto mer bekymrande blev det dock, för jag fick aldrig tillräckligt med tid över för att ta tag i det. En lösning tycktes dock infinna sig när jag fick veta att Linda, som jag känner via barnen, var konstryttare. Hon svarade genast ja på en förfrågan om hjälp och jag började maila henne frågor på samma sätt som jag mailade Thomas. Efter en tid kom jag på ett även bättre sätt att arbeta. Genom att klippa ett antal partier ur texten där hästarna förekom i olika situationer, kunde Linda läsa igenom dem och infoga sin uppfattning om vad hästarna skulle göra i de sammanhang som beskrevs. Vi bollade filerna fram och tillbaka en tid och gradvis skapades en slags bruksanvisning som jag kunde nyttja över hela boken.

Lindas medverkan fick också en annan, ganska oväntad effekt på boken. Tidigare hade jag hela tiden haft en manlig läsare i tankarna, men när jag började skicka texter till Linda förändrades det. Jag var lite noggrannare med det som hon skulle läsa och snart började jag även känslomässigt att använda en annan ton än jag gjort tidigare. Efter en tid märkte jag att denna process även fick inverkan på partier som jag inte alls hade för avsikt att låta henne granska. Det var lite av den effekt Carina Carlius haft när jag skrev Om fienden kommer. Linda påverkade Waterloo på samma sätt och jag kan inte läsa mer än några sidor ur den utan att stöta på saker som hon fick mig att göra annorlunda. I slutet lade jag till en hel del som jag annars skulle ha hoppat över. Biberättelsen om De Lancey och hans hustru är till exempel en sådan tråd, där jag annars bara skulle ha låtit den förres roll som stabschef vara med. Jag lade också till många glimtar om samförståndet mellan man och häst, någonting som Linda lärt mig en hel del om.

Lindas assistans med hästarna satte mig i stånd att måla färdigt tavlan och även om hon själv rycker på axlarna och gärna förringar insatsen ska både jag och läsarna vara tacksamma. Tillsammans gav hon, Thomas och Fredrik mig hjälp med saker som jag annars skulle ha fått svårt att lära mig eller helt enkelt hitta uppgifter om innan manuset skulle vara klart och utan dem skulle jag aldrig ha blivit så nöjd med Waterloo som jag är. Det kan också vara på sin plats att speciellt nämna min morbror, Lars Hjelm, som såg över de partier där andra djur än hästar förekommer i scenerna. Naturen är hans stora intresse, såväl privat som yrkesmässigt. Han gav mig flera idéer eller rättade mig där jag hade trampat i klaveret. Det gjorde att jag sparade tid för att koncentrera mig på huvudspåret i boken.

Som jag tidigt nämnde i denna serie artiklar om mina böcker är kartor någonting som läsaren aldrig verkar få nog av. Nåväl, i Waterloo består i genomsnitt var tionde sida av en karta, antingen en fristående sådan eller den ena sidan av ett uppslag. Ni räknar rätt: det blir närmare hundra kartsidor! Och de behövs verkligen i en bok som Waterloo. Den första och viktigaste kartan blev också något av en nyhet, åtminstone i en bok skriven av mig och det var en av de saker Martin gav mig i samband med förskottsförhandlingarna. På baksidan av omslaget sitter en karta som täcker hela det område inom vilket rörelserna mellan den 15 och 18 juni 1815 äger rum. När jag började skriva boken hade jag gjort en grundkarta på vilken jag lade in rörelserna i den takt de dök upp i texten. Eftersom dessa låg i olika lager ovanpå basen var det också lätt att införa nya orter i den senare utan att bas och lager påverkade varandra. När det var klart sprängde jag kartan i ett antal mindre, alla med samma grundkarta, men samtliga med en sin egen tidsfas. Den färgkarta som hamnade på insidan av omslagsfliken täcker hela området som berörs av de mindre kartorna i boken och är för tydlighetens skull helt ren från enheter.

Idén var att detta ”referensark” ska tas loss och ligga bredvid läsaren, så att denne snabbt ska kunna se var nämnda orter, skogar och floder ligger utan att hela tiden behöva bläddra fram och tillbaka i texten. Under bokens inledande del, innan läsaren hunnit bekanta sig med området, är denna karta speciellt värdefull. Den är i färg, vilken gör den lättare att uppleva och jag har även kunnat markera orter som är speciellt frekventa med röd text. Referensarket innehåller också en grov slaguppställning över de olika sidornas kårer. Förbanden och deras befälhavare nämns om vartannat och min målsättning var att läsaren snabbt skulle få rätsida på saker och ting utan att behöva referera till den mer detaljerade slaguppställningen inne i boken. Här finns också en lista på de vanligast förekommande personerna i texten.

Inne i boken återfinns svartvita delar av den karta som sitter på omslagsfliken, här med förband och annan information inlagd som nämndes ovan. På dessa får man successivt följa händelseutvecklingen, flera gånger per dag, samtidigt som man påminns om viktigare punkter i berättelsen. Samma funktion har de många slagfältskartorna, eller kanske ”operativa kartorna” som det vore bättre att kalla dem (se "Wavre" ovan till höger). Dessa har en helt annan detalj än översiktskartan och täcker utöver de vanligaste slagfälten, Waterloo, Ligny, Wavre och Quatre Bras, även områden som Genappe, Chapelle St Lambert, Charleroi och Gossilies-Gilly. De sista fyra har jag gjort för att läsaren bättre ska kunna följa med i de rörelser som ofta knappt nämns i andra böcker om Waterloo, men tar upp en ganska stor plats i min. Det tog mig ungefär två månader att rita alla operativa kartor, även om jag har använt mig av samma grunder flera gånger om. Norstedts ersatte mig för den tiden. Sist men inte minst finns de två färgkartorna, en i försättsbladet och en i eftersättsbladet, som ska fungera som översikts/snabbreferenskartor när läsaren befinner sig vid slagen vid Ligny (se del av Ligny längre upp) och Waterloo. De sista är helt enkelt grunden till två av de operativa kartorna, vilka färglagts och försetts med extra referenser till speciella punkter på slagfälten.

När vi närmade oss tiden för att jag skulle lämna ifrån mig manuset, gjorde jag mig redo för striden om omslaget. Med tanke på hur mycket jag fått som jag ville hittills, vore det väl att hoppas på för mycket om jag trodde att det skulle bli bättre än tidigare. Det fanns dock en sak som jag kunde använda som vapen: avsaknaden av kameror under den tidiga delen av artonhundratalet. Det fanns helt enkelt inga bilder från Napoleontiden. Så vad skulle den ”otäcka” marknadsavdelningen hitta på nu? Jag misstänkte att det skulle bli en bild av en sabel och en replik av Napoleons hatt liggande över trikoloren eller nåt i den stilen, men jag mailade likafullt Stefan mitt förslag. Redan tidigt hade jag bespetsat mig på en tavla av J. P. Beadle som jag tycker mycket om. Målningen – som finns i sin helhet här intill – har mycket som rekommenderar den. Till skillnad från många av stridsmålningarna, där konstnären ofta har försökt trycka in många händelser och många truppslag i samma bild, visar Beadles version något som verkar ganska realistiskt. Den ger också vädret och markens beskaffenhet full rättvisa, med en låg molnbas som solen bara delvis förmår tränga igenom. En annan intressant aspekt är att den inte ger oss någonting som händer, utan någonting som håller på att hända. Soldaterna har ställt upp och det står fullt klart att det ska bli en strid, men vi vet inte utgången. Kejsaren själv fullbordar bilden, sittande på stoet Marie en bit från centrum. Med en blandning av hopp och missmod, talade jag med Stefan om omslaget och skickade honom förslaget för påseende av Norstedts. Det här var strax efter midsommar 2006. Fyra dagar gick, sedan kom svaret: ”Vi gillar den!” Jag hade vunnit till slut och jag behövde inte ens strida!

När Martin lovade mig två miljoner tecken var det mer än dubbelt så mycket som för någon tidigare bok. Visst borde väl det räcka? Fel! När jag så småningom nådde denna gräns stod Napoleon kvar på slagfältet och jag behövde mer utrymme för att få honom därifrån. Faktum är att en av de negativa effekterna av ”Tamelander-dramatik” är att den slukar bokstäver. Dialoger leder till en för läsaren befriande luftighet i texten, men detta kräver sin tribut i antal sidor. Det blir nästan alltid så här när jag skriver själv; som att glömma vattnet till badkaret, det bara svämmar över. Med misstanken att jag nu skulle bli tvungen att börja skära bort saker ringde jag Stefan. Men han bara skrattade: ”Skriv på du”, sade han, ”så klipper vi bort allting senare.” Inga som helst problem alltså? Inte direkt den reaktion jag väntat mig, men jag antar att han var så bedövad av textmängden hittills att han helt enkelt inte kände någonting när jag fortsatte att puckla på honom. Sanningen var väl att boken vid det här laget antagit sådana proportioner att några sidor hit eller dit inte längre hade någon betydelse. Jag slutade på nära två och en halv miljon tecken – eller 962 sidor – bara en annan svensk bok skulle vara större detta år.

När manuset var i det närmaste klart lästes det igenom av först Johan Millerjord, som främst skulle kontrollera att alla rörelser och förbandsbeskrivningar blev tydliga, sedan av Mikael Larsson, vilken även utförde en omfattande korrekturläsning. De var inte de enda som läste. En annan var Adam Andersson, vilken har skrivit en del recensioner här på HQ. Han kunde inte fullfölja eftersom annat dök upp, men han lyckades få sin dåvarande flickvän (nu hustru) att läsa hela boken. Exakt vad han gjorde för att få Caroline till detta är fortfarande en gåta, men hon läste allting och det var intressant att höra hur boken uppfattades av en tjej. Hon var noga att påpeka att böcker av detta slag inte stod så högt på önskelistan, men att hon nu bättre förstod varför Adam var så fascinerad av militärhistoria. Jag minns med nöje hur hon beskrev att hon efter läsningen ofta kom på sig själv med att fundera vilken formation som var bäst på slagfältet. Hon hade uppenbarligen fått en släng av det militärhistoriska viruset även om det inte brutit ut någon sjukdom!

Det är nu dags att avsluta denna artikel, vilken precis som boken själv, innehåller fler tecken än någon av de tidigare. Efter Avgörandets ögonblick var jag fullt inställd på att skriva om Waterloo om chansen någonsin yppade sig, men under lång tid verkade det inte som om det skulle bli så. Bortsett från Magnus Utvik och Martin Kaunitz verkade alla tycka att det var en dålig idé. Kanske var det bäst att jag inte kom till skott förrän så här pass sent. För många år sedan skulle inget förlag ha ställt så mycket till mitt förfogande som Norstedts gjorde när jag så äntligen skrev Waterloo, min nionde bok. Den överträffar allting annat jag gjort på egen hand och då dess historia går hela vägen tillbaka till min barndom är det passande att avsluta med de sista styckena ur förordet:

Med detta sagt närmar sig nu det datum då jag måste skiljas från manuset och acceptera att det inte längre finns någon möjlighet att skriva till någonting mer omfattande eller göra några större ändringar. Denna tidpunkt kommer slutligen till alla böcker och den präglas alltid av en känsla av lättnad blandad med saknad. Denna gång övertrumfas lättnaden tveklöst av saknaden. En sista Airfixsoldat, en veteranernas veteran, har överlevt allting. Han var inte med i kartongen som stod i förrådet. Jag gav honom i present till min morfar då jag var barn och då morfar gick bort dök figuren upp i arvegodset. Soldaten är i skala 1:32, föreställer en fransk gardesgrenadjär och står på ovansidan av min datorskärm. Även han har fått ta stryk av tidens tand. Den gröna färgen på plattan har flagnat, det har också det blå i uniformsrocken och hudtonen i ansiktet. Endast de vita kryssbandolärerna och kragspeglarna är ännu intakta. Jag ställde dit honom när jag började arbetet och han har stått där sedan dess – vaksam och myndig, musköten i ett fast grepp med kolven mot marken, beslutsam att inte vika en tum förrän boken blivit färdig.

Nu är hans uppgift fullbordad. Allt det som jag förknippar med begreppet Waterloo har nedtecknats – strategierna, taktiken, dramat, de fängslande karaktärerna och den fascinerande tid då det gamla Europa låg på dödsbädden och det nya kämpade för att ta sig ur vaggan. En gång i tiden såg jag på Waterloo med ett barns ögon, där inget riktigt lidande fanns, där hjältarna alltid överlevde och där man kunde börja om från början om någonting gick i stöpet. Det gör jag inte längre. Åren förändrade denna bild. Inte plötsligt, utan gradvis. Som vuxen förstår jag vilken fruktansvärd slakt som går under namnet Waterloo. Före tjugonde århundradet hade det få motstycken i historien. Jag vill förmedla detta till läsaren; att denne ska inse vilken horribel upplevelse händelsen var, inte bara för dem som skadades eller föll, utan även för dem som överlevde. Därför har jag inte sparat på några otäckheter i beskrivningarna. Jag har dock låtit lite av min ungdomliga fascination för slaget leta sig in i texten. Mina minnen och min saknad av barnets och ynglingens okomplicerade syn på en så komplex sak som ett krig, såväl moraliskt som filosofiskt, har också satt sin prägel på boken. Jag känner nu att cirkeln är sluten; att mitt Waterloo av idag har fogats samman med mitt Waterloo för snart fyrtio år sedan. Det är sorgligt att Mats aldrig får en chans att läsa boken. Ödet ville annorlunda.

Men jag är säker på att han skulle ha tyckt om den!


Stort tack till de som hjälpt oss mig Waterloo. Dessa är: Thomas Roth, Fredrik Peedu, Linda Sandahl Birkelund, Johan Millerjord, Mikael Larsson, Adam Andersson, Torbjörn Aronsson, Jonas Hård af Segerstad, Niklas Zetterling, Johan Lupander, Caroline Kullenberg, Wiktoria Eriksson, Carina Carlius samt Lars och Eva Hjelm.





Gå till:

Bok 1
Avgörandets ögonblick: invasionen i Normandie 1944.


Bok 2
Den nionde april: Nazitysklands invasion av Norge 1940.


Bok 3
Slaget om Västeuropa: flygkrig, strategi och politik sommaren 1940.

Bok 4
Malta: kriget i Medelhavet 1940-1942.

Bok 5
Bismarck: kampen om Atlanten.

Bok 6
Havets vargar: dramatiska ubåtsepisoder från andra världskriget.

Bok 7
Tirpitz: kampen om Norra ishavet.

Bok 8
Andra världskriget år för år


Bok 9
Waterloo: Belgien 1815.

Bok 10
Dambusters: historien om operation Chastise, 1943.

Bok 11
Genombrottet: Operation Cerberus, 1942.




Dambusters





Render time: 0.26 seconds
3,025,136 unique visits