TIRPITZ

Kampen om Norra ishavet

av

MICHAEL TAMELANDER och NIKLAS ZETTERLING


NORSTEDTS




Fakta
Författare: Michael Tamelander och Niklas Zetterling
Förlag: Norstedts
Utgiven: 2006
Antal sidor: 363
Översatt: Norska, danska, engelska


Lyssna på ett smakprov ur boken


Förlagets text: Slagskeppet Tirpitz, systerfaryg till Bismarck som gick under på Atlanten i maj 1941, opererade med Norge som bas och hade till uppgift att störa de allierade konvojerna till Murmansk. Under en period av nästan tre år spelade fartyget en framträdande roll i händelserna i Norra Ishavet och utgjorde ett dödligt hot mot den allierade krigsansträngningen.

De upprepade brittiska försöken att förstöra henne kröntes slutligen med framgång, men först sex månader innan andra världskriget i Europa tog slut. Tirpitz anfölls av brittiska miniubåtar och bombflyg upprepade gånger under 1943 och 1944. Vid ett anfall i september 1944 skadades hon så svårt att hon inte kunde lämna sin ankarplats utanför Tromsø och vid attacken 12 november 1944 kantrade hon och sjönk.

Till sin hjälp har Tamelander och Zetterling haft ett stort källmaterial, bland annat Tirpitz krigsdagbok och en mängd dokument från de tyska staber som ledde flyg- och marinstridskrafter i norra Norge. Med böckerna om Bismarck och Tirpitz har Sveriges ledande militärhistoriker Michael Tamelander och Niklas Zetterling givit ett unikt svenskt bidrag till forskningen om andra världskriget.


Ur boken: Medan mörkret sänkte sig över London annonserade Pound ett möte där PQ17:s situation skulle diskuteras. Innan han gick dit konsulterade han åter Denning, som upprepade att han inte trodde att Tirpitz hade lagt ut och anförde ytterligare skäl för detta. Signalpejlingar visade att flera ubåtar följde konvojen, men det fanns inga indikationer på att Marinegruppe Nord hade varnat någon av dessa att tyska ytfartyg kunde befinna sig i området. Inte heller hade man noterat den ökning av radiotrafik som förekom i samband med förflyttningar av tyska örlogsfartyg. Innan Pound lämnade OIC ställde han en direkt fråga till Denning. »Kan ni försäkra mig«, sade han, »att Tirpitz fortfarande ligger i Altafjorden?« Det var givetvis omöjligt. »Trots att jag är övertygad om att hon ligger där«, svarade Denning, »kan jag inte lämna en sådan försäkran.«

En av officerarna som skulle deltaga på mötet var konteramiral Clayton, chefen för OIC. Innan Clayton gick dit hejdades han emellertid av Denning som fått in en tredje signal från Ultra efter att Pound gått. Det var ett meddelande som avsänts från Marinegruppe Nord till alla ubåtar som ingick i operationerna mot PQ17. I meddelandet sades att inga tyska ytstridskrafter skulle befinna sig i närheten av konvojen och att samtliga örlogsfartyg därför var legitima mål. Med tanke på att det skulle kunna dröja innan Marinegruppe Nord fick ut en kontraorder till sina ubåtschefer om man beslutade att Tirpitz skulle gå ut – ubåtarna kunde inte ta emot radiomeddelanden i undervattensläge – utgick Denning ifrån att det tyska slagskeppet fortfarande låg i hamn. Clayton höll med och tog med det nyligen forcerade meddelandet till mötet.

Sammanträdet ägde rum i ubåtsspaningscentralen. En möjlighet som hade diskuterats redan innan PQ17 avseglade, och som också hade meddelats Tovey och Hamilton i en signal efter att konvojen lämnat hamn, var att man kunde bli tvungen att skingra den om hotet från Tirpitz blev överhängande. Det verkar som om Pound nu övervägde denna åtgärd och bad om de övrigas åsikter. En längre diskussion följde, där man – trots att Clayton visade den sista meddelandet från Ultra – mer eller mindre utgick ifrån antagandet att Tirpitz redan befann sig till havs. Enligt vad Pounds ställföreträdare, amiral Henry Moore, angav efter kriget, satt förste sjölorden länge tyst och åhörde vad de andra hade att säga. Detta var inget ovanligt för Pound, även om det var en vana som många tolkade som att han satt och halvslumrade vid viktiga möten. Han gav sig inte in i diskussionen, utan satt tyst och lyssnade, funderade och övervägde – försökte sätta sig in i hur fienden skulle agera. Det var givetvis ingen lätt uppgift, men slutligen fattade han en penna och skrev ned några ord på en blankett. Han visade den för de andra.

Medan mötet fortfarande pågick inkom ytterligare en forcerad signal till Denning från Ultra. Det var rapporten om att tyskt flyg siktat ett slagskepp, ett hangarfartyg och två kryssare. Att knäcka meddelandet hade tagit tid – det var över ett och ett halvt dygn gammalt – men det indikerade att tyskarna trodde att Hamilton hade ett hangarfartyg till sitt förfogande. Denning var så säker på att detta – såvida inte nya spaningar klargjort förhållandet – skulle övertyga tyskarna om riskerna med att anfalla konvojen med Tirpitz att han skrev ett utkast på en signal till Tovey och Hamilton om sina slutsatser. Han väntade dock med att skicka den tills mötet i ubåtsspaningscentralen var över.

När Clayton kom ut från mötet kunde han dock avslöja att Pound redan fattat sitt beslut. Denning visade Clayton det fjärde meddelandet från Ultra och den senare återvände till Pound för att se om den nya informationen kunde påverka honom. En kort stund senare kom Clayton emellertid tillbaka. »Han har bestämt sig«, sade han, »och han kommer inte att ändra sig nu.« För PQ17 skulle det komma att bli ett synnerligen ödesdigert beslut …

Michael om Tirpitz – del 7 i berättelsen om böckerna: Beslutet att skriva en fortsättning på Bismarck var lika naturligt som det var givet att denna bok skulle heta Tirpitz. Återigen var det jag som främst drev på Niklas om att det borde göras, även om idén naturligtvis funnits redan då vi skrev Bismarck. Det här var under en ganska körig period för mig. Jessica befann sig i ett framskjutet stadium av graviditet och födde vår andra son i september 2004, vi flyttade till en ny lägenhet och Niklas och jag höll på med en artikelserie till den svenska tidskriften Populär Historia, vilken jag ska berätta mer om i nästa artikel. Samtidigt hade HQ just uppstått och det var en del arbete med det också. Niklas och jag hade dock ett möte i mitten av november samma år, där vi lade upp strategin. En vecka senare ser jag den första noteringen om att skrivandet var igång i min loggbok.

Även om Tirpitz var en självklar fortsättning på Bismarck var det stora skillnader i dessa bägge fartygs historier. Den sistnämndas operativa liv blev inte långt. Efter endast en kort resa till sjöss var hon borta med merparten av sin besättning. I Bismarck hade vi följt slagskeppet från det att hon lämnade sin hemmahamn till att hon gick under en dryg vecka senare. Hennes sista och enda operation är en spännande historia. Den var lätt att beskriva som en lång tråd, där vi med jämna mellanrum växlade till den brittiska sidan. I fallet Tirpitz gick det inte riktigt att göra så. Att koncentrera på detta slagskepps alla göranden mellan tidpunkten för Bismarcks sänkning och Tirpitz egen hädangång, skulle ha lett till en ganska oinspirerad bok. Skälet till det är att hennes historia blev en helt annan än Bismarcks. Under många år låg hon stilla, om än föremål för stora ansträngningar från allierat och främst brittiskt håll att sänka henne. Vi var därför tvungna att ha ett helt annat upplägg för Tirpitz. Lösningen blev att göra två röda trådar: en som beskrev Tirpitz och det som hände henne och i hennes omedelbara närhet, samt en som beskrev britternas ansträngningar för att sänka henne. Av naturliga skäl fick den senare tråden delas in i ett antal överlappande sub-trådar. Att göra detta engagerande för läsaren skulle bli lite av en utmaning.

Om jag varit ensam författare hade jag i detta skede omedelbart valt att använda samma teknik som i Havets vargar. Nu var inte det möjligt. Niklas är väldigt bestämd vad gäller fiktiva inslag i en bok. Han vill inte ha det på det viset och det respekterar jag. Det betydde dock att det mycket intressanta arbetet att forska på detaljnivå vad beträffade miljöer och människor – som jag och Jonas gjort då vi skrev Havets vargar – nu skulle utebli. Det var lite synd. Skapandet av scenerna hade fört skrivandet som hantverk till en ny nivå och det var lite som att lära sig ett främmande språk man sedan inte fick nyttja. Noga med att påpeka att jag och Niklas skriver på olika sätt och har olika målsättningar, varför min upplevelse av arbetet inte ska tolkas som att det delas av honom, gjorde uteslutandet av fiktiva scener emellertid att skrivandet för min del blev mindre komplicerat igen. Med tanke på hur mycket annat jag hade att stå i vid denna tid, var i alla fall detta välkommet.

Ett arv från Havets vargar följde dock med till Tirpitz. I samtliga böcker fram till Bismarck hade vi använt oss av frilagda citat i texterna; det vill säga, när ett ögonvittne yttrade sig fick det stå som ett litet parti för sig mellan de större textstyckena. Enda undantagen var korta citat, vilka sprängdes in direkt i meningarna, avgränsade via skiljetecken. Detta är det korrekta sättet att hantera citat, vilka inte skall ändras på något sätt, utom då det är nödvändigt med tanke på översättningen. När Jonas och jag skrev Havets vargar hade detta förfaringssätt givetvis utgått. I stället för att återge citaten i sin ursprungliga form, skrev vi berättande, baserat på det som vittnet uttryckt. Det var uppenbart hur mycket snyggare och mer lättflytande texten blev. Försvann gjorde kravet att anpassa de stycken som föregick och följde citaten för att få naturliga övergångar. Borta var också det ofta valhänta uttryckssätt som ögonvittnena använt. Citat kan ofta innehålla saker som inte tillhör sammanhanget, vilket antingen måste förklaras för läsaren eller raderas med ett stympat intryck som följd. Detta avleder från den röda tråden. Med det förfaringssätt som jag och Jonas använt, försvann emellertid detta problem. Kunde vi inte göra likadant i Tirpitz? Med misstanken att Niklas skulle ha en och avvikande synpunkt på detta sätt att arbeta, frågade jag honom om han tyckte att vi kunde använda samma teknik för Tirpitz. Förvånande nog svarade han nästan omedelbart att det skulle gå bra.

Precis som tidigare med Bismarck valde vi att dela upp arbetet så att Niklas tog den tyska sidan och jag den brittiska. Denna uppdelning är naturlig, främst då Niklas är väl bevandrad i det tyska språket, något som inte gäller i mitt fall. Den hade också fördelen att de partier som innehöll analyser om sjökriget på Atlanten, vilket är den aspekt av böckerna som Niklas tycker bäst om att skriva, oftast hamnade i de tyska partierna, medan de mer spännande händelseförloppen och operationerna – mitt bord – oftast hamnade i de brittiska. På samma sätt som jag gjort i Bismarck började jag med att skriva slutstriden. Det var inte på grund av att jag sökte undvika att kollidera med Niklas. Jag ville helt enkelt att den viktiga, avslutande delen skulle vara förskonad från den utmattning som lätt drabbar författaren i slutet av ett projekt. Givetvis tvingades jag här att skriva om den tyska sidan också, precis som det skulle bli under anfallen med miniubåtarna, men det hade vi redan gjort upp om.

Även om det inte gick att skapa miljöerna och dialogerna genom antaganden som i Havets vargar, hade Tirpitz likafullt fördelen att den brittiska delen innehöll en mängd olika episoder som alla var små minihistorier i sig. De var också ganska väldokumenterade av författare som Thomas Gallagher och Ludovic Kennedy. Arbetet med boken blev därför ändå intressant. Erfarenheterna från Havets vargar var på intet sätt överflödiga, eftersom jag hade skaffat mig en allt bättre förmåga att väga in vad som skulle vara med och inte. Medan Niklas arbetade med analyserna av kriget i Norra ishavet och lade in merparten av dessa i de kapitel som också beskrev Tirpitz rörelser och operationer, skapade jag parallella partier, med förberedelser, förflyttningar och anfall av attackdykare, miniubåtar och flygstyrkor. Niklas sade för en tid sedan – det var när vi översatte Tirpitz till engelska – att denna bok, som hantverk betraktad, var vår mest lyckade tillsammans. Detta är nog sant. Arbetet hade varit lika professionellt som i Bismarck, om man nu får drista sig till att säga det själv. Vi hade åter planerat hur det skulle se ut och vi satte oss ned och såg till att det blev just så. Men vi lyckades också med någonting mer – att skriva en ganska intressant och spännande bok om någonting som vid första anblicken kunde ha verkat ganska trist.

Som jag tidigare sade så skrevs Tirpitz under en för mig ganska stökig period. Vi hade köpt en ny, större lägenhet inom samma område där vi bor och dagarna före jul 2004 var vi igång att flytta över allting från den gamla lyan, samtidigt som vi renoverade den nya. Det var rena rama kaoset, vilket inte blev mindre av att jag och Jessica drog på oss någon influensa den dag då flyttfirman kom för att köra de tyngre sakerna. Jessica kastade in lite filtar på en av toaletterna där hon lade sig att sova tillsammans med vår tre månader gamla son. Jag själv – skakande som ett asplöv med över fyrtio graders feber – försökte dirigera det hela medan den pågående snöstormen utanför, inte helt utan framgång, gjorde sitt bästa för att ta sig in genom den vidöppna frontdörren. Det tog flera dagar innan lägenheten åter hade normal rumstemperatur. It was a sheer, bloody nightmare! Den följdes av några förvisso friskare, men ändock stökiga månader, medan den renovering vi bara till hälften lyckats göra innan vi lämnade den gamla lägenheten, fortsatte med oförminskat raseri. Det var inte ovanligt att familjen Tamelander intog kvällsvard med en hantverkare några meter intill – hamrande, spacklande eller kämpande med någon av de kablar, vilka låg spridda som ormar över hela lägenheten. Inte förrän de första vårblommorna dök upp, började lägenheten likna ett normalt hem. Några av rummen var dock besparade från den allmänna röran, däribland mitt kontor, varför det var möjligt att arbeta med Tirpitz under denna tid.

Detta var, som just nämnts, också den tid när min hemsida – HQ som den kom att kallas – var ganska nystartad. Förekomsten av HQ skulle framdeles komma att påverka en hel del av mitt författande, varför jag här gör ett kort upphåll för att berätta hur det kom till. Det var aldrig min avsikt att den skulle bli vad den är i dag; det bara hände. Idén till att ha en hemsida fick jag av en ren händelse. Det var en tråd på diskussionsforumet Skalman som startade det hela. Vet inte exakt hur tråden gick, men möjligheten att kunna ladda ned kartor till böcker nämndes och jag insåg att detta var en god tanke. Jag hade ju förlorat alla mina strider med såväl Historiska Media som Norstedts om att få ha kartor i färg. Tänk om jag hade en hemsida där jag kunde lägga upp färgkartor till det ännu inte påbörjade Waterloo? Det vore ju lysande.

Nu förhåller det sig så att min mellanbror Magnus (eller snarare Manne) har ett företag – Helix IT – som sysslar med just hemsidor. Vad skulle det kosta att göra en sådan? Vårt tidiga besök i Dalarna hade vid det här laget utecklats till en årlig förekomst, dit inte bara jag och familj for, utan även andra delar av släkten. En dag när jag och Manne satt utanför en av stugorna och dåsade, frågade jag lite om det här med hemsidor. Mina krav var endast att det skulle gå att lägga ut lite reklam om böckerna och att det skulle finnas en möjlighet att ladda ned filer, främst då färgkartor till Waterloo. Han skulle fundera på det när han kom hem till Uppsala. Jag glömde det hela, men några veckor senare ringde Manne och bad mig att slå in en viss adress i webbfönstret. Där fanns redan vad som var en prototyp till det som senare skulle bli HQ!

Några veckor senare var hemsidan ett faktum. Det var inte alls som jag hade tänkt mig; det var någonting mycket mer. Man kunde lägga upp länkar, skriva artiklar och man kunde ha ett forum med diskussioner. Det sista var föremål för en del funderingar. Jag talade med folk hos förlagen; hur såg de på det. De var positiva till den kommersiella effekten, men varnade för andra saker. Den skulle stjäla mycket tid, menade de. Faran var också att ett forum skulle dra till sig en del underliga människor som sedan blev svåra att bli av med. Butiken där jag arbetar ligger i samma hus som tingsrätten i Uppsala. Jag fick snart klart för mig att det var jag som stod som ansvarig för allt som kunde tänkas att skrivas på forumet, oavsett om jag var författaren till det eller ej. Det skulle därför vara viktigt att jag övervakade allt som skrevs där. Var det värt att ha ett forum? Efter lite velande bestämde jag mig dock för att ha den funktionen med.

Forumet har förvisso fört med sig en del negativa effekter, framförallt tar det upp tid som kan användas betydligt bättre till något annat. Men det har också inneburit att jag fått kontakt med flera personer som sedan har haft stor påverkan på skrivandet. Johan Millerjord, som är moderator, var en av de första som registrerade sig. Vi har i stort sett haft daglig kontakt sedan dess och han hjälper mig med genomläsningar av alla manus. Johan Lupander är en annan, som inte bara är en så aktiv skribent på forumet att jag själv oftast slipper vistas där, utan också har sakgranskat flera av mina böcker. De som är frekventa besökare här känner självfallet till Björn Hellqvist, Adam Andersson, Artur Szulc, Johnny Friberg, Jocke Rondahl, med flera. Vid skrivandet av Dambusters skulle HQ och speciellt forumet få en helt ny uppgift, men mer om det senare.

För att återgå till Tirpitz är det ju alltid ett antal saker som strular eller som man inte blir riktigt nöjd med. Denna gång var de tre, varav det första som vanligt var omslaget. Hjärtat höll på att stanna i bröstet på mig när provet dök upp i mailboxen. Var det nåt skoj? Nej, det var allvar – en blekgul Tirpitz med ett vulkanutbrott i bakgrunden! Eller rörde det sig kanske om kärnvapenprov? Tydligen är jag mycket känsligare för sådant här än många andra. Kanske beror det på att jag varit 30 år i fotobranschen, vem vet. Niklas å sin sida tyckte att omslaget var vårt bästa hittills (inte det som slutligen hamnade på bokens framsida, utan ett snarlikt som figurerade under förtrycksfasen). Jag nöjde mig inte med detta. Mycket av boken utspelades ju uppe i Norra ishavet, där det var kallt och ogästvänligt. Därför ville jag att omslaget skulle vara kallare, helst med en blå grundton. Jag protesterade häftigt, så eftertryckligt att det några dagar senare kom ett nytt förslag. Det var inte heller så bra, även om den hemska orange-röda färgen ersatts med blått. Medan jag gick och hängde läpp i Uppsala bestämde Norstedts marknadsavdelning dock att den första versionen var den bästa. Martin ringde upp mig och meddelade vad de beslutat. Det var ingen mening att strida mer, inte när även Niklas var positiv till ”Provsprängningar vid Bikiniatollen”. Jag gav upp för fjärde gången. För att ge en vink om hur jag hellre sett att omslaget blivit – om man nu prompt ska ha just denna bild – har jag skrapat ihop ett exempel här intill. Det hade gjort sig betydligt bättre, åtminstone i min bokhylla!

Nåväl, det var omslaget. Problem nummer två var av ett annat slag – vi fick åter en skarp påminnelse om att konkurrensen hårdnat. Det visade sig att ett annat förlag, Natur & Kultur, hade köpt rätten till en bok av Alf Jacobsen, en norsk journalist och författare. Denna bok handlade om Tirpitz! Kollisionen var oundviklig och det var ganska olyckligt, både för Jacobsen och för oss. Det var en fingervisning inför framtiden. Först hade jag och Jonas fått ”dela rum” med Clay Blair. Och nu detta! Det fanns många författare, men bara ett andra världskrig. Saken blir inte bättre av den sekretess som förlagen anser att de behöver ha. Hade Natur & Kultur fått veta att vi skrev Tirpitz redan på ett mycket tidigt stadium hade de kanske övervägt att inte köpa in Jacobsens bok. Eller så hade vi väntat med vårt projekt till senare. Hemlighetsmakeriet gav ingendera parten någon chans att omvärdera. Om inte dessa krockar skulle göra framtiden outhärdlig var det nödvändigt att tänka ut nya strategier. Jag lärde mig att från det ögonblicket alltid gå ut tidigt med vad jag håller på med.

Den sista problemet slog ned som en bomb i slutet av manusfasen. Vi höll tidsschemat tämligen väl, men den 22 augusti 2005 – dagen efter att HQ öppnades och då vi bara hade sex veckor kvar till deadline för Tirpitz, gick det upp för oss att vi och Norstedts hade olika uppfattning om var denna deadline låg. Det var egentligen bara åtta dagar kvar! Felet var troligen mitt. Jag hade en tydlig bild av att Martin sagt att manuset skulle vara klart i september, men vad han antagligen sagt var att det skulle vara klart före september. På något vis hade jag överfört villfarelsen även på Niklas. Martin gav oss en månad extra genom att omfördela andra saker i sin ände så att bokens försening skulle bli minimal. Några veckor gick dock förlorade och detta dröjsmål skulle ha varit så mycket mer olyckligt om vi hade haft en chans att hinna före Jacobsen med utgivningen. Men han slog oss ändå med flera månader.

Tirpitz släpptes i mars 2006. Vid den tidpunkten hade jag redan börjat med Waterloo – mitt livs hittills största bokprojekt – och jag ägnade inte lådan med böcker om det sista tyska slagskeppet någon större uppmärksamhet. Jag noterade att omslaget blivit just så motbjudande som jag hade föreställt mig, bläddrade lite bland bilderna och ställde sedan ett exemplar bland mina andra troféer i skrythyllan. Sedan fortsatte jag med Waterloo och skulle inte plocka fram Tirpitz igen på många månader. Det var ju orättvist att behandla den så. Textmässigt markerade den en höjdpunkt i samarbetet mellan Niklas och mig, ett kompanjonskap som gick tillbaka till de första simuleringarna två årtionden tidigare.

Jag hoppas att det inte var vår sista bok tillsammans.


Stort tack till de som hjälpt oss med Tirpitz. Dessa är: Jan-Åke Berg, John Bryggman, Jonas Hård af Segerstad, Alfred Price och Mikael Larsson.







Gå till:

Bok 1
Avgörandets ögonblick: invasionen i Normandie 1944.

Bok 2
Den nionde april: Nazitysklands invasion av Norge 1940.

Bok 3
Slaget om Västeuropa: flygkrig, strategi och politik sommaren 1940.

Bok 4
Malta: kriget i Medelhavet 1940-1942.

Bok 5
Bismarck: kampen om Atlanten.

Bok 6
Havets vargar: dramatiska ubåtsepisoder från andra världskriget.

Bok 7
Tirpitz: kampen om Norra ishavet.

Bok 8
Andra världskriget år för år

Bok 9
Waterloo: Belgien 1815.

Bok 10
Dambusters: historien om operation Chastise, 1943.

Bok 11
Genombrottet: Operation Cerberus, 1942.