HAVETS VARGAR

Dramatiska ubåtsepisoder från andra världskriget

av

MICHAEL TAMELANDER och JONAS HÅRD af SEGERSTAD


HISTORISKA MEDIA




Fakta
Författare: Michael Tamelander och Jonas Hård af Segerstad
Förlag: Historiska Media
Utgiven: 2005
Antal sidor: 352
Översatt: Norska, danska


Lyssna på ett smakprov ur boken


Förlagets text: Karl Dönitz, chef för det tyska ubåtsvapnet, trodde att ubåten skulle avgöra kriget mot de allierade. Mellan september 1939 och maj 1945 gick över 40 000 tyska sjömän till sjöss. Fler än 30 000 av dem dog. Det är inte svårt att föreställa sig den skräck och vanmakt som sjömännen måste känt i ubåtarna när bomber föll runtomkring dem. Havets vargar är Michael Tamelanders och Jonas Hård af Segerstads dramatiska återgivning av den förödande kampen mellan tyska ubåtar och allierade fartyg och flygplan. I tio spännande berättelser möter vi bland andra Günther Prien som sänkte det brittiska slagskeppet Royal Oak. Här skildras löjtnant David Balme som djärvt bordade U-110 för att erövra tyskarnas kryptomaskin Enigma. Parallellt med dessa personöden berättar författarna om hur utvecklingen av bland annat radar, målsökande torpeder och ubåtsjaktgrupper förändrade kriget på Atlanten. Vad som skiljer den här boken från Historiska Medias och Michael Tamelanders tidigare böcker är att författarna för första gången använder sig av pratminus. På det viset närmar sig Havets vargar en roman, där författarna tagit sig friheten att lägga ord i huvudpersonernas mun och anta att vissa ord sagts i givna ögonblick. Som läsare får man en ytterligare dimension till händelserna - här finns en stark närvarokänsla, med den stora skillnaden att det här är dramatik hämtad ur verkligheten.

Ur boken: Ubåtschefen studerade raderna av fartyg genom sitt attackperiskop. De var många; säkerligen över 30 stycken och de höll en sydlig kurs. Han hade redan noterat eskortfartygens positioner – två i täten och de övriga tre vakande längs konvojens sidor och kölvatten. På detta avstånd skulle den grå ubåten med den svarta katten målad på tornet ha blivit upptäckt omgående om den gått i ytläge. Men nu var det endast överdelen av periskopet som stack upp – ett litet, svart föremål med det svagaste svall.
Solen bröt tidvis igenom molntäcket. I periskopet fick den handelsfartygen, som närmade sig på en korsande kurs, att verka närmare än vad de egentligen var. Om några minuter skulle U-564 ligga exakt rätt för ett torpedanfall. Havet var lugnt, men då och då slog en våg över periskopet och fick sikten i okularet att grumlas. Ubåtschefen önskade att omständigheterna varit något bättre. Om vågorna gick höga var det förvisso svårare att se, men om havet var för lugnt kunde fienden lättare upptäcka svall från ubåtens spaningsinstrument.
Kapten Reinhard Suhren sänkte periskopet med en grimas. ”Nästan där”, sade han till högbåtsman Webendörfer bredvid sig. ”Det är en bred konvoj. Många rader, med få fartyg i vardera.” Han såg på sitt armbandsur. ”Vi ger dem en minut till, sedan förbereder vi för skott.”
Högbåtsmannen sade ingenting, bara nickade. Medan Suhren satt grensle över attackperiskopets sadel i det trånga manövertornet, befann sig Webendörfer vid eldledningsinstrumenten, redo att mata in data och koordinater. I manöverrummet under dem väntade andra besättningsmän tyst på instruktioner.
Snart hade visaren på ubåtschefens klocka ritat ett fullt varv och periskopet bröt åter ytan. ”Första fartyget, torrlastare, fyratusen ton”, sade Suhren, ”bäring noll-fem-fem, målvinkel höger sex-noll. Höjd till masttopp … sextiofyra och en halv!”
Det surrade när Suhren vred handtaget som reglerade periskophöjden och drog ned cylindern under ytan. Webendörfer bläddrade snabbt fram några fartygssilhuetter i sin katalog och efter några sekunders granskning valde Suhren ut en som motsvarade det mål han siktat genom periskopet. Värdena på typfartyget i katalogen fick ligga till grundval för de beräkningar som chefen och eldledningen var tvungna att utföra. Detta var nödvändigt för att ett färdigt skjutfall skulle kunna matas in i de torpeder som låg klargjorda i ubåtens tuber. Med detta klart slog högbåtsmannen i en tabell. Med utgångspunkt från den vinkel som Suhren mätt upp mellan masttoppen och fartygets däck fick han fram ytterligare en viktig faktor. ”Avstånd åttahundrafemtio meter!”
Den beräkning som började ta form såväl i eldledningsinstrumenten som i fartygschefens huvud kunde liknas vid formen av en triangel. I dess ena hörn befann sig U-564, i dess andra hörn ett intet ont anande handelsfartyg. Det tredje hörnet var alltjämt abstrakt, men kunde komma att bli mycket konkret inom de närmaste få minuterna – den punkt där ubåtens torpeder skulle träffa målfartyget.
I de enklaste skjutfallen rörde sig målet rakt mot ubåten, så kallad målvinkel noll. Vid ett sådant tillfälle skulle det räcka med att rikta torpederna i samma bäring som målet för att träffa. Ett enkelt skott, men nackdelen var att målytan då blev som minst. Nu gällde emellertid anfall mot fartyg i rörelse och då måste den anfallande ubåten bestämma målets kurs och fart, samt bäring och avstånd. Detta för att avgöra hur många grader framför målet torpedernas kurs skulle peka.
”Vattenfyll tub ett till fyra”, ropade Suhren till manöverrummet och höjde periskopet.
Han kontrollerade att målfartyget inte ändrat kurs och periskopet surrade åter ned. Det var viktigt att bara observera några korta sekunder i sänder, annars var risken för upptäckt stor. Upp periskop, insamla måldata, ned periskop, beräkna måldata – det var så det skulle gå till. Bortsett från bäringen – som erhölls mycket noggrant ur periskopet eller siktesoptiken – innehöll övriga värden, bedömningar och mätvärden alltid inexaktheter som medförde att man ibland avfyrade flera torpeder för att säkerställa åtminstone en träff.
”Från hydrofon”, meddelade manöverrummet. ”Kolvmaskin, nittiosex varv. Bedömer nio knop!”
”Uppfattat!”
Ljud kunde spela en viktig roll i ubåtens möjligheter att sänka ett fiendefartyg. Hydrofonisten – som på det korta avståndet lyckats skilja ut maskin- och propellerljuden från det närmaste fartyget och på så sätt gjort en uppskattning av hennes fart – lämnade ytterligare en pusselbit för Webendörfer att mata in i eldledningen. Under förutsättning att målet inte girade eller gjorde stora förändringar i sin fart skulle ubåten därefter vara klar att avfyra sina torpeder. Men så skulle det inte gå denna gång.
”Fördömt!”, fräste Suhren som åter hade höjt periskopet. ”De har upptäckt oss!” Han såg hur handelsfartygen ändrade kursen åt styrbord. En av eskortsluparna girade rakt mot U-564 och närmade sig målmedvetet. Det fanns inte tid att göra om anfallsprocessen och nu gällde det att undfly eskortfartyget. ”Kom till noll-åtta-noll”, sade han till rorgängaren. ”De måste ha sett periskopet.” Han höjde rösten så att de skulle höra honom i manöverrummet: ”Gå ned till femtio meter.”


Michael om Havets vargar – del 6 i berättelsen om böckerna: Idén att skriva en bok om ubåtarna hade länge lurat i huvudet på mig. Det är ett spännande ämne. På samma vis som det är nästan omöjligt att inte fascineras av tanken på att flyga, är det svårt att inte fängslas av idén att bege sig ned i havsdjupet – mycket för att bägge är ställen där människan inte är tänkt eller skapt att befinna sig. I det sista fallet präglas fascinationen också av ett visst mått av fasa. Syre, vätska, mat, skydd och fortlevnad är människans fem grundbehov; runt dessa kretsar på ett eller annat sätt alla våra livsaktiviteter. Att befinna sig långt under vattenytan, instängd i en metallcylinder utan möjlighet att undkomma om tekniken skulle svika, utgör därför en konstant fara för vårt primära grundbehov – att kunna andas. Kanske är det därför tanken på en ubåt såväl skrämmer som lockar. I alla händelser hade jag redan en bok om flygplan bakom mig; varför inte skriva en om ubåtskriget?

Dessa tankar fick fastare form någon gång under den tid då jag och Niklas nyligen börjat med Bismarck. Visserligen var det vid denna tid bara funderingar, det pågående projektet hade min fulla uppmärksamhet. Men när jag inte arbetade med Bismarck dök tanken då och då upp. Jag ville att det skulle bli en bok bestående av ett antal mindre delar, där varje del gav något speciellt till den totala bilden av ubåtskriget. Problemet var att jag inte hade den kunskap som behövdes för att skriva en sådan bok; framför allt vad beträffade den tekniska sidan. Valet var därför att antingen avsätta en avsevärd tidsperiod för att läsa in denna kunskap eller att skriva tillsammans med någon som hade den. Det är här Jonas Hård af Segerstad kommer in i bilden.

Jonas var kompis till Matts, min yngste bror, medan vi fortfarande var ganska små och bodde i Sunnersta en kort bit utanför Uppsala. Åldersskillnaden var hela tio år, så jag minns mest Jonas som en liten parvel. När jag flyttade från föräldrahemmet in till Uppsala, var han fortfarande i de yngre tonåren: rätt och slätt en av lillbrorsans kompisar som då och då dök upp vid villan. Matts och Jonas höll kontakten under de många år som gick. Den sistnämnde utbildade sig till sjöofficer och när jag skrev Malta kom det sig att han blev en av dem som hjälpte mig med de marina delarna i boken. Jag och Niklas hade också för avsikt att konsultera Jonas då vi hade frågor av marin art i samband med den nyligen påbörjade Bismarck, så när mina ubåtsidéer dök upp i huvudet var det därför naturligt att jag såg Jonas som en potentiell medförfattare.

Efter en tids övervägande ringde jag Jonas för att fråga om han var intresserad av ett framtida projekt tillsammans med mig. Jo, visst var han det. Med just ubåtsjakt som yrkesspecialitet och då gick på Militärhögskolan i Karlberg (han kom kort därpå ut på minröjningsfartyget Vinga, först som sonarofficer, sedan sekond), behövdes ingen längre övertalning. Den enda punkt där han visade en viss tveksamhet gällde hur det skulle gå att skriva en bok; även om han skrev mycket i arbetet hade han ju ingen direkt erfarenhet av sådant. Jag lugnade honom dock. Min avsikt var att skriva huvudtrådarna, där han sedan skulle komma in med de tekniska delarna och se till så att jag inte gjorde några misstag. Det föll även på Jonas lott att skriva partier där de grövre dragen i ubåtskriget kom fram, ett ämne som han var väl förtrogen med. När vi satt samman våra respektive delar skulle jag redigera allting så att texten fick en enhetlig stil, vartefter Jonas skulle korrekturläsa innan manuset gick till förlaget. Han accepterade utan att be om betänketid. Därmed var det klart. Vi skulle sätta igång så snart jag och Niklas var färdiga med Bismarck.

Nåväl, det skulle inte bli så lätt. Fram till nu hade det aldrig varit någon fråga om huruvida vi skulle få ge ut våra böcker; snarare hade det alltid verkat som om det var förlagen som kämpade om att få ge ut oss. Förändringar stod dock för dörren. Intresset för andra världskriget var fortfarande stort, men nu hade jag och Niklas fått konkurrens av andra, nya författare och förlagen hade även i stor utsträckning börjat att översätta utländska verk. De goda åren var över och utgivning var ingen självklarhet längre. Jag var fullt inriktad på att nu fortsätta samarbetet med Historiska Media, vilket avbrutits av nyutgåvan av Avgörandets ögonblick och Bismarck. Jag kontaktade Historiska Media och berättade om Jonas och mina planer. Det var tidigt med tanke på att jag och Niklas just inlett Bismarck, men jag ville markera att jag fortfarande var inställd på samarbete med det förlag som givit ut Den nionde april, Slaget om Västeuropa och Malta.

Björn var positiv till idén om ubåtsboken. Inga moln vid horisonten så långt. Snart började emellertid konkurrensen från andra författare att kännas. Jag talade vid tillfälle med Martin Kaunitz, troligen i första hand om Bismarck som jag och Niklas just börjat med. Även Waterloo kom på tal och här sade Martin att det projektet, som han fortfarande trodde mycket på, fick vänta eftersom det var en annan författare som höll på med Napoleon för tillfället. Detta var ju Herman Lindkvist, så Tamelander fick helt sonika ställa sig i kö. Mer bekymrande var emellertid att jag här för första gången fick nys om att det kunde bli problem med ubåtsboken. Eftersom Waterloo åter skjutits på framtiden sade jag att jag stod i begrepp att göra någonting om ubåtar och att jag skulle ta upp frågan om Napoleontiden igen när det var klart. Omnämnande av detta placerade Martin i en konfliktsituation, för han hade kännedom om någonting som han var förbjuden att yppa någonting om. Han inskränkte sig till att säga att jag inte skulle börja med någonting förrän vissa för mig ej kända saker hade offentliggjorts.

Min loggbok ger ingen vink om hur jag fick veta vad det rörde sig om. Jag luskade runt lite och kanske var det Per-Anders Lundström själv som avslöjade för mig att SMB höll på att översätta Clay Blairs jättelika verk Hitler’s U-boat war. Inte så konstigt att Martin sagt att jag skulle ta det lugnt. Vad skulle vi göra nu? Jag var ju tvungen att tala med Björn på nytt och han meddelade efter en tid att han nog ville passa på vår bok om ubåtarna. Jag talade med Martin igen, men inte heller han – vilket var lite givet på förhand – var intresserad. Därmed var såväl Historiska Media som Norstedts ute ur bilden. Ville något annat förlag ha boken? Det verkade inte så troligt.

Våren och sommaren gick. Arbetet med Bismarck fortsatte samtidigt som nyutgåvan av Avgörandets ögonblick och Malta kom ut i handeln. Ubåtsprojektet låg på is. Medan vi gick in i hösten var jag och Niklas tämligen färdiga och när manuset för Bismarck lämnades till Norstedts för bearbetning fick jag tid över att åter kika på ubåtsprojektet. Intresset från förlagen var oförändrat negativt, men jag och Jonas var så inställda på att göra boken att vi lekte med tanken på att sätta igång trots detta. Jag hade nu satt ihop ett litet gäng för att ta upp konfliktsimulering igen. Vi fick tag på en lokal för ändamålet och träffades en gång i veckan. Kärngruppen var jag själv, den tidigare nämnde Mikael Larsson, Erik Svegrell och Håkan Ahl. Även Jonas var med på ett hörn och vi talade ofta om boken. Någon gång runt oktober-november skrev jag också de första två kapitlen, mest för att känna lite på projektet. Det kändes väldigt bra! Någonstans bestämde jag och Jonas oss för att göra boken även om vi ännu inte hade något stöd från förlagsbranschen. Det fick bli ett lågväxelprojekt. Även om vi inte fick den utgiven inom den närmaste framtiden, kunde det bli senare när uppståndelsen efter Blairs böcker lagt sig lite.

Det är förvisso en ren spekulation från min sida, men jag tror att såväl Björn som Martin hade hoppats att jag skulle överge mina ”djupare” projektplaner och i stället hitta på något annat. När det gick upp för dem att jag och Jonas redan satt igång, uppstod nu risken att ett tredje förlag kom in i bilden. Det ville ingen av dem. Vid ett tillfälle när jag språkade med Björn angående någonting med Malta sade han kort: ”Skicka mig ett synopsis på ubåtsboken, så ska vi ta det under övervägande igen”. En kort tid därefter gav han sitt ja, även om förstaupplagan endast skulle gå i 4 000 exemplar. När jag talade med Jonas om erbjudandet svarade han bara: ”Jag lämnar allt detta till dig som är van vid det. För min del låter det jättebra.” Jag ringde Björn och accepterade. We were back in business! Tio dagar senare hade jag ett nytt samtal med Martin. Han visade nu intresse, men jag sade att ”tåget gått”. Några år senare, när han bytte från Norstedts till Bonniers och tackade mig för de år som varit, tillade han: ”Det är bara en sak jag ångrar och det är att jag inte tog Havets vargar. Vi hade alldeles för mycket vid den tiden.”

Låt oss nu gå från ubåtsprojektets förhistoria till dess målsättning, framför allt som Havets vargar, som bokens titel skulle bli, kom att skilja sig väsentligt från mina tidigare. Som jag nämnde ovan ville jag ha en bok uppdelad i ett antal mindre episoder, vilka tillsammans skulle ge en hyfsat god bild av ubåtskriget. Kravet var också att varje avsnitt, utöver att vara en komponent i helheten, också skulle kunna stå helt för sig självt. Utöver detta hade jag bestämt mig för att samtliga historier skulle koncentrera på någonting speciellt från ubåtskriget: hur det var att befinna sig i en ubåt när denna anföll eller anfölls; hur eskortfartygen arbetade för att bekämpa ubåtarna; hur det var att bli torpederad mitt ute på Atlanten; hur flyget bekämpade ubåtarna och så vidare. Kapitlen skulle slutligen vara kronologiska, det vill säga börja i den tidiga delen av kriget för att avslutas 1944.

Att köpa en bok där man redan känner till alla episoder är ju inte så frestande. Samtidigt kan välkända händelser vara spännande för dem som hört talas om dem, men inte studerat dem närmare. Därför skulle vi ha ett antal tämligen okända episoder blandade med några välkända historier, sådana som oftast nämndes i andra verk, men sällan beskrevs i detalj. Alla skulle få något som kunde intressera just dem. Det tog lite tid att få ihop allt detta och bestämma vilka berättelser det skulle vara. Till en början tänkte vi ha även Stilla havet med i boken, men det skulle göra alla andra målsättningar lite tunnare, så efter en tid inskränktes projektet till att endast beröra Atlanten och – i ett fall – Medelhavet.

Så vad är Havets vargar, ett akademsikt verk eller en roman? Beslutet att skriva med fiktiv dialog och uppdiktade scener – det som senare kom att kallas ”Tamelander-dramatik” – var ingenting vi bestämt oss för innan vi började. När jag gjort de första två kapitlen, sänkningen av Royal Oak och räddningsaktionen från ubåten Iride, hade jag haft tillräckligt med material för att göra berättelserna hjälpligt engagerande, även om någonting verkade saknas. Men när vi kom till den tredje delen blev det riktiga problem. Den beskriver Schepkes framgångsrika inbrytning i konvoj HX72. Vi hade en god bild av hur Schepke rört sig och även bra material från den brittiska sidan. Därmed var det möjligt att skaffa sig en tämligen god uppfattning om hur såväl ubåt som eskortfartyg och handelsfartyg manövrerat. Men det skulle leda till en mängd information om svängar hit och dit vilket var föga inspirerande – inte på långa vägar det vi ville åstadkomma.

Det är här som tekniken med scenuppbyggnad – som skulle komma att användas även i Waterloo och Dambusters – nyttjas för första gången. Genom att låta aktörerna på ubåtsbryggan tala med varandra och beskriva hur de agerar under anfallet, blir läsningen oändligt mer medryckande; detta utan att den övergripande historien om ubåtskriget påverkas. Här blev Jonas kunskaper på området oerhört viktiga, för de satte oss i stånd att göra ganska detaljerade beskrivningar av operationerna, någonting som markant höjde närvarokänslan. Vi skrev färdigt anfallet mot HX72 och var mycket nöjda med resultatet. De två första kapitlen omarbetades också en aning, även om det var i mycket liten utsträckning. Det var anmärkningsvärt hur mycket de vann på några få insprängda citat.

Att många av mina tidigare läsare, de som är inbitna historiefantaster, kunde bli besvikna stod ju klart redan från början, men hur skulle gemene man reagera? Detta drag skulle placera oss lite utanför den akademiska publiken, men göra att vi närmade oss den mer allmänna läsaren. Det var en målsättning som jag alltid haft: att sprida historien till den stora massan snarare än att lämna ett bidrag till den redan ”frälsta” gruppen, där medlemmarna sedan många år redan skaffat sig alla de positiva egenskaper som historieintresset ger en människa. Samspråk med Historiska Media visade att de fann uppslaget acceptabelt. Det var inte så att de jublade, men de var inte negativa heller. Det var någonting nytt; värt att prova. Vi bestämde oss för delvis fiktiva scener.

Jag utgår från att de flesta som läser detta redan är förtrogen med ovan nämnda böcker och vet vad jag talar om, men för den som ännu inte läst dem har jag lagt in ett lite längre exempel i ”ur boken” ovanför. Om det varit någon av mina tidigare böcker hade detta parti troligtvis delats upp i två: en där situationen beskrivits och en där anfallsrutinen förklarats. Så brukade jag göra. Nu – med ovan nämnda teknik – kommer samma information läsaren till del, men beskrivningen blir mer följsam, för händelseförlopp, situation och tekniska detaljer vävs samman med samtalet mellan Suhren och Webendörfer som bindemedel. Vid intervjuer av personer som läst våra böcker har jag ofta hört att många helt enkelt hoppar över avsnitt med tekniska detaljer eller historiska fakta för att i stället koncentrera på händelseförloppet. Här blir detta tillvägagångssätt varken möjligt eller nödvändigt, eftersom de tre sakerna är ett och samma. Läs gärna och se hur ni upplever det.

När jag skriver det här minns jag en som upplevde tekniken väldigt starkt. Lisa Wilhelmsson, vår redaktör på Historiska Media, berättade någon gång för mig att Havets vargar på sätt och vis var den svåraste bok hon arbetat med. När jag lite bekymrad frågade varför det, avslöjade hon att scenerna nere i ubåtarna många gånger hade gjort henne så upprörd att hon tvingades ta pauser. Ibland tänkte hon på dem hon arbetat med på kvällarna så att det var svårt att sova. Jag fann detta lite förvånande för jag hade ju haft henne som redaktör för både Slaget om Västeuropa och Malta. Hon borde väl ha fått en viss vana av att läsa om krig? I de böckerna hade hon emellertid haft lättare att hålla ett visst avstånd till det hon arbetade med. Närheten till individerna och de klaustrofobiska situationerna i Havets vargar gjorde sådan distans betydligt svårare. Det var ett av de första tecknen på att tekniken fungerade, även om det inte hade varit vår avsikt att störa Lisas nattfrid.

En sak som någon nämnde efter att Havets vargar kommit ut, var att Jonas och jag hade gjort det bekvämt för oss. Eftersom vi skrev halvfiktivt behövde vi väl inte göra så mycket research? Ingenting kan vara mer fel. Den ursprungliga forskningen, den som behövs för den övergripande historiska bilden, var fortfarande exakt densamma. Så i själva verket var det inte frågan om mindre forskning, utan mer. ”Tamelander-dramatiken” gjorde texten långt mer tredimensionell än på det tidigare sättet jag skrivit historia. Nu räckte det inte längre med att konstatera att en aktör befann sig ombord på till exempel en jagare, kanske på bryggan eller vid en av pjäserna. För att scenen skulle bli levande var man tvungen att veta vad aktören såg, hörde, kände eller hur han på annat vis upplevde en situation. Vilka instrument fanns vid hans station, vart ledde dörrarna i skotten, vilka personer befann sig i närheten? Det var också viktigt att försöka skaffa sig en bild av hurdana de olika aktörerna var. Arbetet blev knappast lättare; det blev långt mer omfattande.

Till en början var jag givetvis lite valhänt när jag byggde upp scenerna, men snart började det flyta på riktigt bra. Själva författandet nådde en ny nivå. Jag var lite som en verkstadsarbetare inom fordonsindustrin – efter att i flera år suttit i en enskild del av fabriken med en viss del av motorn – som plötsligt fick komma ut i stora monteringssalen och jobba med hela bilen. Givetvis hade jag här stor nytta av att tidigare ha skrivit Om fienden kommer. Även partier som byggde uteslutande på dialogen gick att göra utan några problem. Om någon har läst PDF-versionen av Om fienden kommer kanske han eller hon slogs av insikten att det fanns en viss likhet med kapitel 5 i Havets vargar. Det är helt korrekt. När jag skrev den förra använde jag Baker-Creswells anfall mot U-110 som mall för Hatchets anfall mot den tyska ubåten i romanen. Det var lite som övning kontra skarpt läge och när jag nådde fram till kapitlet om Primrose i Havets vargar var det lätt att skriva något som jag redan repeterat tidigare. Jag till och med ”lånade” några rader ur romanen, även om den senare delen av manusbearbetningen kanske gjorde att detta inte längre syns.

Vartefter jag koncentrerade mig på berättelserna, skrev Jonas lite om ubåtskrigets förhistoria och satte sedan ihop en mängd större partier om vapenteknik och utveckling, taktiska doktriner och ovationer. De lades in i episoderna och jag filade på skarvarna så att texten skulle flyta utan hinder. Därefter började Jonas att syna mina berättelser, där han lade till saker som hade att göra med arbete och rutiner på ubåtar och ytfartyg, snyggade till kommandon och order i dialogerna, samt checkade så att landkrabban Tamelander inte hade fått något helt om bakfoten. Det var väldigt roligt.

Vid denna tid kom även Johan Lupander, som jag nämnde i artikel fyra, in i bilden igen. Jag kontaktade honom och frågade om han hade intresse av att läsa en av våra böcker innan den publicerades. På det viset skulle han ju få en chans att ge oss sina åsikter medan det ännu var möjligt att påverka det som skulle stå i boken. Johan var positiv till detta och gav oss många råd medan arbetet fortsatte fram mot datum för manusinlämning. Det var i denna veva som Johan berättade att han hade planer på att skriva en bok om Midway och frågade mig om jag kunde rekommendera honom för Martin. Det var det minsta jag kunde. Resultatet av detta kan ni läsa i Johans artikel om sitt eget författarskap här.

Som alltid var där frågan om kartorna. Det fanns emellertid inget behov av att rita en stor mängd sådana, eftersom striderna ägde rum ute på havet. Därför nöjde vi oss med att ha en större karta över hela Atlanten, där förlusterna i handelstonnage för de allierade och antal ubåtar för tyskarna fanns angivna år för år. Vi satte också ut positionerna för våra respektive kapitel. Här skedde en liten miss. I stället för att ange vad kapitlet hette, skrev vi helt sonika in dess nummer. När dessa sedan föll bort i manuset, blev det svårt att relatera till texten via kartan. Utöver kartorna lade vi också in ett antal skisser där man kunde se hur en konvoj såg ut, få förklaringar till ubåts- och ytfartygsterminologi, samt lite översiktligt om de bägge sidornas taktik.

I ett avseende skulle Havets vargar se en nedskärning på en punkt där jag tidigare varit väldigt ivrig – detta gällde bilder. Som jag nämnt i en tidigare artikel om våra böcker anser jag att en historiebok skall ha en kombination av text, kartor, bilder och ett bra omslag. Här blev jag emellertid tveksam till detta med bilder. Visst kunde vi ha porträtt på Schepke, en propagandabild på Prien, ubåtar på väg ut mot Atlanten från St. Nazaire och så vidare, men jag tyckte att det fanns en liten nackdel med detta. Med tanke på boken skönlitterära prägel misstänkte jag att fotografier tagna vid andra tillfällen än under de få timmar då episoderna utspelades, ofta nattetid, skulle få en negativ inverkan på läsaren. När man läser ”normal”, faktaspäckad historia, sysselsätter sig hjärnan främst med att lägga in och sortera data. I det skönlitterära fallet sker även en annan, mer aktiv process, nämligen att hjärnan bygger upp en spegelbild i läsarens huvud av det som författaren beskriver. Här är självfallet varje läsares bild annorlunda än alla andras, eftersom varje individ bygger upp den utifrån sina egna förutsättningar och erfarenheter. Min farhåga var hursomhelst att en samling fotografier i boken snarare skulle försvåra denna process än hjälpa upp den, eftersom läsaren då fick en mängd ”måttstockar” gentemot vilka hans eller hennes fantasi måste mätas. Att ha med bilder skulle därför inte bara konkurrera med denna fantasi, utan kanske också förstöra den. Jag minns att Lisa var lite förvånad över detta lappkast från min sida, men hon hade inga invändningar.

Jag nämnde omslag? Jo, även här krigades det lite. Eftersom Havets vargar närmade sig det skönlitterära, såg jag allt större skäl att ha en tilltalande framsida. Härmed inleddes min tredje strid för ett innehållsanpassat omslag (jag hade inte opponerat mig i fallet Bismarck). Jag förlorade som alltid; började faktiskt bli lite van vid nederlag. Men … vulneratus non victus. Jag slipade helt enkelt värjan för nästa duell. Som kuriosa kan jag visa några försök till omslag som har överlevt från denna tid. Det första (det var mycket tidigt där ingen titel ännu fanns) var ett av mina förslag. Färgen och typsnittet kan förstås diskuteras, men jag gillade Robert Taylors målning. Det andra var en senare version, sedan det fastslagits från Historiska Medias håll att målningar var ”verboten”. Den bild som senare valdes var jag inte helt nöjd med. Vid första anblick ser man en ubåt som seglar mot en okänd, mörk horisont. Det hade varit utmärkt om det slutat med det. Men vattenkaskaden bortom ubåten och killarna som hukar i tornet börjar berätta någonting som aldrig får sitt svar.

En sista sak som kan vara värt att nämna är att vi hoppade över källhänvisningar i notapparaten. Till en början lade jag ut dem av ren hävd. De flesta av episoderna byggde på dock våra egna bedömningar av ett stort antal källor och jag började finna det textslukande att redogöra för varifrån varje uppgift emanerat. Till detta kom att vi även var tvungna att skilja de fiktiva inslagen från de faktiska. En omfattande notapparat av detta slag höll på att leda till just den akademiska framtoning av boken som vi försökt undvika. Så källnoteringarna i noterna ströks. Vi hade noter bara så länge de tillförde ytterligare information relevant för episoden.

Havets vargar: dramatiska ubåtsepisoder från andra världskriget släpptes till handeln i slutet av oktober 2005. Vi var spända att se hur upplägget skulle bemötas, men vi gick nu in i perioden där media hade börjat ledsna på böcker om andra världskriget. I följd därav var recensionerna få. De som gjordes var de flesta emellertid positiva till experimentet med halvfiktiva scener och valet att berätta via ett antal småhistorier, även om någon skribent reserverade sig beträffande förlusten av den historiska exaktheten.

Havets vargar innehöll många förändringar från de tidigare böckerna: jag skrev med Jonas för första gången, boken var uppbyggd av fristående episoder som bildade en helhet och halvfiktiva scener och dialoger gjorde sitt inträde. Om de tidigare böckerna alla hade utvecklats i en ganska bestämd riktning, öppnade Havets vargar flera alternativ inför framtiden. På så sätt var det en viktig bok!

Stort tack till de som hjälpt oss med Havets vargar. Dessa är: Johan Lupander, Per Edling, Mikael Larsson, Johanna Larnhed, Henric Edwards, Niklas Zetterling, Jan-Åke Berg, Magnus Tamelander, Alfred Price, Cristiano D'Adamo, Jonny Bertilsson, Jorge Dougnac, Håkan Ahl, Peter Ekedahl, John Rayner och Lawrence Paterson.




* * *



Havets vargar Audiobok

Havets vargar finns även att få som Audiobok, uppläst av Bruno Årfors. På elva CD-skivor och med en speltid på sammanlagt 14 timmar, kan man följa Joachim Schepkes, Otto Kretchmers, Donald Macintyres och John Walkers öden under några av deras mest uppseendeväckande strider om handelsrutterna på Atlanten. Med en berättarteknik som kan matchas av få, lyckas Bruno Årfors förmedla den rätta spänningen när ubåtarnas besättningar stänger sina tornluckor och försvinner ned i en värld som endast ett fåtal kan undgå att fascineras av.

Att höra i stället för att läsa berättelserna ger en extra dimension till innehållet och har även den fördelen att lyssnaren kan syssla med någonting annat och ändå ta till sig de spännande episoderna i Havets vargar. Konceptet Audiobok har sett ett stort uppsving de senaste åren, inte minst i samband med den lika snabba spridningen av små MP3-spelare, som gör att lyssnaren kan medföra sina "böcker" på resor, under joggingturen eller vid andra tillfällen då lyssnandet annars kunde ha varit svårt. Havets vargar är en av de första historieböcker som ges ut som Audiobok.

Ett smakprov från Audioboken finns här.

Fakta
Författare: Michael Tamelander, Jonas Hård af Segerstad
Uppläsare: Bruno Årfors
Förlag: Historiska Media
Inspelning: Iris Intermedia
Utgiven: 2006
Antal CD-skivor: 11
Speltid: 14 timmar







Gå till:

Bok 1
Avgörandets ögonblick: invasionen i Normandie 1944.

Bok 2
Den nionde april: Nazitysklands invasion av Norge 1940.

Bok 3
Slaget om Västeuropa: flygkrig, strategi och politik sommaren 1940.

Bok 4
Malta: kriget i Medelhavet 1940-1942.

Bok 5
Bismarck: kampen om Atlanten.

Bok 6
Havets vargar: dramatiska ubåtsepisoder från andra världskriget.

Bok 7
Tirpitz: kampen om Norra ishavet.

Bok 8
Andra världskriget år för år

Bok 9
Waterloo: Belgien 1815.

Bok 10
Dambusters: historien om operation Chastise, 1943.

Bok 11
Genombrottet: Operation Cerberus, 1942.