BISMARCK

Kampen om Atlanten

av

MICHAEL TAMELANDER och NIKLAS ZETTERLING


NORSTEDTS




Fakta
Författare: Michael Tamelander och Niklas Zetterling
Förlag: Norstedts
Utgiven: 2004
Antal sidor: 310
Översatt: Norska, danska, finska, engelska

Lyssna på ett smakprov ur boken


Förlagets text: Historien om det 50 000 ton tunga slagskeppet Bismarck, det största krigsfartyg världen någonsin skådat, tillhör de mest mytomspunna händelserna under andra världskriget. Hon var ett ingenjörsmässigt underverk när hon sjösattes i februari 1939. Med sin eldkraft och banbrytande teknik skulle Bismarck betvinga den brittiska marinens numerära övermakt och stoppa de allierades viktiga konvojtrafik över Atlanten. Bismarck lämnade kajen i Gotenhafen på natten till den 19 maj 1941. Trots alla försiktighetsmått iakttogs hon snart av norska motståndsmän som genast rapporterade till London. Utanför Bergen upptäcktes hon av ett brittiskt spaningsplan, men ett dygn senare, när nästa flygplan flög över bukten, var hon borta. De brittiska slagfartygen Hood och Prince of Wales sändes ut för att sänka henne. Denna skildring av den dramatiska jakten bygger på ögonvittnens redogörelser samt på den allra senaste militärhistoriska forskningen. Bismarck. Kampen om Atlanten inleds med en grundläggande redogörelse för den marina utvecklingen fram till de stora slagskeppens era och avslutas med en spännande skildring, timme för timme, av den ödesdigra jakten över Atlanten som slutade med att det moderna krigsfartyget oskadliggjordes. Michael Tamelander, militärhistoriker, och Niklas Zetterling, Försvarshögskolan, har tidigare givit ut Avgörandets ögonblick och Den nionde april tillsammans. Zetterling har även skrivit Slaget om Kursk (med Anders Frankson) och Michael Tamelander Slaget om Västeuropa.


Ur boken: På Hood tog man emot Suffolks första signal sedan hon återfått kontakten med glädje. Denna upprymdhet dämpades emellertid när man gjort en ordentlig bedömning av situationen. Rapporten inkom klockan 03.47. Efter att ha studerat de två kryssarnas rapporter och pejlat deras signaler, kom man till slutsatsen att den tyska eskadern var mycket nära – runt 13 distansminuter enligt beräkningarna – men den låg inte norr om Hollands position som man hoppats, utan nordväst om denna. Istället för att befinna sig söder om Lütjens låg Holland mer parallellt med honom på fiendens babords bog. Såvida tyskarna inte gjorde någon manöver som placerade dem i ett ogynnsamt läge fanns det inte längre någon möjlighet att anfalla som Holland tänkt. Hans plan hade därför gått i stöpet.

Holland beordrade 28 knops fart och genomförde två kursändringar om sammanlagt 40 grader åt styrbord. Fortare kunde inte Prince of Wales gå, men denna färdriktning skulle med nuvarande fart föra dem i kontakt med Lütjens eskader. Sikten var fortfarande dålig, men än så länge fanns inget som tydde på att tyskarna var medvetna om de brittiska slagfartygens närvaro. Dålig sikt kunde fortfarande göra det lättare för dem att undvika strid på långa avstånd. Avgörande var emellertid att Wake-Walkers kryssare nu kunde hålla honom underrättad om tyskarnas position, kurs och fart.

Efter att ha tagit sig en kort tupplur väcktes många av Hoods besättningsmän nu av fartygshögtalaren som talade om att strid var att vänta inom kort. Männen intog åter sina positioner. Springande steg hördes i lejdarna och det small när dörrar och luckor till vattentäta skott stängdes. Under kanontornen brummade hissarna när korditsäckarna fördes upp för att vara nära till hands när pjäserna skulle omladdas efter de första skotten. Korpral Bob Tilburn, som var stationerad vid en av 10,2 centimeterspjäserna på babordssidan, funderade över det okända som låg framför honom. ”Vi var så beredda som vi kunde bli”, mindes han. ”Vi visste att det skulle komma att bli förluster – men det skulle drabba andra, inte en själv. Ingen trodde att Hood kunde sänkas, men det skulle bli förluster, det var vi alla överens om.”

På Prince of Wales talade kommendör Leach till sina män och sade att han förväntade sig att vara i strid inom kort. Därefter kom fartygsprästen till högtalaren: ”Käre Gud, du vet hur upptagen jag kommer att vara idag”, predikade den entoniga, metalliska rösten. ”Men om jag skulle glömma dig, ber jag dig att inte glömma mig.”

Vädret klarnade något. I öster fick det första gryningsljuset de låga molnen att tona i rosa och himlen ljusnade från svart till blått. Men det var fortfarande en morgon med hårt väder. En grov sjö rullade in från nordost – fick höga kaskader att slå över de förliga kanontornen på de brittiska slagfartygen – och i väster var molnmassan ännu tät, lovande mer regn och troligtvis mer snö. På Hoods brygga pågick inga samtal. Alla stirrade mot horisonten i väster. Klockan 05.30 ropade en av männen uppifrån utkiksmärsen: ”Larm, styrbord, grön 40!” Man hade upptäckt en misstänkt skugga på cirka 27 000 meters avstånd, 40 grader styrbord om Hoods färdriktning. Observationen bekräftades strax därpå. Det var Bismarck.

”Gör fienderapport”, sade Kerr med låg röst till navigationsofficeren, nästan som om fienden skulle höra honom om han talade för högt. ”Ilmeddelande till amiralitetet och chefen för Home Fleet.” Navigationsofficeren dikterade meddelandet till signalbefälet, lade till fiendefartygens kurs och avstånd samt den egna positionen, kursen och farten. Signalbefälet skrev ned meddelandet på sitt orderblock och repeterade det sedan genom talröret till radiohytten. Kort därpå kom bekräftelsen att meddelandet blivit avsänt.

Ted Briggs, som knappt visste att uthärda spänningen på bryggan, kunde inte längre hålla tyst. ”Hur länge tror ni att det här kommer att hålla på, sir?”, viskade han till ett av underbefälen som stod intill, en fråga som han senare skulle minnas som ganska enfaldig. Underbefälet kastade en förvånad blick på honom och svarade sedan med vänlig röst: ”Jag tror det är över om ett par timmar, Ted.” Han skulle få helt rätt.

Striden mellan de två största örlogsfartyg världen dittills skådat skulle just börja.

Michael om Bismarck – del 5 i berättelsen om böckerna: Bismarck markerar två större förändringar i min produktion av böcker. Den första är att Bismarck blev den första boken som beskrev ett ämne som var relativt avgränsat i tid. De tidigare böckerna hade alla spänt över längre perioder, i fallen Avgörandets ögonblick och Malta över flera år. Slagskeppet Bismarcks resa varade endast i lite över en vecka, så skildrandet av denna episod skulle ofrånkomligen bli annorlunda än tidigare. Det andra som var nytt var att jag skiftade förlag från Historiska Media till Norstedts och att jag åter skrev med Niklas. Låt oss börja med att syna den senare förändringen.

Bismarck började inte som ett bokprojekt. I stället var det Niklas som hade planer på att göra en simulering om slagskeppets operation på Atlanten i maj 1941. Idén var att han skulle agera spelledare med ett antal spelare under sig. De senare skulle utgöra sjöbefälhavarna och staberna i land. Niklas skulle konstant uppdatera situationen, kanske med några timmars intervall. Samtidigt skulle spelarna agera och ge direktiv utifrån vad var och en av dem kunde se; radiomeddelanden skulle simuleras via mail spelarna emellan. Syftet var att studera hur ovissheten påverkade de olika aktörernas agerande. Det var saken i korthet, men efter en tid hamnade projektet i malpåse. Jag har konsulterat min loggbok för att se om det står någonting om när det här var. Dessvärre kan jag inte hitta någon notis om det, så jag tillskrev väl inte projektet någon större betydelse vid tillfället. En gissning som Niklas stöder är dock att det var i början av 2002, medan jag höll på med de inledande partierna av Malta. Niklas hade hursomhelst samlat på sig en hel del material för spelet och även tillverkat omfattande sjökort att använda.

Jag var den som först slogs av tanken att man kunde göra en bok om operation Rheinübung. Det var ett spännande ämne och Niklas hade ju redan gjort en del research. Det skulle också vara kul att skriva i par igen. Han var inte så intresserad till en början, men jag gjorde som Cato den äldre och nämnde saken i föregående varje gång jag språkade med honom. Till slut blev det en vana som jag gjorde av hävd snarare än av engagemang. Därför blev jag nog lite förvånad när han i början av september plötsligt visade ett märkbart intresse. Exakt vad som fått honom att ändra sig minns jag inte, men han skulle ta saken under aktivt övervägande.

Snart började saker att hända. Niklas hade beslutat sig för Bismarck och fört ämnet på tal med Martin Kaunitz på Norstedts. Samtidigt hade den senare visat intresse att få ge ut en nyutgåva av Avgörandets ögonblick (se artikel om bok 1). Nästa gång jag talade med Niklas kunde han meddela, inte bara att han beslutat skriva med mig igen, utan också att han talat med Martin om det och att vi skulle ha ett möte om bägge titlarna. För att göra det än mer spännande hade Martin frågat Niklas om jag fortfarande hade planer på Waterloo.

Vi träffades hemma hos Niklas den 1 oktober 2002. Det var ett givande möte för alla parter. På grund av olika förhållanden kunde ingenting beslutas förrän vissa saker klarats upp, men principbeslut fattades att Norstedts skulle ge ut Avgörandets ögonblick om Atlantis släppte rättigheterna, att Niklas och jag skulle skriva Bismarck med Norstedts som sannolikt förlag och att Martin hade fortsatt stort intresse för Waterloo. Jag sade givetvis att jag inte kunde ge annat än mycket vaga löften, då jag fortfarande ansåg mig ha Historiska Media som huvudsakligt förlag. Martin visade stor förståelse för detta.

Vad skulle jag göra nu? Niklas hade ju redan dragit in Norstedts i Bismarckprojektet och efter de erfarenheter han haft med dem i samband med Kursk skulle han vara ovillig att skifta till Historiska Media även om jag bad honom. Till detta kom att nyutgivningen av Avgörandets ögonblick kanske skulle äventyras om vi gav Bismarck till Historiska Media. Dessutom lurade också Waterloo i bakgrunden, en bok jag ville skriva mer än någonting annat. Kanske skulle beslutet om Bismarck vara avgörande för mina möjligheter att någonsin göra en avstickare till Napoleontiden? Jag våndades en tid utan att kunna bestämma mig för hur jag skulle göra. Sent omsider tog jag emellertid kontakt med Björn och informerade honom att jag tänkte skriva Bismarck med Niklas och att det skulle bli Norstedts denna gång.

Den första större förändringen med Bismarck hade som sagt varit att jag nu skulle skriva för Norstedts. Den andra var den nämnda minskningen av den tidsrymd som boken skulle komma att spänna över. Förvisso fanns här en förhistoria om slagskeppen och även tyskarnas kryssarkrig, men huvuddelen i boken skulle ändå behandla det tyska slagskeppets första och enda resa. Jag märkte snart att detta inte var något som helst problem för mig. Faktum var att jag trivdes som fisken i vattnet med att skriva på denna detaljnivå. Därför gav jag mig i kast med sjöstriderna medan Niklas koncentrerade sig på den mer övergripande bilden och analyserna. Det passade oss bägge.

En sak som jag snart märkte och som säkerligen även Niklas kände av, var att när vi nu var ett team igen försvann lite av den tidigare friheten att göra som man ville. I många fall var man tvungen att höra med den andra parten innan man gav sig i kast med någonting och det var inte alltid vi var överens. Under Slaget om Västeuropa och Malta hade jag ju i allt större utsträckning börjat skriva böckerna som ihållande berättelser, där själva storyn i sig varit väldigt viktig för mig och där varje del i boken hade ordentliga inledningar och slut. Niklas sätter i första hand värde på fakta, analyser och slutsatser. Ibland kolliderade dessa strävanden. Även om det bitvis kunde vara lite jobbigt, var det helt klart till fördel för boken. När vi bägge kämpade hårt för det var och en ansåg viktigt och gav efter på punkter vi tyckte var mindre betydelsefulla, skedde en slags finslipning av den slutliga produkten.

En aspekt av själva skrivandet som skilde Bismarck från våra tidigare böcker var sättet på vilket vi skrev den. Vi beslutade oss tidigt för att Niklas skulle ta hand om förhistorien och rörelserna mellan slagen, medan jag skulle koncentrera mig på sjöslaget mellan Bismarck och Hood, flyganfallen och slutstriden. När man har hållit på med en bok en tid infaller alltid en viss trötthet; man vill börja med någonting annat. Eftersom jag ansåg att den sista striden krävde lite extra i drama och detalj, beslutade jag mig för att börja i den änden, medan ämnet ännu kändes fräscht för mig. Av denna anledning kom det sig att Niklas och jag började arbeta i varsin ände av boken. Han skrev framåt, från de första operationer de tyska slagskeppen gjorde i sin kryssarkrigföring, till förberedelserna för att låta Bismarck gå till sjöss. Samtidigt skrev jag baklänges och när slutstriden var färdig, fortsatte jag i omvänd ordning med jagarnas anfall, flyganfallen och slutligen striden mot Hood. Först här överlappade vi varandra och processen att foga samman delarna började.

För att tillfälligtvis lämna ämnet hur jag och Niklas arbetar tillsammans, ska jag i stället gå över till en fråga jag ofta fått – hur lägger jag upp mitt eget skrivande tidsmässigt? Sanningen är att jag måste följa ett tämligen strikt arbetsschema om jag ska klara att ha två arbeten samtidigt. Själva skrivarprocessen kan delas in i tre överlappande faser och den tar upp mycket av den tid som ligger utanför det ordinarie arbetet. Jag jobbar tre vardagar samt lördag i fotobutiken. Bokskrivandet sker under de resterande två vardagarna och söndag. Till det sista kommer också några timmar under lördag morgon, innan jag går till jobbet och resten av familjen ännu sover. På det hela taget kan man säga att de två arbetena tar upp ungefär 30 timmar i veckan vardera, vilket gör att en normal arbetsvecka för mig oftast omfattar cirka 60 timmar eller mer. Till detta kräver de tre barnen, av vilka den minsta i skrivande stund är fyra år gammal och den äldsta ännu inte nått tonåren, en hel del av den tid som blir över. Det är därför nödvändigt att Jessica bär det tyngsta lasset av arbetet i hemmet, vilket är ganska jobbigt för henne då hon varje vardag också måste pendla till Stockholm. Alltså – familjen Tamelander har ett ganska tajt schema!

Själva skrivandet då – hur går det till? Jag nämnde just tre överlappande faser. Den första gäller att samla fakta, den andra att bearbeta dessa fakta och den tredje är att skriva ned dem. För många blir boken till när författaren sitter vid ordbehandlaren och det klickar om tangenterna. Den tredje fasen är dock det som minst har med tillkomsten att göra. De första två faserna, framförallt den andra, är långt mer betydelsefulla. Att skriva en historiebok utan att ha en massa uppgifter är givetvis omöjligt. Därför präglas den inledande perioden av varje bok av en hel del läsande. På grund av de tidsproblem som jag beskrev ovan, är det helt omöjligt för mig att resa till olika arkiv, därför arbetar jag främst med andrahandskällor. Undantagen är när jag jobbar med Niklas, för han reser ofta till nämnda arkiv eller så hjälper han mig att få fram speciella dokument genom att beställa dem. På senare tid har även Internet blivit allt bättre som informationskälla, då många värdefulla arkivdokument har gjorts tillgängliga att ladda ned. Även om starten på varje projekt mycket handlar om informationssökande, börjar jag som regel skriva texten omedelbart. Hursomhelst äger läsningen oftast rum på söndagarna, på kvällarna de dagar jag arbetar eller under lunchrasten på jobbet.

Den andra fasen, bearbetningen, är den viktigaste och den sker egentligen på alla lediga stunder. Jag går till arbetet varje dag – en dryg timme fram och tillbaka – vilket ger god tid till funderingar. Mycket av en bok ”tillverkas” under denna sträcka. En annan mycket bra tid är när jag motionerar. Då brukar idéerna fullkomligt forsa in i huvudet på mig och jag tror att denna inspiration har att göra med att hjärtat pumpar syre genom skallen snabbare än under vila. Jag tar en motionsrunda en eller två gånger i veckan. I övrigt gäller det att ta vara på några minuter här och några minuter där. Ibland måste jag ta fram en bit papper och skriva ned något för att inte glömma det senare. Betydelsen av bearbetningen har varierat med åren. Under de första fyra böckerna var den kanske mindre viktig, för sträckan mellan fakta och text var kortare. När man väl hade informationen tillgänglig var det mest att tänka ut var den skulle in kronologiskt och på vilket sätt den skulle presenteras. När vi började med Bismarck, med en tätare och mer detaljrik handling, blev bearbetningen plötsligt mer betydelsefull. Det var med ens viktigt att läsaren skulle kunna följa de aktörer som med jämna mellanrum dök upp på fartygen och jag var också tvungen att bilda mig en uppfattning om hur det såg ut i och på slagskeppen. Bearbetningen skulle bli än mer vital under min kommande bok, men jag ska återkomma till det i nästa artikel.

Den sista fasen, att skriva ned texten i manusfilen, äger som regel rum under de två vardagar då jag inte är på jobbet. Det mest effektiva är om jag har samlat fakta och bearbetat denna de föregående veckorna, så att jag snabbt kan komma igång och arbeta utan avbrott. Jag nämnde ”överlappande”. Då menade jag inte nödvändigtvis att faserna följer varandra steg för steg och sedan börjar om från början. Snarare att jag en specifik vecka skriver ned sådant som jag bearbetade veckan före, vilket i sin tur lästes in två eller tre veckor tidigare. Om jag hela tiden skulle läsa, bearbeta och nedteckna med omedelbar verkan, skulle hela processen bli väldigt känslig för avbrott. Med ett överlappande system blir detta mindre riskabelt. Tappar jag en dag avsedd för faktainsamling, kan jag helt enkelt forcera läsningen under någon av de kommande dagarna, eftersom bearbetningen skall ske kommande vecka och nedskrivningen veckan därpå. Det gäller dock att ha huvudet lite på skaft, för man jobbar ju med tre skilda delar av texten samtidigt.

Nu har jag här beskrivit som någonting väldigt konkret någonting som i själva verket är väldigt abstrakt, men jag hoppas att ni som läser det ändå får ett hum om vad jag menar. Om systemet är mindre känsligt för små avbrott är det dock sårbart för längre sådana. En veckas svår förkylning kan ofta leda till behovet av total omstart, varför denna vecka kan orsaka många veckors försening. Helst ser jag emellertid att det inte blir några avbrott alls och om det är någon helg som bokas upp för kalas, kortare resa eller celebert besök, blir jag väldigt irriterad om jag inte får veta det minst en vecka i förväg. Många gånger har jag jobbat med någonting bara för att få se det gå i spillror när några oväntade avbrott infinner sig med kort intervall.

Nåväl, låt oss gå tillbaka till själva boken och i stället kika lite på hur det gick med kartorna. Här var vi nu tillbaka på ruta ett. Martin ville definitivt att Norstedts grafiker skulle ta hand om den detaljen. Det blev nog lite strid här. När nyutgåvan av Avgörandets ögonblick släpptes – med kartor gjorda av Norstedts – insåg jag att man hade bytt ut de ordinära truppsymbolerna mot figurer, ungefär som om det rörde sig om ett dataspel. Anledningen bakom detta var tydligen att det ansågs lättare för en ovan läsare att förstå vad saker och ting betydde om symbolen liknade det mest framträdande föremålet inom förbandet. Det såg ut som om någon vällt ut en mängd trafikmärken över kartorna av misstag. Nu var nyutgåvan av Avgörandets ögonblick någonting som vi inte lagt oss i så mycket, bortsett från ändringarna i grundmanuset. Bismarck var en annan sak och framförallt jag fasade för att få se en upprepning av denna körskola. Det blev därför en kompromiss. Jag gjorde kartorna som rörde de delar jag skrivit samt de sex översiktskartorna och förlagets folk snyggade sedan till dem.

Det var här Dominique Lemaire kom in i bilden. Denne hade en hemsida om flottorna från andra världskriget och hade gjort ett enormt antal fartygssilhuetter, så att varje typ skulle ha en egen grafik. Vi fick använda dessa symboler med enda krav att hans arbete erkändes i boken. Vi sparade härigenom mycket tid och symbolerna gav inte bara läsaren en känsla för numerärerna utan även storleken på fartygen, någonting som trafikmärkena i Avgörandets ögonblick knappast kunnat åstadkomma (notera att kartan till höger är ett av mina original; de skulle bli lite annorlunda i boken).

En annan person som jag vill nämna, vilken har haft inverkan på nästan alla mina böcker, är Mikael Larsson. Vissa vänner eller bekanta har man stött på under omständigheter som gjort bekantskapen lite förbestämd. Det kan vara skolkamrater, arbetskollegor, grannar eller föräldrar till barnens klasskamrater. Andra träffar man lite av en slump. Mikael var helt enkelt en av kunderna i den affär där jag arbetar. För en tid sålde vi dataspel och jag kom vid flera tillfällen i samtal med Mikael om strategiska sådana. Någon gång bestämde vi oss för att provspela Norm Kogers Operational Art of War via PBEM (Play-by-E-mail). Det startade en längre tids spelande och ni som läst de tidigare artiklarna har kanske noterat Mikaels namn i tacklistorna. Han har läst alla manus sedan Slaget om Västeuropa och rökt ut många stavfel, syftningsfel och påpekat var jag varit otydlig. Han har blivit lite av en klippa att luta sig mot och gör att manusen blir lite snyggare när de lämnas till förlagen.

Huvuddelen av arbetet med Bismarck ägde rum under år 2003, samma år som Malta och nytrycket av Avgörandets ögonblick släpptes. Det här var också det år då inkomsterna från skrivandet plötsligt steg till rent makalösa proportioner. Betalningen från försäljningen av Slaget om Västeuropa damp ned i plånboken, följd av förskottet för Bismarck. Samtidigt trycktes Avgörandets ögonblick i allt fler exemplar. Upplagan fördubblades först; sedan tredubblades den vartefter boken steg från 6 000 till 18 000 tryckta. Det blev inte sämre av att jag fick mitt första stipendium från Författarfonden, varför min inkomst från böckerna detta år var dubbelt så stor som min ordinarie lön. Givetvis var det så att det skulle komma år då författandet inte gav mycket överhuvudtaget, därför var det väldigt viktigt att dessa pengar förvaltades väl. För en sketen liten butiksnasare som jag, vilken sällan brukade ha mer än några hundra kvar före varje lönedag, var det här emellertid rätt spännande!

Bismarck kom ut i februari 2004. Den var aningen mindre till omfånget än Malta varit, så kanske eran med monsterböcker var över? Nej, det var den ju inte. Det skulle komma att bli värre, mycket värre. En sak som dock var tydligt var att vi hade gjort Bismarck på ett alltmer professionellt sätt. Inte i någon av de tidigare böckerna hade vi vetat exakt var vi skulle hamna när vi startade. Denna gång hade jag och Niklas satt oss ned och bestämt hur boken skulle byggas upp och hur mycket textutrymme varje parti skulle tilldelas. På det hela taget blev Bismarck just det vi hade föresatt oss. Detta i kombination med de stora inkomsterna året före var ganska tillfredsställande. Skrivandet började alltmer att likna ett riktigt arbete!

Stort tack till de som hjälpt oss med Bismarck. Dessa är: Anders Frankson, Jonas Hård af Segerstad, Mikael Larsson, Dominique Lemaire, Frank Nägler och Anders Stäfberg.







Gå till:

Bok 1
Avgörandets ögonblick: invasionen i Normandie 1944.

Bok 2
Den nionde april: Nazitysklands invasion av Norge 1940.

Bok 3
Slaget om Västeuropa: flygkrig, strategi och politik sommaren 1940.

Bok 4
Malta: kriget i Medelhavet 1940-1942.

Bok 5
Bismarck: kampen om Atlanten.

Bok 6
Havets vargar: dramatiska ubåtsepisoder från andra världskriget.

Bok 7
Tirpitz: kampen om Norra ishavet.

Bok 8
Andra världskriget år för år

Bok 9
Waterloo: Belgien 1815.

Bok 10
Dambusters: historien om operation Chastise, 1943.

Bok 11
Genombrottet: Operation Cerberus, 1942.