SLAGET OM VÄSTEUROPA

Flygkrig, strategi och politik sommaren 1940


av

MICHAEL TAMELANDER


HISTORISKA MEDIA




Fakta
Författare: Michael Tamelander
Förlag: Historiska Media
Utgiven: 2002
Antal sidor: 480
Översatt: Danska


Lyssna på ett smakprov ur boken


Förlagets text: Våren 1940 tillträder Winston Churchill som premiärminister i Storbritannien samtidigt som Paul Reynaud förlorar greppet om sin regering i Frankrike. Hitler slår till och krossar Holland, Belgien och Frankrike på knappt en månad. Storbritannien avvisar Tysklands fredstrevare och Hitler beordrar förberedelser för en landstigningsoperation i England. Den får namnet Seelöwe. Slaget om Västeuropa skildrar angreppet mot Frankrike 1940, då tyska och allierade möts i ett rasande flygslag. Samtidigt blir relationerna mellan de franska och brittiska regeringarna allt mer ansträngda. Vi får följa tyskarna inför operationen Seelöwe och flygangreppen mot England. Michael Tamelander begränsar sig inte till det politiska eller militära skeendet utan väver samman de båda perspektiven. Författaren levandegör flygscener och välkända flygarprofiler. Historisk information och personliga reflektioner vävs in i ett spännande händelseförlopp. Boken innehåller runt fyrtio kartor som illustrerar operationernas utveckling. Michael Tamelander har lång erfarenhet av att undersöka historiska hypoteser genom simulering av fältslag, militära operationer och konflikter. Förutom Slaget om Västeuropa har han skrivit Malta kriget i Medelhavet 1940-42 (2003). Han har även gett ut böcker tillsammans med Niklas Zetterling: Avgörandets ögonblick (1995) och Den nionde april (2000).


Ur boken: Fartygen kom åter tillbaka när mörkret föll. I skenet från bränderna och sporadiska lysraketer som spöklikt klättrade mot himlen i sydost, evakuerades ytterligare 26 256 man. Bortsett från de sårade, som hade måst lämnas, fanns det få brittiska soldater kvar i fickan. När de flesta av jagarna hade lämnat hamnen och satt kurs mot England, gick Alexander och några andra ombord på en motorbåt. Sicksackande och under sporadisk beskjutning från land, gick båten så nära strandlinjen som möjligt och Alexander ropade i en megafon: ”Finns någon kvar? Finns någon kvar?” Ingen svarade. Två gånger grundstötte båten, men de lyckades komma loss. De avverkade hela tre kilometer strand utan att stöta på andra människor än de kroppar som flöt i det oljiga vattnet. Efter en avslutande runda vid hamnen, lämnade de båten och gick ombord på den sista jagaren som satte kurs mot Dover.

Ombord på motortorpedbåt 107 betraktade löjtnant Cameron förödelsen i Dunkerques hamn. Efter en dryg veckas crescendo var scenen overkligt tyst. Stället hade förvandlats till en kyrkogård. Sjunkna fartyg, en del av dem med endast masterna synliga ovanför vattenytan; övergivna artilleripjäser längs stränderna; utbrunna och tomma ruiner; mängder av franska soldater som tyst inväntade sitt öde i det första gryningsljuset. En ensam motortorpedbåt kunde ingenting göra. Cameron styrde hemåt. ”Hela scenen”, mindes han, ”var fylld av slutgiltighet och död. Ridån föll över en stor tragedi.”



Michael om Slaget om Västeuropa – del 3 i berättelsen om böckerna: Manuset till Den nionde april hade skickats till Historiska Media den 3 oktober 1999. Sex veckor senare, medan jag och Niklas var upptagna med att försöka få fason på kartorna och som bäst höll på att föra in förlagets rättelser och förslag i det manus vid tillfälligtvis hade fått tillbaka, hade jag ett längre samtal med Björn Anderson på Historiska Media om nya projekt. Vi tog upp tråden om en fortsättning på Den nionde april: det vill säga slagen om Frankrike och England 1940 som tidigare varit avsedda att utgöra en del av den bok som snart skulle publiceras. Jag var givetvis positiv till att fortsätta skrivandet, men nu hade en liten komplikation infunnit sig – Niklas hade inte tid för en tid framöver då hans ordinarie arbete tog upp för mycket tid. Björn frågade då om jag kunde tänka mig att skriva vidare på egen hand.

Skriva själv? Tanken var lite svindlande. Inte så att jag inte klarade av att skriva i sig. Jag hade ju redan en del av det slaget bakom mig. Men jag hade så länge arbetat tillsammans med Niklas, ända sedan tiden med speldesignerna fram till Avgörandets ögonblick och Den nionde april, att jag kände mig som en komponent i något som inte skulle vara helt komplett utan hans medverkan. Förvisso hade jag ju gjort en stor del av Den nionde april på egen hand, men då hade jag vetat att Niklas skulle komma in på slutet, ungefär som kavalleriet som räddar de belägrade nybyggarna. Denna gång skulle det inte blir några i fjärran ljudande trumpetsignaler, ett stigande muller av hovar och blänkande sablar när blårockarna skyndade till undsättning – bara indianer! Kunde jag fixa det?

Medan slutarbetet på Den nionde april fortsatte funderade jag på hur jag skulle göra. Det var inte bara huvudbeslutet – skriva eller ej skriva – som måste fattas. Här fanns också frågan om själva ämnet. Det naturliga hade varit att fortsätta den redan utstakade vägen genom att skriva om fälttåget i Frankrike. Här fanns dock två problem. Det första var att jag definitivt ville göra en sådan bok tillsammans med Niklas. Det fanns på något vis en tyst överenskommelse om att skriva om Frankrike tillsammans och jag ville inte förstöra detta genom att göra det på egen hand. Det andra problemet var att Niklas definitivt hade större kunskaper än jag när det gällde Frankrike, medan det möjligen kunde vara tvärtom när det kom till slaget om England. Det sista var ett ämne som fascinerat mig sedan barndomen och jag hade dessutom lärt mig mycket under skrivandet av den aldrig utgivna Om fienden kommer. Så om det skulle bli någonting fick det bli ”Battle of Britain”. Även möjligheten att skriva om slaget vid Waterloo, ett annat av mina barndomsintressen, yppades, men här sade Björn ganska blankt nej. Andra världskriget var hyperintressant; det var inte Napoleon.

Under denna period talade jag flera gånger med Björn om saker som rörde slutspurten för Den nionde april och frågan om nästa bok kom givetvis upp. Han hade inga invändningar mot att jag skrev om slaget om England och i slutet var det Björn som övertalade mig. Han är väldigt lättsam att ha att göra med och kan vara övertygande utan att någonsin bli tjatig eller bestämmande. Jag kände att Historiska Media skulle backa upp mig om det uppstod några svårigheter på vägen. På annandag jul 1999 beslutade jag mig för att ta mig an projektet och satte mig ned för att beställa en massa referensmaterial. Vid denna tid lekte jag med tanken att boken skulle heta ”De sista riddarna” med anspelningen på att det var sista gången som krigarna, nu i sina jaktplan, möttes man mot man som de gjort under medeltiden. Snart hade jag emellertid ersatt denna hemskhet med Vändpunkt, det namn som manuset skulle ha i min loggbok under så gott som hela skrivarperioden.

I slutet av artikeln om Den nionde april nämnde jag att det sett ut som om författandet skulle kunna lyftas från hobby till deltidssysselsättning. Detta besannades nu och inte nödvändigtvis bara på ett positivt sätt. Manuset till Avgörandets ögonblick hade mer eller mindre varit färdigt när vi först närmade oss Atlantis och under arbetet med Den nionde april hade vi inget kontrakt förrän tämligen sent. Det hade lett till att arbetet varit ganska avslappnat. För Vändpunkt hade jag emellertid fått en deadline – den 15 september 2001 skulle texten vara klar. Detta datum hade självfallet gjorts upp genom en överenskommelse mellan mig och Björn, baserad på min uppskattning hur lång tid projektet skulle ta i anspråk. Jag borde ha skaffat mig en bättre marginal. Vid tillfället hade jag tänkt skriva om slaget om England som en avgränsad företeelse, men undan för undan breddades mina föresatser. Jag ville inte bara skriva om flygslagen, utan även att läsaren skulle få den politiska situationen klar för sig. Detta förde mig bakåt i tiden, till tyskarnas start av operation Gelb – invasionen av Benelux och Frankrike – samt Churchills tillträde som brittisk premiärminister. Det här ledde i sin tur till att jag även började arbeta med flygstriderna över kontinenten. Snart skrev jag om flygets inverkan på markoperationerna och till slut var det ofrånkomligt att även Dunkerque kom med. Bokens textmängd ökade därför snabbt, samtidigt som det skulle bli allt svårare att hinna klart till utsatt tidpunkt.

För att verkligen sätta tidspress på arbetet började jag att intressera mig för operation Catapult – det brittiska anfallet mot den franska slagstyrkan i Mers-el-Kébir. Denna episod brukar oftast bara nämnas i förbigående. Medan jag studerade den politiska utvecklingen mellan Storbritannien och Frankrike fann jag tragedin i Oran alltmer fascinerande. Det var inte bara spelet på hög nivå som var intressant. Där fanns även det mänskliga dramat mellan befälhavarna på platsen, som alla kämpar för att situationen inte ska utvecklas till ett blodbad, men där varje aktör misslyckas då de är bundna av order från högre ort. Jag kände mig tvingad att ha detta med, någonting som inte förde mig en bokstav närmare deadline. Jag fastnade på frågor som liksom drog mig djupare och djupare ned i deras inneboende problematik. Minuter blev till timmar, veckor till månader, och jag lärde mig att ett år är bra mycket kortare än jag tidigare trott.

Mitt i allt detta födde Jessica, som varit gravid redan då jag tog beslutet att skriva Vändpunkt, vårt andra barn, vilket givetvis ledde till att varje liten timme blev än mer åtråvärd. Jag arbetade till midnatt varje dygn, men detta verkade inte räcka till. Eftersom jag alltid är som mest effektiv kort efter att jag har stigit ur sängen, kom jag på den ljusa idén att gå upp klockan fem varje morgon. På så vis kunde jag arbeta en och en halv timme innan jag var tvungen att börja ordna för att gå till jobbet. Den alarmerande tanken att jag härigenom endast sov fem timmar per natt sköt jag tills vidare lite diskret under mattan. Det skulle givetvis inte fungera i längden. De första tecknen på hur farlig denna sömnbrist kunde bli kom dock inte förrän vid nästa bok.

Medan jag satt i Uppsala, arbetade med manuset och oroade mig för hur jag skulle hinna bli färdig i tid, började Björn nog att svettas lite nere i Lund. Det handlade inte så mycket om huruvida jag skulle hinna, utan om hur många tecken det slutliga manuset skulle ha. Den nionde april hade nu varit ute en tid och säljsiffrorna var goda. Detta gav mig utan tvivel en viss frihet, men vartefter jag uppdaterade Björn om arbetets gång blev han alltmer bekymrad över manusomfånget. Till slut lade han på brunnslocket och placerade en stor bumling till sten ovanpå. Den nionde april hade legat på strax under 700 000 tecken; nu fick jag order att inte överskrida en miljon tecken för Vändpunkt!

Det var bra för mig att få denna broms. Jag var klar med Mers-el-Kébir någon gång under hösten 2 000 och började skriva om själva slaget om England före jul. På det hela taget gick det väldigt bra. Niklas inflytande över mig var fortfarande stort och när jag bläddrar lite fram och tillbaka i boken nu, nästan tio år senare, förvånas jag av hur mycket fakta och siffror som finns i den. Jag kan dock även skönja hur de första fröna till min egen stil och mina egna tekniker dyker upp. En sak som är påtaglig i Vändpunkt är att jag inte längre nöjer mig med att ha endast lösryckta ögonvittnen här och där, utan verkligen anstränger mig för att ha samma personer som berättar – en mängd mindre trådar i boken, där läsaren kan följa varje enskild individ. Härigenom får man en igenkänningsfaktor som inte bara bärs upp av högre officerare och politiska beslutsfattare, utan även flygare, markpersonal eller civilister nere på ”gräsrotsnivå”. Ansträngningen för att skapa en verklig berättelse blir tydligare!

Någonstans under arbetet dök frågan om kartor till Vändpunkt givetvis upp. Detta är någonting som läsaren fullkomligt slukar. Om man inte har några kartor, blir det inte nådigt; om man har några stycken är de alldeles för få; har man många så är det några som saknas. Folk blir aldrig nöjda på denna punkt och det är bara att erkänna att de har rätt. I en militärhistorisk bok är kartorna viktiga och deras utformning kommer oundgängligen att höja eller sänka läsförståelsen och kvaliteten på texten. Denna gång ville jag också ha en del skisser på flygtaktik och sådant. Vis av det tidsödande arbetet att försöka förmedla våra önskemål till Historiska Medias grafiker i samband med Den nionde april och då jag ville ha betydligt mer detaljerade kartor för Vändpunkt än vad vi haft i de tidigare böckerna, beslutade jag mig för att göra ordentliga kartförlagor. Formgivarna på förlaget kunde sedan använda dessa som blåkopior när de ritade kartorna. Om de utelämnade saker som jag ansåg viktigt kunde jag referera till någonting som de kunde se, vilket skulle göra hela processen betydligt lättare.

Nu skulle det visa sig att Historiska Media fann mina blåkopior så pass bra att de kunde användas i boken som de var. Det var en framgång! Inte bara fick jag betalt för att ha gjort dem, det här innebar med ens att jag kunde förvänta mig att göra jobbet själv även i framtiden. En stor fördel med detta var att jag därmed kunde rita kartorna medan skrivandet av manuset pågick – ett förhållande som skulle göra det betydligt lättare att få dit alla orter, floder, vägar och annat eftersom jag kunde markera dem medan de ännu var färska i minnet.

Givetvis skulle inte allt som jag tänkt. Vissa av kartorna var avsedda att sitta på högkant – så att de täckte en full sida. Det skulle senare visa sig att dessa hade monterats vågrätt, så att de i stället för att ligga mellan ovan- och nederdelen av sidan, hamnade mellan höger och vänster sidakant. Därmed krympte de också. Jag minns inte exakt vad skälet till denna miss var. Kanske gick informationen från mig förlorad någonstans; kanske kände de ansvariga för layout hos Historiska Media helt enkelt motvilja till att kartorna placerades på så vis att läsaren tvingades vrida boken för att se dem. I vilket fall som helst blev de bara hälften så stora som från början varit avsett och texten blev därmed liten och svår att tyda. Saken gjordes inte ett dyft bättre när boken kom ut som pocket och kartorna plötsligt bara var en fjärdedel av det jag tänkt. De kartor jag syftar på är de som till exempel sitter på sid 291 och 319. Den förklarande texten är näst intill omöjlig att läsa om man inte har god syn. Kartan över London på sid 338, som jag ursprungligen tänkt mig som ett uppslag, är ett praktexempel. På det hela taget blev det dock bra med kartorna och det kommer alltid att inträffa ett och annat olycksfall i arbetet.

Det var också under skrivandet av Vändpunkt som frågan om kartor i färg kom upp första gången. Hur mycket lättare vore det inte att åskådliggöra slagfälten eller de stora geografiska översiktsbilderna om man kunde skilja saker och ting åt medelst färger. Jag var flera gånger på Björn om detta, men han var obeveklig. Att trycka i färg skulle leda till en tidsförlängning hos tryckeriet som bara kunde berättigas av en markant ökad försäljning. Det spelade ingen roll hur mycket jag tjatade. Kartorna skulle vara i svart, vitt och grått.

Frågan om vilken titel ”Vändpunkt” skulle få var inte helt okomplicerad. I och med att texten nu spände över hela perioden mellan angreppet på Frankrike och slutet på slaget om England, kunde inget av de vedertagna begreppen för dessa perioder användas. Samtidigt var det bra om namnet ändå gav en presumtiv köpare en omedelbar vink om vad boken kunde handla om. Vad skulle vi hitta på? Frågan bollades fram och tillbaka en tid, tills jag bestämde mig för Slaget om Västeuropa. Om det inte fanns något bra etablerat namn för den period jag behandlat fick vi hitta på ett. Det var dock viktigt att det framgick att det varken handlade om fälttåget 1944 eller att jag tog upp markkriget 1940 i boken. Därför fick den undertiteln: Flygkrig, strategi och politik, sommaren 1940. Historiska Media godkände förslaget.

Jag har alltid varit av åsikten att läsaren förtjänar ett omslag som inte bara är tilltalande, utan också föreställer någonting som kunde vara själva kärnpunkten eller åtminstone någon av kärnpunkterna i boken. Han eller hon tillbringar en avsevärd tid med den och under denna tid ser läsaren omslaget vid ett otal tillfällen. Jag tycker därför att det är rimligt att produktens kvalitet inte bara kännetecknas av en god text, bilder som speglar innehållet och ordentliga kartor, utan även av ett bra omslag. Det bästa sättet att åstadkomma detta är att använda en skicklig konstnär. Vad jag har kommit att förstå är dock att de flesta svenska förläggare hellre vill ha en bild. Det är enklare och billigare. Att den inte direkt föreställer innehållet i boken gör inte så mycket, huvudsaken att den drar köparens intresse till sig före köpbeslutet. Här är ju författarens och förlagets förhållande till produkten lite olika eftersom författaren skapar medan förlaget säljer. Resultatet av förlagets insats upphör i och med att köparen betalar boken i affären; resultatet av författarens vedermödor börjar bedömas först när läsaren sedan öppnar boken. Det är naturligt att det uppstår konflikter mellan dessa målsättningar.

Under den tid som Niklas och jag skrev tillsammans var det ingen mening att kämpa för det här med ett tilltalande omslag; jag skulle inte ha fått den minsta support från honom vid den tiden. När jag nu var ensam kom saken i ett annat läge. Vi ska inte gå in för djupt på det här, men jag kämpade ganska friskt för att få igenom det hela och det slutade med en vag antydan till eftergift i frågan, förvisso under förutsättningen att jag själv bar en del av de normalt ganska höga kostnaderna för att använda en målning. Styrkt av det började jag söka efter någonting passande och fann slutligen en bild målad av Robert Taylor, vilken är en av mina favoriterkonstnärer inom det som brukar kallas ”Aviation Art”. Efter en tid kunde jag lokalisera målningen till ett museum i Bath och jag lyckades också förhandla ned priset till hälften sedan Taylor fått klart för sig att jag var en stor beundrare och skulle betala ur egen ficka.

Jag tror inte att Historiska Media någonsin hade för avsikt att göra mig till viljes, de hittade bara på ett sätt att få tyst på mig ett tag. Det fungerade, men jag var inte glad när jag sent omsider blev informerad om att ”marknadsavdelningen givit avslag på frågan om en målning som omslag”. Jag såg det som ett ordentligt bakslag och Lisa Wilhelmsson, min nyligen utsedda redaktör som jag skulle ha under flera böcker i framtiden, fick ta emot en hel del av min ilska. Hon hanterade den emellertid med glans och parerade alla mina slag med fortsatt glatt humör. Jag kapitulerade!

Kort innan manuset skulle överlämnas till Historiska Media bestämdes att jag skulle få en månads uppskov för att Jan-Åke Berg skulle få läsa igenom det. Jan-Åke är en mycket trevlig kille, som jag från början lärt känna som kund i den fotobutik där jag arbetar och som tidigare själv varit stridsflygare. Vem vore bättre skickad än han att se vilka tabbar jag kunde ha gjort med allt flyg i boken? Jag hade frågat honom om han ville hjälpa mig med Slaget om Västeuropa och han svarade snabbt ja. Dessvärre framgår det inte att han blev bokens officiella faktagranskare, varken i den inbundna utgåvan eller kartonnage- och pocketutgåvorna som följde. Han ska dock ha all ära av detta arbete och han har hjälp mig många gånger även i senare böcker (den intresserade kan läsa Jan-Åkes artikel om modellbygge här).

Manuset lämnades till Historiska Media ungefär samtidigt som jag gick på min första längre pappaledighet och den översatta versionen av Den nionde april släpptes i Norge. SMB hade begärt boken som huvudbok, varför en upplaga på inte mindre än 11 000 exemplar skulle tryckas. Eftersom SMB:s andel av dessa böcker utgjorde mer än hälften, om jag minns rätt cirka 6 000, var det inte så konstigt att de ville sätta sin egen prägel på de böcker som skulle säljas via klubben. Av denna anledning har SMB-utgåvan ett extra häfte om 16 sidor, som tar upp anfallet mot den belgiska fästningen Eben Emael samt också en kort översikt av slaget om England skriven av Jan Waernberg. Här finns även några fler bilder och några extra kartor. SMB-utgåvan skulle släppas en tid efter den vanliga och den hade ett eget omslag, det som syns här ovan till höger.

Slaget om Västeuropa släpptes i slutet av april 2002 och fick goda recensioner, så mina tidigare farhågor inför att jobba utan Niklas hade visat sig grundlösa. Även om den just nämnde ofta konsulterats i mindre frågor hade jag gjort i stort sett allt jobb själv och det hade gått bra. Som en extra bekräftelse på detta recenserades Slaget om Västeuropa av Magnus Utvik i Nyhetsmorgon. Han var mycket positiv och gav boken en stark fyra. En tid därefter talade jag med Utvik. Han frågade om jag möjligen var intresserad av ett TV-framförande, någonting till vilket jag snabbt och bestämt tackade nej. Samtalet hade dock en annan effekt som skulle få senare följder. Han frågade vad jag hade för framtidsplaner och när jag nämnde Waterloo blev han genast mycket entusiastisk. Det var andra gången någon med kännedom om bokbranschen var positiv (den första var Martin Kaunitz på Norstedts och jag ska återkomma till det senare) och detta samtal var nog ett av skälen varför jag aldrig riktigt uppgav tanken på Napoleontiden. I vilket fall som helst hade Utviks presentation i TV och ett antal recensioner i olika tidningar givit mig en god grund inför nästa utmaning, en vilken jag redan hade hållit på med i ett halvår. Mer om detta i nästa artikel.

Om man kanske tänkt att översättningen till norska av Den nionde april skulle bli ett undantag, bekräftades att det fanns intresse för våra böcker i andra länder när Lisa ringde och meddelade att det danska Aschehoug ville ge ut Slaget om Västeuropa påföljande år. Ingen av oss kunde ju veta det vid tillfället, men den danska inbundna utgåvan skulle uppgå till 10 000 exemplar och till detta kom ytterligare 8 000 exemplar i en något enklare kartonnageutgåva, som delvis såldes i en kampanj hos en dansk varuhuskedja. Tillsammans med de inbundna böcker som sålts genom SMB eller handeln i Sverige, plus de kartonnage- och pocketutgåvor som följde i vårt land, passerade Slaget om Västeuropa 40 000 tryckta böcker sammanlagt. Den skulle senare komma att slås av Bismarck, men det var ändock en överväldigande mängd böcker tryckta. Saker och ting hade verkligen rullat på sedan Atlantis utgåva av Avgörandets ögonblick, vilken ju stoppat på 2 000 exemplar.

För att återgå till den danska förstaupplagan (som ses här till vänster) hade den ett lite tuffare omslag än den svenska, inte olikt de som engelska och amerikanska förlag brukar ha. Även om de hade använt fotografier, hade de arrangerat dem på så vis att en viss bredd trängde fram. Inte bara kunde man se historiska ledare, utan även bombflyg, LV-pjäser samt St. Paulskatedralen. Färgläggningen var dessutom mer tilltalande, möjligen med undantag för en viss blekhet hos den annars så färgstarke Churchill. I den upplaga som senare gick som lågpriskampanj (till höger) hade de valt den mer ortodoxa svartvita bilden. Det första omslaget visade dock att det gick att göra något extra med framsidan även i Norden och jag bestämde mig för att fortsätta kriget för mer tilltalande omslag för kommande böcker.

Exakt vad som låg i framtiden var fortfarande ovisst. Den såg emellertid ganska ljus ut från min synvinkel. Jag hade skrivit min första egna bok och Historiska Media hade redan visat stort intresse för fler.

Stort tack till de som hjälpt mig med Slaget om Västeuropa. Dessa är: Niklas Zetterling, Mikael Larsson, Jan-Åke Berg, Stig Kernell, Mikael Norrby, Anders Frankson, Dan Beaudry, Dr Alfred Price, Jonny Bertilsson, Matts Ohlson, Magnus Tamelander, Johan Carlius, Lars Krog, Staffan Eriksson, Björn Gäfvert, Dan Edvardsson, Carolin Carlsson, Rosemarie Jansson och Sara Birgersson.







Gå till:

Bok 1
Avgörandets ögonblick: invasionen i Normandie 1944.

Bok 2
Den nionde april: Nazitysklands invasion av Norge 1940.

Bok 3
Slaget om Västeuropa: flygkrig, strategi och politik sommaren 1940.

Bok 4
Malta: kriget i Medelhavet 1940-1942.

Bok 5
Bismarck: kampen om Atlanten.

Bok 6
Havets vargar: dramatiska ubåtsepisoder från andra världskriget.

Bok 7
Tirpitz: kampen om Norra ishavet.

Bok 8
Andra världskriget år för år

Bok 9
Waterloo: Belgien 1815.

Bok 10
Dambusters: historien om operation Chastise, 1943.

Bok 11
Genombrottet: Operation Cerberus, 1942.