DEN NIONDE APRIL

Invasionen av Norge 1940

av

MICHAEL TAMELANDER och NIKLAS ZETTERLING


HISTORISKA MEDIA




Fakta
Författare: Michael Tamelander och Niklas Zetterling
Förlag: Historiska Media
Utgiven: 2000
Antal sidor: 319
Översatt: Norska, polska


Förlagets text: Denna bok skildrar tyskarnas invasion i Norge, som ledde till att Skandinavien drogs in i andra världskriget. Här rullas de dramatiska händelserna upp, från det politiska spelet före invasionen fram till den allierade evakueringen av Narvik två månader senare. Senare forskning har visat att fälttåget grundade sig på felaktiga föreställningar om motståndarna och deras strategiska planering, såväl från Tysklands som från västmakternas sida. Detta kan vara förklaringen till den förvirring och det kaos som kännetecknade invasionens första dygn.

Författarna belyser de många misstag som begicks på bägge sidor och hur några få personers initiativ räddade tyskarna från det som kunde ha blivit deras första svidande nederlag. Boken behandlar även de allierades tafatta försök att återta initiativet i centrala Norge. Författarna lämnar betydande utrymme åt diskussioner kring alternativa händelseutvecklingar, särskilt kring möjligheterna att förhindra invasionen och ockupationen. Den nionde april är illustrerad med 35 kartor som visar operationen steg för steg.

Ur boken: Klockan hade hunnit bli ungefär 04.00 innan den norska regeringen hörde någonting från tyskarna. Då ringde en av telefonerna på Victoriaterassen. Doktor Curt Bräuer önskade ett sammanträffande med Halvdan Koht snarast möjligt. Så kom det sig att när Ljungberg och Lie återkom från Akershus, drunknade frågan om mobiliseringen i den allmänna uppståndelsen inför det snara mötet med det tyska sändebudet. För att göra det hela än mer dramatiskt gick flyglarmet för andra gången denna natt och det blev strömavbrott, varför man fick använda sig av stearinljus.
När doktor Bräuer anlände gick denne och Koht in i utrikesdepartementets bibliotek, där tysken i det svaga skenet från stearinljusen redogjorde för de tyska kraven: den norska regeringen skulle sända ut ett upprop att inget motstånd fick göras. Militära anläggningar skulle övertas av tyskarna och de skulle överta kontrollen över alla kommunikationer, all press, radio och postväsende. Dessutom fick inga fartyg i norska hamnar lämna landet.
Koht lyssnade i tysthet och sade sedan att han var tvungen att rådgöra med regeringen.
”Bara ett ögonblickligt beslut kan stoppa händelseutvecklingen”, kontrade doktor Bräuer.
”Regeringen sitter här bredvid.”
Doktor Bräuer accepterade en kort rådplägning. Det tog endast några få minuter för regeringen att fatta sitt beslut och för en gångs skull var alla överens. Denna tyska övergreppsgärning kunde man inte acceptera. Man beslutade också att regeringen skulle flyttas till Hamar och att det bästa nog vore om kungen och hans familj följde med.
Koht återvände till doktor Bräuer med regeringens svar: ”Tyskland har ingen rätt till detta. Vi ska värja vår självständighet.”
”Då blir det strid och ingenting kan rädda er.”
Koht ryckte på axlarna. ”Striden är redan igång …”

Michael om hur Den nionde april blev till – del 2 i berättelsen om böckerna: Perioden efter att manuset till Avgörandets ögonblick blivit klart och överlämnat för gott präglades av lite beslutsångest. Vad skulle man göra nu? Jag och Niklas trodde väl kanske inte att det skulle bli några fler böcker – något som verkade bekräftas ett år senare när de låga försäljningssiffrorna kom att redovisas – men själva aktiviteten att skriva hade på något sätt hamnat i blodet. Så vad skulle man skriva och varför?

Med en skrivabstinens som fick mig att gå på nålar bestämde jag mig för att göra en spökhistoria med Hanne, en av tjejerna på jobbet. Tanken var att hon skulle skriva en sida, som jag sedan skulle läsa och fylla på med en egen sida. Därefter var det hennes tur igen och så vidare. Ett spännande experiment, mer eller mindre! Hanne ledsnade snabbt, men jag fortsatte på egen hand och historien höll mig lugn några månader. Slutligen, cirka 60 sidor senare, var den klar och den finns fortfarande undanstoppad någonstans. Men nu var det åter slutskrivet. Jag började bli rastlös och irriterad.

Strax efter Avgörandets ögonblick hade jag funderat på att göra någonting om Waterloo och idén dök här upp igen. Kravet att skriva någonting – vad som helst – gjorde att jag började skissa på en inledning till en bok om de hundra dagarna, men detta ändrades snart. Under hela tiden Niklas och jag arbetat med Avgörandets ögonblick hade konfliktsimuleringen i SISA fortsatt (se artikel om bok 1). Det var vid denna tid som jag spelade Britain Stands Alone med Mikael Norrby och plötsligt fick infallet att försöka skriva en berättelse baserad på resultatet av spelet (se separat artikel om detta företag här). Det var en sådan där idé som dyker upp och sedan inte vill lämna en i fred. Till slut hade den fått mig helt i sitt våld.

Om fienden kommer, som blev detta alsters namn, visade sig bli en såväl intressant som nyttig sysselsättning. Först och främst var den en bra övning i sig och den hade också en tillfredsställande effekt på mitt skrivberoende. Sedan gav det mig en del erfarenhet som skulle komma väl till pass senare. Det handlade ju om en berättelse i romanform och det krävdes såväl annan typ av research som teknik för att lägga ut den historiska informationen. Jag ska återkomma till detta i artikeln om bok 6, men bortsett från en viss period då jag började fundera på att försöka publicera Om fienden kommer, så var den endast en hobby. Det tog ett år att skriva den och när jag var klar hade vi också fått en klar indikation på hur låga säljsiffrorna för Avgörandets ögonblick skulle bli.

Här upphör mitt aktiva skrivande för en tid. Mitt och Jessicas första barn föddes i juni 1997, så det blev en del annat att tänka på. Inte förrän i slutet av samma år ser jag i min ”loggbok” att det första fröet till nästa bok blir synligt. Niklas var på något besök i Uppsala och passade på att titta förbi. Vi talade om än det ena, än det andra och jag kom in på en idé jag gått och funderat på några dagar. Antag att man skulle skriva en bok lik Avgörandets ögonblick, men som i stället behandlade år 1940? Den kunde börja med invasionen i Norge och avslutas med att Hitler inställer operation Seelöwe. Kunde det vara något? Niklas var intresserad, men hade vid tillfället andra projekt. Redan kort efter att vi var klara med Avgörandets ögonblick hade han börjat på en bok om Kurskslaget för utgivning på engelska, detta tillsammans med Anders Frankson, en annan SISA-medlem. Vid den tiden hade Niklas arbetat på dåvarande Försvarets Forskningsanstalt. Nu hade han bytt arbete till Försvarshögskolan och höll på med en engelsk bok om styrkor i Normandie. Han kunde tänka sig att skriva om 1940, men det skulle i så fall bli längre fram i tiden. Vi beslutade oss för att jag skulle börja lite smått på projektet – skriva på halvfart – mest för att se hur det kändes. Samtidigt skulle Niklas höra sig för lite med de kontakter han hade genom arbetet. Kunde det finnas något intresse för en bok om 1940?

Den halvfart jag skulle jobba med blev snart kvartsfart, vartefter det hela sjönk till ett svagt puttrande. Niklas förfrågningar verkade inte heller leda någon vart. Jag förlorade intresset, mycket för att jag vid denna tid hade fått som fritidssysselsättning att köpa militära dataspel, analysera dem och sedan göra förändringar i dem för att passa mina egna syften. Så 1940 hamnade i bakvattnet.

Större delen av ett år gick och ingenting uppseendeväckande störde friden. Utan att vi visste det hade saker och ting emellertid börjat rulla bortom horisonten. Det var nu som beslutet att låta SMB köpa restupplagan av Avgörandets ögonblick plötsligt fick en lika oväntad som positiv effekt. Den drivande kraften hos SMB, Per Anders Lundström, hade genom Niklas fått veta om våra planer för 1940. Troligen hade han talat med Niklas någon gång kort efter att vi träffats i Uppsala och då fått intrycket att projektet var i full gång. Lundström förde sedan informationen vidare till Björn Andersson på Historiska Media i Lund, vilken började bli intresserad, stärkt av det faktum att Per Anders önskade en bok av detta slag till SMB. Det sista var en följd av mycket positiva reaktioner på Avgörandets ögonblck när den gått som specialbok några år tidigare. Själv hade jag ju ingen aning om allt detta, upptagen som jag var med att göra våld på olika dataspel. Historiska Medias fråga: ”När blir boken färdig?” damp därför ned som en blixt från en ovanligt klar himmel! Färdig? Vi hade ju knappt börjat!

Niklas och jag höll flera krismöten per telefon. Det kändes ganska självklart att vi skulle ta vara på denna möjlighet. Men hur? När vi skrev Avgörandets ögonblick hade Niklas varit den som ledde; det var naturlig då han ju var försvarsanalytiker och dessutom höll i tråden om numerärerna och förlusterna. Jag hade redogjort för själva händelseförloppet och de delar som rörde vad som skedde före och efter Overlord. Eftersom Niklas fortfarande var uppbunden med sin bok om Normandie för den engelskspråkiga marknaden hade han inte tid för 1940 på ett bra tag. Kunde vi skifta roller, där jag skrev grunden och han kom in senare när det andra projektet var klart? Ja, det var värt ett försök! När allt kom omkring hade jag ju redan börjat skriva lite på det.

I mitten av november 1998 sade Historiska Media att det hade tittat på ett utkast vi skickat och att de var fortsatt intresserade av 1940. Sex dagar senare bestämdes det att de skulle ge ut boken. Så jag öppnade de filer jag börjat på tidigt samma år och satte igång på nytt. Från den dagen gällde vad en person med god förmåga att beskriva olika hastighetsfenomen säkert skulle kalla raka puckar! Faktum är att de skulle fortsätta att vara raka ända fram till dags dato.

På samma sätt som var fallet med Avgörandets ögonblick skulle 1940 råka ut för många förändringar under arbetets gång. Det första offret på klippbordet var den lilla förhistorien till kriget, som någon representant hos Historiska Media inte ansåg var bra. Han tyckte att den verkade förlegad, ledde till frågor och borde utvecklas mer om den skulle vara med. Han hade nog rätt. Eftersom det endast rörde sig om en introduktion, där för att leda läsaren in i händelsernas spel, fann vi inget behov av att strida om det. Partiet fick gå.

En betydligt större förändring stod dock för dörren. Frågan om bokens omfång kom upp och det visade sig att vi och Historiska Media hade ganska skilda uppfattningar om hur mycket text det borde vara. Även jag hade ju noterat hur textmängden höll på att skjuta i höjden och jag var ju fortfarande bara inne på Norgefälttåget; även Frankrike och slaget om England skulle ju vara med. Det var aldrig några höjda röster om detta. Förlaget sade vänligt men bestämt att vi skulle hålla oss inom en viss ram. Jag tror att det var Björn Andersson själv som kom med lösningen. ”Varför inte inskränka er till Norgefälttåget och sedan göra ytterligare böcker om Frankrike och Slaget om England?”

Det var en bra idé. Den inte bara löste frågan om textmängden, den gav också en indikation om fler projekt i framtiden. Helt oproblematiskt var det förvisso inte att byta häst mitt i strömmen. Jag hade hittills skrivit efter ett axelmakts- och västmaktsperspektiv, där den norska delen av händelserna i texten var ganska undanskymd. Tanken var ju att vi skulle löpa över till kontinenten när Frankrike och Beneluxländerna anfölls. Därför hade det varit naturligt att främst beskriva vad som hände på de tyska, franska och engelska sidorna. Det mesta av det jag hittills skrivet gick hursomhelst fortfarande att använda, men jag blev tvungen att justera min målsättning något och visa mer av den norska sidan. Det blev en kompromiss. Att gå in i detalj på alla fronter där norska förband stred skulle bara öka bokens bredd på nytt, så jag koncentrerade mig på den tyska framryckningen norrut från Oslo samt händelserna runt Narvik. Från sommaren 1999 fick jag hjälp av Niklas, för hans sista utländska bok hade nu blivit färdig.

Självfallet kunde 1940 inte få behålla sitt namn. I kontraktet med Historiska Media, vilket upprättades först i slutet av 1999, står den som Norgefälttåget, men den slutliga titeln blev Den nionde april: ett namn som, även om det missar det faktum att boken spänner över två månader, ändå var relativt bra.

En av svårigheterna gällde kartorna. I Avgörandets ögonblick hade det varit få kartor, men nu ville vi ha ganska många, i själva verket fler än 30 småkartor samt en stor som visade positionen hos alla de mindre. Här stötte vi för första gången på en svårighet som skulle återkomma många gånger framöver – hur man skulle kunna framföra sina önskemål till förlagets grafiker om väldigt specifika och detaljerade kartor. En variant hade varit att använda befintliga förlagor och markera på dessa. Det var dock svårt då vi använde väldigt stora och detaljerade sådana. Till slut bestämdes att jag och Niklas skulle göra egna kartor som förlagor, vilka grafikerna sedan förbättrade. Det blev ganska bra till slut, även om det var många resor fram och tillbaka innan allting satt rätt. Den stora kartan smet däremot ur händerna på oss. Niklas och jag fick intrycket att Historiska Medias grafiker skulle fixa den helt och hållet; de trodde att vi skulle göra en förlaga. När vi plötsligt insåg att ingenting hänt var det för sent. Det skulle inte bli sista gången någonting försvann.

Den nionde april gavs ut under våren 2000. Jag hade vid den tiden blivit inkallad till repmöte (enligt vissa källor som en av endast 37 hela det året; räkna ut sannolikheten för det ni) och när jag tog av mig uniformen och återvände hem, låg en kartong böcker och väntade på posten. Några dagar senare meddelade Niklas att han skulle flytta hem till Uppsala igen. Det borde ha lovat ett fortsatt samarbete, men händelseutvecklingen hade redan styrt oss i en annan riktning, vilket jag ska återkomma till i nästa artikel. Hursomhelst hade vi en liten press-release för Den nionde april i Stockholm, där vi svarade på frågor. Samma morgon hade Niklas blivit intervjuad i radio.

Det var vid denna press-release jag för första gången insåg hur dominerande Niklas ”profil” egentligen var utåt sett. Boende i Stockholm och allmänt mer företagsam än jag, var det ju han som hade haft kontakten med förlagen ända sedan tiden med Atlantis, och han hade även ett ansikte utåt via sitt arbete på FHS. När jag, Niklas och Christina Skarin (nu Haugen), Historiska Medias representant, åt middag efter mötet, sade hon att hon var imponerad över att det inte gick att se vem av oss som skrivit vad i boken, någonting som annars var vanligt när två författare arbetar med samma projekt. Niklas sade då att ett av skälen säkerligen var att jag hade skrivit fyra femtedelar av Den nionde april och även haft stort inflytande över de kapitel där han haft den dominerande rollen. Detta avslöjande förvånade Christina. Man betraktade uppenbarligen oss två lite som ”Läderlappen och Robin” – och det var ju ingen tvekan om vem som då var den sistnämnde. Inte för att det på något vis störde mig, jag föredrar ju en låg profil, men då jag och Niklas alltid haft en jämn arbetsfördelning – även då vi designade simuleringarna – var det en intressant insikt.

Innan jag avslutar delen om Den nionde april kan jag bara nämna att den har en speciell plats i raden av böcker på så vis att det var den första som blev översatt till främmande språk – det var det norska förlaget Spartacus som ville ge ut den. Det här med översättning var ju någonting speciellt för oss, inte helt olikt känslan när den första boken antogs av Atlantis. Till att börja med skulle det vara intressant att se sin egen text på annat språk, även om norskan i mångt och mycket liknar svenskan. Det var också en bekräftelse på att man ansåg att boken var bra. Visst hade det gjorts väldigt många recensioner av Den nionde april, de flesta av dessa övervägande positiva, men om Spartacus bestämt sig för att såväl översätta som publicera boken, så måste deras beslut ha baserats på en betydligt mer omfattande genomläsning och bedömning än vad som göres av de flesta recensenter.

Här fanns också en ekonomisk aspekt. Varken när vi skrev Avgörandets ögonblick eller Den nionde april hade den ekonomiska ersättningen varit någon drivfaktor. Den förra hade ju också indikerat att man inte på långa vägar skulle få tillbaka den tid som lagts ned i pengar, åtminstone inte om man jämförde med betalningen för sitt vanliga arbete. Den nionde april hade emellertid tryckts i 9 000 exemplar, alltså mer än en fyrdubbling av upplagan för av Avgörandets ögonblick. Skulle böckerna även säljas i andra länder kom det ekonomiska perspektivet i ett nytt läge (boken översattes även till polska för några år sedan). Då skulle ju en och annan krona trilla in för arbete som redan låg bakom oss. Kunde författandet lyftas från hobby till partiell förvärvsaktivitet? Det verkade så.


Stort tack till de som hjälpt oss med Den nionde april. Dessa är: Anders Frankson, Lars Hjelm, Per Anders Lundström, Robert Mårtensson, Patrik Nilsson, Mikael Norrby, och Thomas Roth.





Gå till:

Bok 1
Avgörandets ögonblick: invasionen i Normandie 1944.

Bok 2
Den nionde april: Nazitysklands invasion av Norge 1940.

Bok 3
Slaget om Västeuropa: flygkrig, strategi och politik sommaren 1940.

Bok 4
Malta: kriget i Medelhavet 1940-1942.

Bok 5
Bismarck: kampen om Atlanten.

Bok 6
Havets vargar: dramatiska ubåtsepisoder från andra världskriget.

Bok 7
Tirpitz: kampen om Norra ishavet.

Bok 8
Andra världskriget år för år

Bok 9
Waterloo: Belgien 1815.

Bok 10
Dambusters: historien om operation Chastise, 1943.

Bok 11
Genombrottet: Operation Cerberus, 1942.