AVGÖRANDETS ÖGONBLICK

Invasionen i Normandie 1944

av

MICHAEL TAMELANDER och NIKLAS ZETTERLING


ATLANTIS/NORSTEDTS




Fakta
Författare: Michael Tamelander/Niklas Zetterling
Förlag: Atlantis 1995/Norstedts 2003
Utgiven: 1995
Antal sidor: 405 (Norstedtsutgåvan)
Översatt: Norska


Förlagets text: Den 6 juni 1944, D-dagen, landsteg de allierade styrkorna i Normandie. Månader av planering kulminerade i en av historiens största och blodigaste operationer som syftade till att öppna en andra front i Europa. Men svårigheterna var många. De tyska försvararna var förberedda bakom den välbefästa Atlantvallen. Samtidigt gjorde vädret och tidvattnet manövern till en mardröm redan innan trupperna kommit i land. Många av soldaterna sköts till döds redan i landstigningsbåtarna eller drunknade på väg in till kusten. Men Operation Overlord lyckades och innebar början på de allierades seger och slutet på andra världskriget.

Invasionen hör till en av de mest omskrivna under 1900-talet. Men trots mångfalden av litteratur är det svårt att hitta skildringar som inte är färgade av den ena sidans subjektiva betraktelsesätt. Avgörandets ögonblick belyser kriget från flera sidor. Författarna beskriver hur invasionen planerades på hög nivå och jämför med hur den senare genomfördes. De politiska och strategiska perspektiven varvas med ögonvittnesskildringar från den enskilde soldatens helvete på bägge sidor.

Ur boken: Medan den allierade landstigningsstyrkan närmade sig den franska kusten, gjorde männen i de tre luftburna divisionerna sig redo att gå ombord på de väntande DC3-transportplanen. De första som lyfte var "stigfinnarna" – männen som med lampor skulle märka ut landningsplatserna för de efterföljande vågorna. Stigfinnarna var redan på väg då Eisenhower, tillsammans med några officerare och ett antal krigskorrespondenter, personligen besökte 101:a luftburna divisionen i Newbury. Det var framför allt det luftburna anfallet som hade bekymrat männen inom SHAEF. I värsta fall befarade man att de kunde komma att lida så stora förluster som upp till 70–80 procent. Efter ett kort samtal med chefen för 101:a, general Maxwell D. Taylor, gick Eisenhower lite avsides, men han stannade kvar tillräckligt länge för att se några av planen lyfta. Endast några minuter senare kunde männen i konvojerna höra mullret från de annalkande transportplanen. Kanske tänkte några av dem i detta ögonblick på den dagorder som var signerad av den högste befälhavaren, och som hade väntat på dem då de klättrade ombord på sina transportfartyg:

Soldater, sjömän och flygare i den allierade expeditionskåren: Ni står nu i färd med att embarkera för det stora korståg, för vilket vi de senaste månaderna har strävat. Världens ögon vilar på Er. Hoppet och bönerna hos fredsälskande människor överallt marscherar med Er. Er uppgift kommer inte att bli lätt. Er fiende är vältränad, välutrustad och härdad i strid. Han kommer att slåss vildsint. Men detta är år 1944! Flodvågen har vänt! Världens alla fria män marscherar nu tillsammans mot seger! Jag har det fullaste förtroende för Ert mod, Er plikttrogenhet och Er skicklighet i strid. Vi skall ej acceptera någonting annat än fullkomlig seger! Lycka till! Och låtom oss alla besvärja Guds välsignelse för detta stora och ädla företag ...

Medan bruset från havet och den alltjämt hårda vinden överröstades av dånet från transportflygplanen, förstod alla de som från fartygsdäcken betraktade armadan att denna gång var det allvar. Månader av väntan var över. Det skulle inte bli några mer övningar, inga fler uppskov i sista stund. Det flygburna anfallet hade börjat – så även Operation Overlord.



Michael om Avgörandets ögonblick – del 1 i berättelsen om böckerna: Det händer ofta att jag får frågor om hur och varför jag började skriva, vad som är speciellt med de olika böckerna och hur det kom sig att olika saker blev som de blev. Det har länge varit tänkt att jag ska uppdatera sidorna med mer information om mina, Niklas och Jonas publikationer, men fram till nu har jag aldrig haft tid. För ögonblicket har jag dock några veckor över och tänkte nyttja det med att skriva lite extra om varje bok. Jag riktar mig kanske inte så mycket till den möjlige köparen, som till den som redan läst boken och vill veta lite mer om dess tillkomst. Eftersom jag inte vill avslöja vad som står i böckerna, kommer jag att berätta om saker som hände runt omkring dem, en blandning av information och kåseri. Mycket kommer att vara taget ur minnet, delvis med stöd av den loggbok som jag har skrivit sedan 1994. Läsaren bör notera att detta är hur jag uppfattar historien personligen, som jag minns den. Tanken är att jag ska uppdatera den i takt med att fler minnesbilder dyker upp eller andra personer gör mig uppmärksam på saker som jag missat. I denna första del av krönikan kommer jag att berätta lite om hur allting började.

Nåväl, hur kommer det sig att en kille som i själva verket arbetar som säljare i en fotobutik och dessutom saknar all historisk utbildning, skriver närmare ett dussin böcker i ämnet militärhistoria? Har jag drömt om att bli författare sedan barnsben? Har jag kämpat med näbbar och klor i många år för att få en bok utgiven? Nej, inte alls! Svaret är att händelseutvecklingen fram mot den första boken var av sådan art att det aldrig någonsin slog mig att den en gång i framtiden skulle leda till ett författarskap. Faktum är att jag ännu idag, tolv år efter att den första boken kom ut, har svårt att se mig själv som författare. Frågar någon vad jag gör svarar jag automatiskt att jag arbetar som säljare.

Under mitt liv har jag passerat ett antal speciella vägskäl och varje gång har jag valt det som så småningom skulle leda fram till böckerna. Mitt val av yrke som säljare, vilket egentligen inte var mitt eget utan min mors, har aldrig påverkat mig i skrivarriktningen, utan alltid varit någonting som endast löpt parallellt med den andra yrkesutvecklingen. När jag som sextonåring 1976 närmade mig slutet på grundskolan, hade jag inga planer på att plugga vidare. Istället umgicks jag lycksaligt med målsättningen att slå dank på obestämd framtid. ”Ånej, det gör du inte alls!” beslutade mor och det var inget löfte utan substans. Jag hade knappt provat att ta mina första steg i frihet från skolan, förrän hon hade dragit i sina trådar och jag förbluffad fann mig bakom en disk i en fotobutik. Nu – över 30 år senare – står jag fortfarande där; lika förvånad som då. Och jag undrar än i dag, liksom mina arbetskamrater, vad sjutton jag egentligen gör där.

Det första vägskälet mot ett skrivande, eller snarare när jag första gången tog mina steg på vägen dit, var också kvällen då människan för första gången landade på månen. Jag var nio år gammal och familjen var ute i skärgården med båt. Vi hade hyrt en liten stuga på en av öarna och i den ljumma julinatten lyssnade föräldrar med vänner andäktigt på rapporterna i en batteridriven transistorradio. Själv var jag inte så intresserad av det där. Jag hade ju ett förflutet med TV-serier som Kapten Ultra och Blixt Gordon, för att inte tala om Tintin på månen, så varför all uppståndelse?

För att undvika att onödiga ”läggdagsfriktioner” störde bevakningen av rymddramat, hade föräldrarna beslutat att jag och brorsan skulle få vara uppe så länge vi ville. Förhoppningen var givetvis att vi skulle bli så trötta att vi gick och lade oss själva. Taktiken fungerade till hälften. Min yngre bror Magnus (känd som Admin här på HQ och då knappt fyra år gammal) sov snart som en stock. Själv hade jag tråkigt. Mor försökte få mig att ta del i dramatiken kring Apollo 11 och pekade flera gånger upp mot månen samtidigt som hon förklarade. Det roade mig en stund. Jag tittade till och med upp i den ljusa skyn med föräldrarnas kikare. Men inte tusan såg man några raketer! Till slut ledsnade jag på det och försökte förströ mig med annat.

Det var inte bara jag och Admin som var barn på ön. Någon av de andra familjerna hade en son med sig. Jag kommer ihåg att han hette Sören och han var troligtvis i de övre tonåren för jag minns att jag betraktade honom som en vuxen. I takt med att jag fann tillvaron allt tråkigare, och vartefter jag själv blev en allt besvärligare liten gosse, kom föräldrarna på den eminenta idén att låta Sören lära mig spela schack. Varifrån de fick bräde och pjäser vet jag inte; jag antar att den andra familjen hade dem. Till en början gick jag med på förslaget endast under surmulen tystnad, för det lät ju inte särdeles frestande det där. Efter en stund vaknade dock intresset för spelet på ett enastående vis. Det var inte så mycket kampen att vinna som trollband, utan själva systemet och hur pjäserna påverkade varandra. Efter någon timme eller så hade Sören ledsnat och ville göra någonting annat. Jag hade emellertid fastnat ordentligt och protesterade högljutt. Efter starka påtryckningar från såväl hans som mina föräldrar lyckades jag utverka ytterligare någon timme. Sedan var jag trött och somnade med huvudet fyllt av svarta och vita rutor, torn och löpare, kungar och drottningar. Det där med raketer och månlandningar hade jag helt glömt bort!

Denna kväll var begynnelsen i mitt intresse för olika spel, en fascination som ännu idag har mig i sitt fasta grepp. Länge var det också schack som var det dominerande spelet. Jag var aldrig speciellt bra på det, den saken måste erkännas, men jag fängslades alltid av dess ”inre väsen” och fann, som i så mycket annat, aktiviteten långt viktigare än utgången. Jag kom i kontakt med konfliktsimulering – eller krigsspel – någon gång efter värnplikten. Andra världskriget och Napoleonkrigen hade intresserat mig långt tidigare, men då i form av barndomslekar, filmer, modellbyggen och serietidningar. Att man kunde spela detta spännande ämne var därför en fascinerande upptäckt och jag blev omedelbart absorberad av det. Jag spelade med mina bröder och med kamrater och en tid arbetade jag deltid i en affär som sålde dessa spel. Det var här någon satte upp ett anslag om en gigantisk simulering av andra världskriget, så omfattande att det skulle behövas flera ganska stora rum för att montera upp alla kartor och där regelsystemet var så komplext att det motsvarade teoridelen när man tar körkort. Detta spel framstod givetvis som rena önskedrömmen, men omfånget på det hade även en avskräckande effekt. Hade jag verkligen tid och lust att förbinda mig för ett sådant projekt? Under några dagar gick jag runt med svår beslutsvånda. Till slut lyfte jag dock luren och kontaktade gänget som stod bakom spelet. Om jag inte gjort det skulle denna hemsida aldrig ha funnits!

Hursomhelst, jag gjorde studiebesök i den lokal de temporärt använde för utvecklandet av spelet och fick veta att det skulle bli en större sammakomst för alla som senare skulle delta. Ville jag vara med? Jo, gissa! Några veckor senare, när fler intressenter anmält sig, kom det stora mötet. Här fanns folk från alla håll och kanter. Vi kom från olika samhällsskikt, hade olika yrken eller genomgick olika utbildningar. Det stod också snabbt klart att vi hade väldigt olika politiska ståndpunkter, för vid denna tid var sådant fortfarande ganska tydligt beroende på allmänt val av kläder eller längden på skägget. Men allt detta var ovidkommande då samtliga hade siktet helt inställt på att få simulera andra världskriget på denna detaljnivå.

Under sammankomsten noterade jag snart en kille som satt vid ett av borden intill mitt och som konstant pratade om stridsvagnar. Oavsett hur det allmänna samtalet om spelet förflöt lyckades han trilla in på ämnet: hur stridsvagnarna fungerade, hur de var beväpnade, hur tjockt pansar de hade, hur de tillverkades, var de stridit och hur stora förluster de tagit. Allt som berörde dessa fordon verkade han känna till och jag började misstänka att merparten av hans vakna liv helt enkelt kretsade kring dem. Skulle han någonsin sluta prata om pansar? Nej, det gjorde han inte!

Det här var ungefär 25 år sedan och Niklas Zetterling talar fortfarande om stridsvagnar, fast, det ska erkännas, kanske inte med samma glöd och inlevelse längre. Jag vet också att hans liv inte alls kretsar kring dem, tvärtom, det är nästan omöjligt att hitta ett ämne där han inte har en redan fast och genomtänkt åskådning. För att återgå till det stora spelet, inleddes detta snart på allvar. Niklas var tysk och jag amerikan, så vi spelade i olika världsdelar, det vill säga, vi höll till i olika rum i det kontorskomplex vi hyrde för att kunna genomföra simuleringen. Som god amerikan var det främst britterna och kineserna jag hade kontakt med, varför mina och Niklas vägar endast korsades flyktigt när det kom till förhandlingar.

Efter en tid stod det klart att det var saker i den stora simuleringen som behövde revideras. Beslut fattades att vi skulle göra halt och förändra vissa delar av spelsystemet. Under tiden började de som inte var direkt involverade i omstruktureringen att köpa och spela andra, redan färdigbyggda kommersiella simuleringar. Vi förstod det inte då, men det skulle aldrig bli någon omstart. Nyutvecklingen drog ut på tiden, så pass att folk tappade intresset. Spelet förvandlades från att ursprungligen ha varit ett enda stort, till att bli ett stort antal små med skiftande ämnen. Till sist lades ursprungsspelet i malpåse för alltid. Aktiviteten var dock forsatt hög. Vissa av oss var med endast för att spela, andra med den främsta avsikten att utveckla nya simuleringar. En spelförening med det något pampiga namnet Svenska Institutet för Strategisk Analys (SISA) bildades och en ny lokal hyrdes i och med att vi inte längre hade tillgång till den tidigare.

Det var någon gång vid denna tid som jag i allt större utsträckning umgicks med Niklas, eller ”Zäta” som han kallades inom vårt gäng. Vi köpte ett spel om östfronten, som snabbt dissekerades. Det hade många intressanta inovationer, däribland hade designern brutit upp det ganska stela system där man först rör alla sina enheter och sedan genomför alla anfall. I stället kunde man flytta vissa förband, anfalla med dessa och sedan röra andra in i luckorna som bildats i stridens kölvatten. Det gjorde att hela spelsystemet blev mer rörligt och var minst sagt intressant. Den ökade friheten skapade emellertid möjligheter att exploatera systemet på ett orealistiskt vis, varför Niklas, med en utbildning som civilingenjör bakom sig, inledde ett arbete med att skapa ett eget spelsystem där de ovälkomna möjligheterna röktes ut.

Det här blev inledningen på många år av speldesign och testande. Efter en tid underordnades målsättningen att göra ett specifikt spel själva aktiviteten att bygga upp systemen, så när en simulering var färdig brydde vi oss egentligen inte så mycket om att spela den, utan gick helt enkelt vidare till nästa utmaning. Efter några år flyttade vi också fokus från andra världskriget till Napoleontiden. Det var nu som det första fröet till vårt framtida författarpartnerskap såddes. Vi genomförde en stor simulering av de hundra dagarna, komplett med militärer, politiker och regenter. Under sagda period skrev jag en löpande krönika för att spelarna senare skulle kunna se vad som försiggått utanför den begränsade del av spelet som var och en hade tillåtelse att känna till. Faktum är att krönikan i ren textmängd även kom att övertrumfa den Waterloo som släpptes 2008 och arbetet med att skriva denna historia om vårt spel bildade grunden för alla kommande böcker.

Vi är lite osäkra på exakt när vi började skriva Avgörandets ögonblick, eller Overlord som den hette i våra sinnen, men det måste ha varit någonstans runt 1992-93. Till en början var vi självfallet tveksamma. Kunde vi skriva en riktig bok? Skulle några förlag vara intresserade? Ja, kanske. Det hade ju gått bra att skriva krönikan! Det var en flyktig tanke som mognade till en idé och sedan successivt utvecklades till beslutsamhet. I vår hobby ägnade vi mycket tid åt den militära historien hursomhelst; varför inte göra någon nytta av det.

Sedan vi väl bestämt oss för att göra slag i saken, kom frågan vad vi skulle skriva om? Det här var ju långt innan intresset för militärhistoria mer eller mindre sköt i höjden runt sekelskiftet. Ett antal alternativ granskades; de flesta förkastades. Det gällde ju inte att bara komma på något som intresserade presumtiva läsare, vi måste också ha goda argument för att övertala ett förlag att ge ut boken. Efter en tids funderande var det ett ämne som framstod bäst: operation Overlord, invasionen av Normandie. Här fanns ett argument som var starkare än alla andra. Det var inte långt kvar till 50-årsdagen av landstigningen och det var ofrånkomligt att det skulle bli många jubileum och mycket skriverier. Om boken kunde lanseras ungefär samtidigt, nog borde det vara kommersiellt intressant för ett förlag?

Vi satte igång med samma energi som då vi skapat våra spelsystem, detta trots att saken komplicerades lite av att Niklas flyttat till Stockholm medan jag var kvar i Uppsala. Vi hade också fasta sällskap, så det överflöd av tid som existerat under ungkarlstiden var ett minne blott. Inte desto mindre gick arbetet snabbt framåt. Målsättningen med boken var dels att ge en hygglig översikt över kriget i Europa och en mer detaljerad bild av operation Overlord i sin helhet. Otaliga böcker hade ju skrivits om själva D-dagen, men inte alls lika många om fälttåget som följde på landstigningen. Vår erfarenhet av konfliktsimulering var oss till stor hjälp. Inte så att det gav oss alla historiska data – namnen på aktörer, datum för olika händelser, slaguppställningar och annat behövdes fortfarande forskas fram. Vår tid med att designa spel hade emellertid krävt att vi lärde oss stridens, strategins och logistikens natur innan vi kunde omsätta den i spelsystem. Därför var det lätt att bearbeta ämnet Overlord med kritiska ögon.

Månaderna gick och vi jobbade på med skygglappar för allt annat runt omkring oss. När vi inte arbetade med texten ritade vi kartor, någonting som vi redan hade god erfarenhet av efter de många åren av speltillverkning. Ett litet problem var att vi inte längre kunde rita dem för hand, utan de måste göras i en dator. Men det gick bra och då hårddisken på min Mac hade ofantliga 20 MB i minne, skulle det inte bli några problem och Overlord började bli alltmer färdig. Det som skulle stöpa boken i dess exakta form, var att Niklas under lång tid varit kritisk till hur de stridande ländernas numerärer behandlades i andra verk. Här existerade stora felaktigheter som han hade för avsikt att med fullt tydlighet rätta till. Det sista skulle komma att bli det centrala temat.

Vi skickade manuset till ett tiotal förlag. De flesta bemödade sig inte ens med att svara. Några tackade artigt nej. Det var inte något för dem eller så ansåg de att ämnet inte var säljbart. Det fanns dock ett förlag som var intresserat – Atlantis. Vi hade tur här, för vad jag senare har hört så kom vårt manus vid en tid när Atlantis kände att de behövde ungefär en sådan bok i sin utgivning för att upprätthålla en viss bredd. Sålunda hade bägge parter ett intresse för den andra. Det här var under våren 1994. Tiden för ett beslut huruvida Atlantis skulle ge ut Overlord eller ej drog ut på tiden och det var en nervös väntan för mig och Niklas. Slutligen kom Atlantis styrelsemöte där beslut skulle fattas. Vi kände inte till någonting om detta vid tillfället, men beslutet blev positivt med en rösts marginal. Denna sista röst tillhörde Kjell Pettersson, dåvarande chefsförläggare på Atlantis, någonting som jag och Niklas är tacksamma för än i dag.

Nu började arbetet med att slutföra manuset och att snygga upp det inför överlämnandet till Atlantis. Inte någon av våra senare böcker har synats så grundligt av författarna själva som denna, även om det givetvis måste sägas att varje nytt verk skrivits med betydligt mer rutin än det första. När detta var klart – när det verkade som om varje stycke, varje mening och varje ord granskats i sin minsta beståndsdel – var det dags att lämna barnet så att det kunde ge sig ut i världen på egen hand. Vår redaktör blev Björn Wahlberg som var mycket duktig. Det senare var ju behövligt, eftersom varken jag eller Niklas kunde betraktas som vana skribenter (som kuriosa kan nämnas att Björn några år senare blev den som fick i uppgift att nyöversätta hela Tintin-serien).

Det visade sig snart att vår genomgrundliga granskning lämnat en hel del att önska och snart var vi igång på nytt med att söka, ändra, lägga till och byta ut. Vi fick lära oss mycket nytt om bokbranschen. Vi hade väl inte trott att det var speciellt komplicerat. Man lämnar ett manus till förlaget och en tid senare kommer det ut en bok. Vad kan vara enklare? Jo, det finns mer kring det hela! Boken annonseras till handel och bokklubbar, förlagens säljare följer upp med att besöka de tidigare och tar upp förbeställningar av kommande böcker. Produktionsdagar måste beställas hos tryckerier mycket god tid i förväg, sedan har förlaget en period av sakgranskning, språkgranskning och korrekturläsning av manuset att ta hänsyn till. Allt detta tar tid! Vårt huvudargument – att boken skulle få säljfart på grund av 50-årsminnet – hade därför inte haft någon som helst inverkan på Atlantis beslut att ge ut Overlord. Vi kom för sent för det. Om vi vetat allt detta från början hade vi kanske valt ett helt annat ämne.

En fråga som vi ofta fått ställd till oss är varför boken heter Avgörandets ögonblick, framför allt som en av våra slutsatser i boken är att Overlord inte hade så stor inverkan på krigsutgången i stort. Faktum är att vi inte riktigt kan svara på detta. Vi hade ingen del i beslutet. Atlantis hade lämnat några små förfrågningar om vad boken skulle heta, men vi hade inte enats om någonting. Så en dag sade Atlantis att de hade bestämt att titeln skulle bli Avgörandets ögonblick. Lite paffa och möjligen lite tveksamma underlät vi att protestera. Om det varit i dag hade vi kommit med invändningar, men på den tiden var förlaget någonting som man inte argumenterade emot. Ville de ha det namnet skulle inte vi sätta oss på tvären.

En annan fråga som ibland dryftats är varför vi ägnade så lite utrymme åt den franska motståndsrörelsen. Svaret är att det beror på den svenska posten. Avgörandets ögonblick skulle bland annat säljas via bokklubbar och dessa hade någon form av vikt- eller volymrestriktioner – minns inte vilket det var – för sina bokutskick. Den springande punkten var att den planerade textmängden måste minskas avsevärt om inte portot för att skicka en bok skulle hamna en prisklass högre. Det fanns tre skäl till att vi främst gav oss på partierna med motståndsrörelsen. Det första var att vi inte ansåg att den spelade sådan roll som ofta har hävdats och därför inte heller var något viktigt tema i boken. Det andra var att det var en ganska avskild del av texten som lätt kunde tas bort i stora stycken. Sist men inte minst, var vi inte riktigt klara med motståndsrörelsen, så en del av borttagningen kunde göras genom att vi helt enkelt inte skrev in det.

I mitten av november, 1995, höll vi slutligen den färdiga boken i våra händer. Det är svårt att beskriva hur det kändes; en slags blandning mellan stor triumf – som en fiskare som fiskat i samma vatten i åratal och plötsligt får en enormt stor fångst – och en lätt oro inför vad detta kunde innebära för framtiden. Det sista kan kanske tyckas märkligt, men jag har aldrig sökt publicitet, inte ens i lokala sammanhang. Att få vara anonym har för mig alltid känts som en väldigt stor förmån. Hur skulle det gå nu? Jag var till och med lite bekymrad över att gå in i Uppsalas stora bokhandel. Vet inte vad jag trodde skulle hända, men det var som om möjligheten att diskret kunna smälta in bland alla andra kunder för alltid hade gått förlorad. Men det var ju ingen fara. Jag var lika obetydlig som vanligt.

De kommande försäljningssiffrorna för Avgörandets ögonblick var dock nedslående. Vi hade förvisso inte haft någon aning när vi skrev boken vilka volymer man kunde vänta sig; vårt enda mål hade varit att få ut den. Vad som därefter hände var ganska ovidkommande för oss då. Men 900 sålda lät ju inte särdeles imponerande. Vi slog fast att vårt uppträdande på författarscenen nog skulle bli kort. Det verkade bekräftas när Atlantis meddelade att de ville lägga ut de resterande 1100 böckerna på bokrean 1998. Vi accepterade, men innan det gick så långt, i mitten av april 1997, fick vi veta att Svenska Militärhistoriska Biblioteket (SMB) ville köpa loss hela restupplagan för att sälja i sin bokklubb. Det lät bättre och skulle senare visa sig vara mycket lyckat inför framtiden, men jag ska återkomma till det när jag berättar om Den nionde april. Några månader senare dök reklamen för Avgörandets ögonblick upp i SMB:s Pennan & Svärdet och senare samma år var hela upplagan borta. Det fanns goda indikationer på att boken blivit uppskattad, men för mig och Niklas fanns ingenting som tydde på att vi skulle komma att ge ut fler böcker.

Även om jag går tiden lite i förväg här, så är det en sak jag vill nämna som rör Avgörandets ögonblick. Ett förhållande som säkerligen förbryllat många är varför Atlantis-upplagan och Norstedts-upplagan har olika sidantal och varför vi bytte förlag. Det sista berodde helt enkelt på att Norstedts var intresserade att ge ut Avgörandets ögonblick sedan de sett hur bra Niklas och Anders Franksons Kursk gått i handeln. Ett förlag kan behålla rättigheterna på ett manus bara så länge de också ger ut verket med jämna mellanrum. Vid förfrågan om Atlantis var intresserade av ett nytryck 2002 tackade de nej. Vi skrev därför ett nytt kontrakt med Norstedts, som sedan gav ut boken 2003.

I samband med nytrycket passade vi också på att göra vissa ändringar i den. Som nämndes ovan skrev vi mycket om krigets tidiga del i ursprungsboken, mycket för att vi uppfattade att folk i allmänhet hade ganska knappa förkunskaper för att läsa om Overlord. Vi hade ändrat uppfattning på denna punkt och skar därför bort eller kortade ned väsentliga stycken ur texten. Samtidigt lade vi till några fler ögonvittnen i partier där vi tidigare funnits att boken var något tungläst. Till detta lades även en prolog. Bortsett från att vi sedan korrigerade några stavfel och allmänna osnyggheter vi upptäckt i originalet efter tryckningen, är de två versionerna tämligen lika och den huvuddel som berör D-dagen och Overlord är därför oförändrad.

Samma år som Norstedts gav ut Avgörandets ögonblick i Sverige kom den ut i Norge under titeln D-dagen. Det var Spartacus som gav ut den och det blev vår andra översatta bok efter Den nionde april som jag ska återkomma till i nästa artikel. Den norska utgåvan översattes från Norstedts-versionen, alltså med delar borttagna och nya ögonvittnen. Den ursprungliga Avgörandets ögonblick är därför att betrakta som lite av en raritet bland våra, då den inte finns i fler än 2 000 exemplar.

Under alla omständigheter, under de första åren efter att den första upplagan givits ut, verkade det som om Avgörandets ögonblick skulle bli ett förvisso intressant, men ändock litet gupp i undertecknads annars så slentrianlika tillvaro. Den hade tryckts endast i liten upplaga och ingen av oss hade blivit rik på den. Men vi brydde oss inte om det. Vi hade skrivit en bok och fått den utgiven!

Stort tack till de som hjälpt oss med Avgörandets ögonblick. Dessa är: Torsten Zetterling, David Preiss, Pär Eriksson, Peter Abrahamsson, Jonny Bertilsson, Sven Bertilsson, Staffan Eriksson, Malin Forsman, Anders Frankson, Ian Gooderson, Magnus Tamelander, Hanne Öhrn och Björn Wahlberg.





Gå till:

Bok 1
Avgörandets ögonblick: invasionen i Normandie 1944.

Bok 2
Den nionde april: Nazitysklands invasion av Norge 1940.

Bok 3
Slaget om Västeuropa: flygkrig, strategi och politik sommaren 1940.

Bok 4
Malta: kriget i Medelhavet 1940-1942.

Bok 5
Bismarck: kampen om Atlanten.

Bok 6
Havets vargar: dramatiska ubåtsepisoder från andra världskriget.

Bok 7
Tirpitz: kampen om Norra ishavet.

Bok 8
Andra världskriget år för år

Bok 9
Waterloo: Belgien 1815.

Bok 10
Dambusters: historien om operation Chastise, 1943.

Bok 11
Genombrottet: Operation Cerberus, 1942.